Allt vårt hopp ligger kapat i skogarna
All vår sorg räcker ändlösa mil

- Elda bastun, Vysotskij (övers. Fria Proteatern)

Publicerad i Västerbottens Kuriren 2024-02-29¹

XXX

XXX Man kan se på jorden som ett stort batteri. Det organiska material som bryts ner lagras som energi i segment på land och i havsbottnar. Batteriet laddas upp när dessa organiska segment pressas samman. Laddningstiden är lång, miljontals år. När det är klart kan man utvinna den svarta trögflytande batterimassan. Det är en riktig dundermassa.

Man kan koppla in massan i motorer och på så vis använda sig av den lagrade energin för att göra nästan vad som helst. Man kan ersätta människomassor med den. Man kan bygga ett helt system på möjligheten att transportera den dit där den behövs som bäst. Där var lönerna är lägst eller råvarorna billigast. Man kan bygga ett helt system baserat på den principen.

Man kan, som Andreas Malm, kalla det fossilkapitalism.

En restprodukt från användningen av batterimassan är koldioxid som ansamlas i atmosfären. Man kan säga att koldioxiden förvandlar hela atmosfären till ett enda stort batteri. “Batteriet atmosfären” bara fortsätter laddas och laddas, det blir varmare och varmare för det har ingenstans att ta vägen med all sin energi. Det har inte heller någon övre gräns. Det kan bli hur laddat som helst. Tyvärr.

Därför har man nu kommit på att man ska ersätta den svarta batterimassan med andra massor. Det mest lovande av dessa är en metall som kallas för Litium. Litium är till skillnad från den svarta batterimassan inte laddad i sig. Den måste laddas med energi som stulits från annat håll, till exempel ur vinden eller vattnet. Däremot har den mycket kortare laddningstid. Den tar inte miljontals år, som tur är.

Helgen 3-4 februari anordnades en konst- och mineralfestival på trähotellet Sara Kulturhus i Skellefteå för att fira batterimassan Litium.

XXX Litiumfestivalen - som den kallades - var en hyllning till det material som inte bara ska stabilisera de allt fler “bipolära” därute i samhället, utan även vårt eget numera ack så ombytliga klimats “svängningar mellan depression och mani”. Det utlovades konstfilm, performance, geologi och “gemensamt tänkande”. Det fanns batterimålning för barnen och den här gången - får man anta - möjlighet att använda fler färger än bara grönt.

Nästan samtidigt, den 2:a februari, uppfördes ljusverket 24h Messaure under Lulebiennalens paraply. Platsen för konstverket var den numera övervuxna och öde kraftverksbyn Messaure. Detta är en av alla dessa nordliga spökstäder som byggdes upp runt arbetskraftsintensiva koloniala byggprojekt. Idag är det ett populärt utflyktsmål för turister som vill uppleva något annorlunda. Där kan man vandra runt på gator som inte längre finns, betrakta vägskyltar i skogen och övervuxna tennisbannor och fundera på civilisationens förgänglighet och fåfängan i mänsklig strävan.

Men den 2 februari kom elektriciteten åter till den döda byn. Verket “brings back the lights to the town’s site, creating a public moment of encounter”.² Det storsverige som stal platsen från skogen, arbetet från arbetarna och livet från älven för att försörja sin exportindustri, återvänder i all sin glans för ett endagsförlåt. Under 24 timmar återförs elektriciteten tillbaka till platsen den rövats ur.

