Vi vill här återpublicera ett urval ur pamfletten ”Blad ur de lagliga stöldernas historia”, från 1914. Texten är skriven av den norrländska arbetarrörelsens eget skyddshelgon, agitatorn, socialdemokraten och den sedermera icke-sovjet trogna kommunisten Kata Dalström. Den är en del i en offentlig debatt om vad som på den tiden kallades ”Norrlandsfrågan”, och i synnerhet första delen av den är väldigt präglad i tidens realpolitik.

Vi har därför valt att stryka den första delen, samt förslaget på reformprogram i slutet.¹ Att läsa det är lite som att läsa en fotnot i Marx’ Kapitalet – författaren grälar upprört och citerar indignerat sedan länge bortglömda politiska motståndare och jubelidioter. Okej, man fattar att det var viktigt just då. Men det känns inte jätteangeläget såhär 100 år senare.

Pamflettens andra del däremot, de olika sk. “bladen”, hemsöker oss än idag.

XXX

XXX I dessa tecknar Kata Dalström en lägesbild över erövringen av de gemensamt brukade markerna i Norrland medan de fortfarande till stor del pågår. Hon urskiljer de olika sätt på vilket landstölden går till. Hur den religiösa auktoriteten används för att lura allmogen, hur tjänstemännen arbetar under bordet tillsammans med bolagen och hur en cocktail av sprit och det Storsvenska samhällets patriarkala struktur, används för att kringgå en kvinnomakt som fortfarande är stark inom den folkliga kulturen i norr.

Språket i pamfletten är något ålderdomligt, men vi har valt att inte modernisera det. Vi har velat behålla gamla ordformer och uttryck som ”jobbareligor” eller ”jägarstat” för vi tycker att det har ett visst egenvärde. På sina ställen hade vi kunnat stryka en hel del av de bindestreck, märkliga interjektioner och allmänna utrop som texten är full av. Men det är trots allt en text skriven av en agitator, i en tid då arbetarrörelsen fortfarande hade en levande muntlig kultur. Det återspeglas i orden och det tycker vi om.

Det finns saker vi inte håller med om som vi ändå valt att behålla. För Kata Dalström är det en självklarhet att ett land inte ska ligga, som hon säger, ”för fäfot”. Kolonisering har enbart positiva konnotationer, liksom modernisering. Det verkar inte ha slagit henne att det skulle kunna finnas andra typer av bruk och levnadssätt än stordrift, och till skillnad från andra samtida ”utopiska socialister” och anarkister finns inget utrymme för någon sorts proto-ekologisk kritik.

Det är också självklart för henne att detta är Sverige. Att det skulle kunna finnas en annan identitet bland bönderna än den svenska finns inte på kartan. Inte ens att det finns en annan folkgrupp – samerna – som nyttjat landet sedan urminnes tider och som därmed har samma, om inte till och med större, rätt till landet som ”bönder och arbetare” är något hon verkar ha tänkt på.
XXX En annan uppenbar blind fläck är hennes syn på ”Kronan”. För Kata Dalström är kronan, staten och folket synonyma. Det är självklart att Kronan äger den mark den allt sedan Gustav Vasa gjort anspråk på. Att utmarker, fjäll och vattendrag norr om Dalälven i själva verket varit del av en utmarksregim där de fungerat som allmänningar – något vi skriver mer utförligt om i Hålet efter dig² – verkar hon omedveten om.

För henne finns ingen tredje ägandeform i form av allmänningen och ingen distinktion mellan staten och samhället.

Men så har hon inte heller sett rovdriften på jord, arbetare och städer som begåtts av det sedermera förstatligade ”Svappavaara” (LKAB). Hon har inte heller haft privilegiet att kliva ut på ett av de allmännyttiga kalhyggen som den statligt ägda stöldkartellen Svea Skog lämnat efter sig.

Men med det sagt, så kan det mesta av det hon säger om jobbareligornas rövande av “krono-jord” utan problem överföras till att handla om stölden av allmänningar. Det är samma skogar, vattendrag och fjäll, och det är samma bolag.

Slutligen några ord om innehållet.

När vi läser något som skrivits så pass i “stridens hetta” som detta, blir det för oss uppenbart hur godtyckligt det är att i efterhand försöka dela upp den här historien i olika tydligt avgränsade skeenden (som avvittring, nybyggande, baggböleri, etc). Bilden vi snarare får är att att alla dessa processer i själva verket glider in i varandra. De utgör i grund och botten bara olika ursäkter för att genomföra en och samma utdragna stöld.

XXX

XXX En stor del av den “ursäkten” var den stora avvittringen av jord under skiftesreformerna. Detta var den process som under effektiviseringens täckmantel förvandlade de enorma utmarker som tidigare brukats gemensamt av skandinaviska, samiska och finska folk till privategendom.

Men Kata Dalström lyfter också hur olika hyres- och nyttjanderätter i form rekognitionsskogar och stockfångsprivilegier omärkbart övergår i ägande, hur upptagandet av falska nybyggen ackumulerat jorden i bolagens händer och hur en klassallians mellan kapitalägare, politiker och tjänstemän genom klassisk korruption – inte helt olika senare tiders privatiseringar! – skänker iväg enorma markarealer till företagen.

I vissa fall får vi dessa företag nämnda med namn (som i fallet med ”Kemparnas” Mo och Domsjö, sedermera Modo, numera Holmen AB). I andra, som i exemplen från det Gävleborg där bolagen lagt under sig i princip all mark får man sluta sig till det (förmodligen Bergvik Ala, sedermera uppsplittrat mellan bl.a Stora Enso, Stora Kopparfors, Bergvik Östra och Billerud-Korsnäs AB.³

Men det viktigaste att ta med sig här är inte de enskilda bolagen. Det är att alla de stölder som benämns i pamfletten är markinnehav som än idag genererar enorma vinster åt företagen. Och att de företagen, precis som de släkter som äger dem, är samma nu som då.

Bolagsskog är och förblir stulen jord!

XXX

I. Första bladet ur de lagliga stöldernas historia: Avvittringarna

Ursprungligen voro dessa avvittringar avsedda att skilja “Kronans” mark från enskildes samt framskapa nya jordbruk och nya byalag.

För det senare fingo gamla hemman tillökning i jord och nya hemman grundades i mängd. “Kronans” gåva hamnade dock i orätta händer — tack vare “de otrogna gårdsfogdarna” — som utan vidare läto bolag och skogsspekulanter sko sig och sätta sig i besittning av den för småfolket avsedda jorden.

På detta sätt gingo oerhörda jordvärden all världens väg.

Fabian Månsson säger i sin “Norrlandsfrågan”, sid. 13—15 om avvittringarna:

”Avvittringsverkets styresmän fingo genom en kungl. kungörelse om avvittringsvärdet i Jämtland av den 8 dec. 1820 instruktion om att varje helt mantal, när utrymmet så medgåve, skulle tilldelas från 500 till 3,000 tunnland inägor, samt skog och utmark och i förhållande därefter för mindre hemmanstal, alltefter jordens beskaffenhet. Därvid skulle icke tagas i beräkning s.k. “impedimenter”, dvs. sjöar eller oduglig mark och stenmoräner, berg, mossar osv. Vederbörande ålades att noga tillse att icke bevilja största tunnlandsantalet utan giltiga skäl och att icke räkna duglig mark som impedimenter.” XXX Så långt Fabian Månsson. Resultatet blev emellertid att “administrationen” gjorde en konst i hela instruktionen och räknade jorden på sitt sätt så att enligt Norrlandskommitténs betänkande, oerhörda skogsarealer slunko med. “Så fick i medeltal per mantal – enligt Månsson — Björna socken i Västernorrland 12,272 tunnland per mantal, Ströms socken i Jämtland 20,040, Linsells socken 25,266 och Frostvikens socken 35,020.“ Dessa siffror kunna återfinnas i “Norrlandsfrågan” sid. 15 och i “Norrlandskommitténs betänkande” sid. 89.