Detta ska enligt verket ses som “a homage to the many lives deeply tied to this place”. Men i ljuset av den simultant pågående Litiumfestivalen väljer vi att tänka på det som mer än så. För om Litiumfestivalen är ett firande av den metall som utgör ena halvan av ett batteri, kan spektaklet i Messaure ses som en homage till den andra aspekten av det: tillförseln av stulen energi. Något som i sin tur motsvarar hur geografin för den gröna kolonialismen för tillfället ser ut med industriell produktion i kustlandets gamla skogsbarons- och prästnäsen, och extraktion av energi ur inlandets älvar och åsar. XXX Man kan fråga sig om det här är sättet att hedra alla “till platsen djupt knutna liv” när en hel region samtidigt är på väg att förvandlas till ett enda stort Messaure - och dessutom av precis samma mekanismer. Eller om det inte snarare är att vanhelga dem? Vill vi minnas och hedra dessa liv, borde det vara genom den kamp vi för och det motstånd vi lever, genom ett liv som syftar till att göra oss av med de mekanismerna - det vill säga staten och kapitalismen. Tränga ut det som förstör land och gör det öde, sörja genom att angripa orsaken till vår sorg - istället för att använda det som nån sorts pynt.

Men, vi vet inte hur det såg ut där i Messaure. Det kanske var vackert med alla lampor. Det var för jävla långt från var vi bor, så vi kunde inte fara. Men in till Skellefteå var en av oss ändå för att storhandla och unna sig en fika. När det visade sig sammanfalla med konstfestivalen blev nyfikenheten för stor så han tittade in. Han skriver såhär:

Att pynta kolonialismen

Min morfar arbetade vid Messaure - eller om det var Porjus. Det känns rätt typiskt att man inte minns. Platserna har gjort sig flyktiga, till och med i minnet. Som om de medvetet döljer sig själv.

Men vid Vattenfalls såg vet jag att han var, vid dammbygget i Sourva och att han byggde kraftverket i Brännland. Han var med och dämde mer än en älv. En av många arbetare i modernitetens gryning som vattenrallade där pengar till brödfödan fanns. Det blev en del av min släkts minne och historia. Jag känner både förståelse och avsky inför den.

Mitt liv är för alltid sammanflätat med koloniseringen.

XXX Andra minnen jag har är att han berättade hur det förr kokade av lax i älvarna. Då fanns det så mycket att de blev led på att äta den. Det var en stapelvara. Den gick att utfodra folk med i kantiner, men idag är det en delikatess. Det fiskprotein som serveras i mina barns glesbygdskola är odlad rosafärgad, blockformad bottendöd från Norge. Nån kanske säger att älvfiske inte går att försörja några massor med. Men tycker mycket tyder på att knappheten i naturen är skapad i efterhand.

Det var också morfar som satt vid årorna när vi två rodde drag på skogssjön. Det var där och då jag fångade min första gädda med kastspöt. Jag fick själv sticka ihjäl den med kniven, och mina händer skakade när jag höll upp den för honom att se. Han lärde mig hur man tog ur den och rensade och vi åt den till middag. Jag minns hur han visade mig var man bäst grävde efter metmask och hur man trädde den sprattlande masken över kroken. De glesa plankorna i båthusets väggar ihop med solblänket blev en hel värld som böljande och abborrmönstrad omslöt mig. Jag minns hur vattnet kändes som sköljde över fötterna på den halvdränkta halkiga bryggan vid sidan av båthuset dit jag fick gå själv att meta. Jag kommer ihåg morgondimmans magi, spänningen när jag och morfar vittjade mjärde och gäddsaxar i den lilla viken bland näckrosorna. De bredde ut sig som stjärnhimlen över det svarta vattnet. Vi täljde sälgpipor, sågade, högg och staplade ved. Vi plockade mängder med bär. Blå, röda och gula. Mest snåttren. Man fick aldrig gå för långt ut på myren och gungflyn. Det var noga. Doften av skvattram som rivs upp av mina stövlar får fortfarande honom att uppenbara sig. Han går tillsammans med mig på myrarna.

För mig var han en karta över skogen och sjöarnas vatten.

XXX Han var också en av alla de som genom att sälja sin arbetskraft dränkte byar, dämnde upp älvar och matade sågen med virke från sin egen barndoms skogar. Jag vill tro att han för pengarnas skull kände sig tvungen. Vad skulle han annars gjort? Han älskade skogen, det var där han levde. Och det är väl som för alla verkliga människor i det här samhället, att det inte är på jobbet utan utanför eller tillsammans i opposition till det, som man på riktigt lever.

Min egen kropp är fylld av det som skapat den. Det är en stor del becksvart vintermörker och trauman. Det är detta dubbelexponerade koloniala arv, det är språkförträngning, fattigdom, religiöst förtryck, landsförvisning, våld och generationer av missbruk. Allt hänger ihop. Allt går igen.

Precis som för så många andra här uppe.

För det är inte enbart ett enskilt eller personligt släktande. Det är vad vår värld är uppbyggt av. Så till den grad att det finns inneboende i mig, i mina vänner, i markerna jag älskar och bebor. Det syns på varenda hygge och löneutbetalning, och i allt däremellan. Men dessa trauman är också en aktiv del i kampen mot hela den platta värld som lagts ovanpå oss och världen vi lever i, som pressat ner våra verkliga jag och den värld vi egentligen tillhör och gjort den osynlig. Förvisat den ner till underjorden.

Hatet mot staten och kapitalismen är inte heller något vi har kommit på. Det är på samma gång något vi ärvt och något som pågår här och nu. Det är ett förkroppsligande av kärleken och vördnaden för marken och alla oss som lever här, vår historia, våra berättelser. Allt det som vi måste behandla med respekt.

XXX

XXX Nu är det år 2024. En ny våg av kolonialism är över oss. Jag är ingen morfar, inte än, men väl förälder till barn som växer upp i klimatkollapsen och den gröna omställningens tidevarv. Mina barn behöver veta vem min morfar var. Vilket liv han levde och vilken värld som fanns då. Det är inte bara för att visa på en annan historia. För det finns inget brott mellan kraftverkens dammar i vattnet och vindparkernas dammar på marken och i luften; mellan malmfälten och nodulfälten; sågverken och batteriverken; mellan CO₂ brown steel och H2 Green Steel. Det finns ett kontinuum. De som skrev vår historia, skriver våra liv idag.

Ett sätt på vilket de gör det är genom “ekonomi”, ett annat är genom “politik”. Ett tredje och mycket mer förrädiskt är med hjälp av det som de kallar “kultur”.

Det talas allt oftare om att det behövs en kulturell upprustning av Norrland. Det ses som en del av den gröna omställningen. I berättelsen om Northvolt finns “Kulturhuset Sara” (som precis som Väven i Umeå egentligen är ett konferenshotell) med som en orsak till att det just var Skellefteå som “vann batterifabriken”. Man ser från politiskt håll ett problem med att den del av arbetskraften som inte är av nöden tvungen - det vill säga mellanskiktet av ingengörer och småchefer - inte ska vilja flytta norrut. Det behövs satsningar på kultur och nöje för att göra norrland attraktivt för alla de som inte gillar skidåkning och fiske.

Det är möjligt att arrangörerna av festivalen - och för den delen Lulebiennalen - har goda intentioner. Men det blir lite som när Northvolt inrättar särskilda rosafärgade kvinno-parkeringsplatser utanför barackboendet Solbacken för att “skapa trygghet” - plus en känsla av att parkeringsplatserna dessutom på något svårdefinierbart sätt används för att begå övergrepp. För Litiumfestivalen och Lulebiennalen består av tillresta missionärer. Inbjudna av lokala eliter och uppumpade av överhetens pengar (genom konstnärsnämnden et al) bidrar de till att normalisera och skönmåla den enorma industriella exploatering som pågår överallt omkring oss.

XXX

XXX

Batteridansen

Vid första anblicken ser Litiumfestivalen ut som vilken konstutställning i vilken västerländsk stad som helst, men om man skrapar på ytan visar sig snart det absurda.

Tillställningen är ett slags halvslumrande konvent för urbana miljöpartister med intresse för design. Det är luftigt och skralt med besökare. Det är kryddat med “hållbarhet”, återbrukshantverk och lättsmält politik - allt genomsyrat av samma djupa känsla av att ingenting egentligen betyder någonting som resten av den västerländska offentligheten (möjligtvis med undantag för SD, Orban, Meloni och gänget - som väl är de enda som också ifrågasätter formen för politiken).

Duon Gideonsson/Londré från Konstfrämjandet Jämtland är ett exempel. De beskriver på annat håll sin konst som att den undersöker “alternative relations to the landscape outside a protectionist, capitalist or nationalist discourse” och “concerns a landscape we live in and that we share with others”.³ Men den som väntade sig exempelvis en radikalisering av den rika och vackra jämtländska traditionen av att vörda land-andar - så som den skildras av exempelvis Daga Nyberg i Vittran i fäbodland - blir besviken.

Istället får vi ett konstverk som korrigerar varje timme svensk normaltid till vad de kallar litiumtid. Litiumdygnet är naturligtvis längre än de vanliga 24 som lyste i Messaure. Denna nya metall ger oss hela 28 timmar per dygn, och därför ställs klockan i installationen också om för att korrespondera med denna nya gröna Northvolt-tid.

XXX Det är mycket möjligt att konstnärerna ifråga har censuserats gravt. Det är också möjligt att de tycker att konsten ska väcka frågor och inte komma med svar. Problemet är bara att de kliver in i en situation som är minst sagt laddad. Om den “gröna omställningen” genomförs som den tänks så innebär det att den renskötande samiska kulturen i princip pressas till utrotningens gräns. Det innebär att vi som lever här kommer få se stora delar av våra livsmiljöer förstörda av de enorma ingrepp i land och ekosystem som utgörs av den nya infrastruktur för extraktion, vindkraftsparkerna, dagbrotten, utvidgningen av det moderna skogsbrukets ekocid och - med största sannolikhet - även utbyggd vattenkraft.

De nya svenska industrierna kommer också sannolikt att präglas av de nya svenska villkoren,⁴ vilket kommer innebära ännu fler döda i “arbetsplatsolyckor”, ännu fler migrantarbetare som spenderar natten inlåsta, ännu fler slavkontrakt och ännu fler underleverantörer som inte betalar lön.

Och allt detta för en omställning som enligt de mer seriösa beräkningarna inte går ihop.⁵ Planeten kan varken bära de utsläpp som den förutätter för att “komma på plats”, de metaller och mineraler som behövs, eller den energi som måste till. Inte ens om vi förvandlar hela nordkalotten till Messaure.

Det här är en sjukt allvarlig situation. Den politiska och ekonomiska eliten är investerade med enorma mängder politisk prestige och kapital i ett projekt för att rädda klimat och kapitalismen på samma gång som inte fungerar!

Att i det läget spotta ur sig konst som den här är endera tecken på en sjuk arrogans, eller så beror det på att konstnärerna är idioter.

XXX Inte ens de mest lågt hängande kritiska kopplingarna till en “capitalist discourse” tas till vara på. Det är ingenting om klockan som apparatur för kontroll, inget om kolonial tid och spatialitet eller kritik av sättet som det “mänskliga” samhället med sitt litiumdygn frånkopplar sig planetens rytm. Ensam står man trots det utlovade “gemensamma tänkandet”.

Hur många migrantarbetartimmar är en litiumtimme? Hur många av dessa får man betalt för? Vid vilket litiumklockslag gör facket gemensam sak med snuten och arbetsmiljöverket och deporterar de utan papper? Korrigeras diskrepansen mot planetens verkliga dygn var fjärde år eller förväntar man sig som vanligt att planeten ska anpassa sig? Är det den lediga tiden eller arbetstiden som är fyra timmar längre? Blir det tolv timmars arbetsdag nu och känns det lättare när dygnet är 28 timmar? Försvinner man ur statistiken om man omkommer på bygget i timme tjugofem? Och vad skulle morfar ha tänkt?

Ingen vet.

I ett annat hörn droppar vatten ner i ett kar från några hängande stenar. Litium i markerna korrelerar nämligen ofta med förekomsten av heliga källor och hälsokällor. Detta, och andra exempel på traditionell ekologisk kunskap, är ett återkommande tema i den irländske poddaren Blindboys podcast. Blindboy drar slutsatsen att vi behöver använda oss av myternas som ett verktyg för att ta oss an samhällets politiska och framförallt ekologiska utmaningar.⁶ Det ligger också nära hur vi i Mismar resonerar kring vår egen kultur. Men här görs inga som helst sådana paralleller. Den kunskap folktron bär på är precis som vilken resurs som helst. Den extraheras och ställs ut utan några som helst vidare konsekvenser för sättet som det sker på.

XXX Istället får vi något som mer känns som en sorts storytelling i väntan på varumärke - en pitch för buteljerat hälsovatten från Northvolts brunn, typ. Kanske i varje fall kommunens politiker kan tänkas vara intresserade av projektet. Skellefteå är en bygd med akut behov av att fräscha upp sitt vattens bokstavligt talat nerskitade rykte. Så utifrån det perspektivet får man väl glädjas åt att det åtminstone finns potential till lokal förankring.

En som lyckas betydligt sämre med sin förankring är en konstnär som är där med sin tidskrift Nya-nya-norrland. I ett hörn, komplett med trädoft och täljflisor, täljer han hyllor av tunna träpinnar till de böcker som inspirerat honom (och så fick också skogen ta plats), och säljer sin tidning. Om den gamla Nya Norrland var en sossetidning som fram tills att den las ner 1999 gavs ut i Ångermanland, så är den nya en “lokaltidning” som både författas och trycks i Stockholm. Men, man kanske kan säga att den har hittat hem här i ett hus som Skellefteå stad på klassisk socialdemokratisk folkrörelsemanér ockerhyr av partikollegan och förre detta politikern Ilija Batljan?

Under litiumfestivalen kan man även, förutom batterimålningen, uppleva och deltaga i ”batteridansen”. Jag var inte där när den gick av stapeln. Men man kan undra hur den kan ha gått till. Är det som elektronerna man dansar? Som strömmen när den strömmar från vattenkraftverken mot havet? Dansar någon som ett vindkraftsverk medan någon annan vajar som ledningar, en tredje står på huk och gungar som ett ställverk medan en fjärde spinner som Volvos nya elbil? Eller är det svängningar som mellan depression och mani som gäller – är dansa - pausa - dansa - pausa?

Få man dansa som en påkörd ren? Får man dansa som en arbetare som faller emot marken eller inte orkar mer och kastar sig från Focushuset? Får man göra motorsågen eller är det bara skotaren som gäller?

Får man dansa som en skövlad skog?

XXX Eller ska alla vara stillastående som batterier, spända, inkopplade och ständigt redo för ett språng som aldrig kommer, orörliga men ändå inte på nåt vis?

Eller är allt bara en feberdröm?

Från Trähotellet arrangeras under litiumhelgen också busstur, med el-buss såklart. En skymt av Northvolt-fabriken på vägen utlovas. Men huvudestinationen är den numera nerlagda varuträskgruvan. Det vill säga, vår framtid.

I utställningen hör jag en av de tillresta konstnärerna säga till ett par besökare att det är så spännande att vara just här: “På den enda plats i norrland där man kan se att något faktiskt händer”.

Man vill dricka batterisyra och försvinna. Ta en hojt och sluta se. Ja, tänk om man kunde sluta se den gröna katastrofens framfart överallt varje dag.

Eller för att citera ett annat överhört samtal: “Nu jobbar de [insert konstnärersnamn] med ett projekt ihop med [insert företagsnamn] för att pröva odla matsvamp i träavfallet. För företagen måste ju bli bättre på att ta hand om sitt avfall.”

För avfall ska vi ha.

När det innehåller arsenik från Boliden då skeppar vi det till Chile eller någon annanstans utom synhåll. I framtiden säkert på en eldriven pråm. Annars kan svamparna göra jobbet. Våra morfödrars avfallsbyar och varu-träsk som Laver, Nautanen, Adakfältet, Harsprånget eller för den delen Messaure är snart ett minne blott. De ska lysas upp igen, som Disneyland.

28 timmar om dygnet. Minst.

XXX

XXX Vi känner till villkoren för kulturarbetare. Vi förstår att det inte är lätt att navigera bland stipendieansökningar och projektpengar. Att det dessutom finns mycket pengar att få - direkt eller indirekt - från den gröna omställningen är ingen orimlig spaning.

Men ibland är det tydligt att det inte ens går en fin linje mellan att göra konst som ifrågasätter och problematiserar och konst som bara går den gröna kolonialismens ärenden. Litiumfestivalen är en okritisk hyllning till den kapitalistiska gröna så kallade omställningen. Det är propaganda och sossekapitalistisk hegemoni. Det vill säga, förmodligen precis det som Sarahuset byggts för.

Känslan den lämnar efter sig är att vi alla måste delta i likriktningen. Det här är den typ av konst som får plats när det Nya nya Norrland ska byggas. Vi gör det här tillsammans för det nya folkhemmet som ska resa sig, som Atlantis ur vårt uppgrävda norr. Snart är det dags. Snart kommer guldregnet.

Nej, inte snart. Det är redan här!

Det smattrar mot marken över hela vår arktiska region, fast det är mitten av februari. De dansar batteridansen runt dig. Du står där som Arne Müller på en elbilsmässa. Regnet är varmt. Regnet är gult. Det luktar som kiss, det smakar som kiss.

Men det är du som är galen.

Det är inte piss. Det är guld.

Slutligen, lite konstruktiv kritik: Om vi i Mismar istället fick kliva in i finrummet och föreslå lite konstupplevelser så kommer vi gärna och kör. Här är några kontreta förslag:

XXX

XXX

Gör egen limträbalk och tälj med Martinssons träprodukter - workshop på valfritt hygge utanför stan
Lär dig göra sushi i turbinerna med Skelleftekraft och Vattenfall. Koppla av med ålfiske efteråt!
Lotteri med fri tilldelning av älg ihop med Sveaskog. AR-15 är lagligt numera. Skjut så mycket du kan, allt ska bort!
Skulptera och dreja med arsenikslamm från Boliden. Inkluderar gratis övernattning i smältverket på Rönnskär. Finaste alster vinner en enkel resa till Arica
Balansövningar och jämfotadans ovanpå rostiga gallerdurkar över de roterande trummorna i LKAB:s kulsinterverk
Nattlig pyroteknikworkshop med Mismar på spåren mellan Vännäs och Holmsund. Dagen efter får barnen köra plockepinn med kvistarna från Green-Cargo
Bussresa och vandring längs vitterstråket utmed malmbanan i Vassijaure. Medtag egna offergåvor!
Prova på seans. Vi åkallar Sara Lidmans ande och frågar hur det känns!
Batterimålning med enbart grön färg

Tack och god natt från platsen där det händer.

Skellefteå.

XXX

Noter:

Västerbottens Kuriren 2024-02-29
24h Messaure, Lulebiennalen
About, Gideonsson/Londré
Pelle Sunvisson (red.) Något har hänt : 100 berättelser från den nya arbetsmarknaden, 2023
Se Arne Müller, Norrsken: drömmen om den gröna industrin, 2023, 262-267.
Se The Blindboys Podcast t ex avsnitten: Rivers, Lakes and Data Centres in Irish Mythology och Irish Folklore and Environmentalism with Manchán Magan

28 timmar i Messaure

Feb 22, 2024