Värst är Lappmarksskogarnas öde. Så sent som 1870 befunno sig dessa helt i statens ägo — men bortschackrades av dessa “otrogna gårdsfogdar” på det mest upprörande sätt.

Bolagen rå nu om mer än hälften — och resten ha de så gott som allmänt avverkningsrätt till.

Dock en ljuspunkt från dessa den stora plundringens glansdagar är landshövding Vidmarks hederlighet! Genom hans ansvarskänsla gent emot “Kronan“ och genom hans resoluta uppträdande, räddades stora områden åt staten. Men t. l. ha bolagen oerhörda viddder i sina händer. Så har t. ex. i Råneå och Över- Kalix bolagen 3/4 av all mark, och i Edeforsen 65 % i Jorkmark (Jokkmokk) 54 % och i Gellivare 45 %.

Tack vare just dessa bolagens enorma ägovidder uppe i Norrbotten har kolonisering av den bättre jorden i obygderna så gott som omöjliggjorts! Under bolagsvälde blomstrar ej någon lycka! Medan bolagen skördar miljoner — ligger landet för fäfot — ej ens det — och dock hade däruppe kunnat finnas hem för 100,000-tals människor, om ej bolagsvälde och “otrogna gårdsfogdar" gjort Norrbotten och Västerbotten till ett sannskyldigt Inferno (Helvete) för alla som ej vilja böja sig för bolagsherrarnes diktatur. XXX I samband härmed skall jag ge en kulturbild från Lappmarken — den har förmånen att vara sann och den som får schavottera, aktar sig nog för att korrigera den!

Ser ni, det sker så märkliga ting däruppe i “Ödebygd" — att den dag de bli kända kommer ett förbittringens skri att höjas från Ystad till Haparanda, av alla dem som har någon hederskänsla kvar. Och då kan man ej längre peka på Ryssland såsom varande korruptionens näste.

Blotta sådan uselhet kan blott socialdemokraterna, och “skriet från Vildmarken" kommer en dag att eka med förtvivlans kraft däruppifrån.

Då det gällt att utplundra den stackars godtrogna bondebefolkningen i Lappmarkssocknarna ha lantmätare och jägmästare gått i förbund med bolagen (dessa jobbareligor [vår kurs.]). Dessa statens otrogna gårdsfogdar ha haft ryggstöd på högre ort och kunnat känna sig trygga. Häri ligger just det ohyggliga.

Bolagens polyparmar äro långa och starka!

Men även “Herrans tjänare" ha lämnat sin skärv åt Gud Mammon.

I Wilhelmina socken finns eller fanns en präst (som inte är någon “riktig" präst — utan på genvägar stuckits in under prästbristens dagar.) Han var i en och samma person Västgötaknalle och kolportör — men steg — efter korta studier till präst.

Den mannens namn är ökänt i bygden.

XXX

XXX Vid “laga skifte” inom byarna, som avvittrats från kronojorden i Wilhelmina passade, denne gudsman på. Han höll bönemöten, och vid dessa passade han på att varna sina “vänner“ för lantmätarna “som skulle taga allt vad de hade om man inte hade kontanter att betala med genast.”

Men han (prästen — gudsmannen) skulle hjälpa sina vänner och medåterlösta.

Nu kommer en rent infernalisk manöver mot de godtrogna bönderna — som naturligtvis litade på sin “själasörjare" som på Gud Fader själv.

Gudsmannen sade: att Han — bonden – skulle kunna få pengar mot god säkerhet, av en släkting till prästen. Denne släkting hade dock ej annat att leva av än sina räntor. Det erfordrades därför reverser och inteckningar i hemmanen — med skog och allt. Papperen lämnades utan spår av misstro. (Det var ju själasörjaren). Och så erhöllos pengarna — och vore även slut innan lantmätarna voro i antågande.

Nya lån behövdes. Så gjordes skiftet! Pengarna uppsades nu och som lånen ej kunde infrias köpte “Gudsmannen" välvilligt hemmanen för en spottstyver.

Köpebrev erhöllos i utbyte mot reverserna. Då så vid tinget fasta skulle erhållas, sade domaren inför all menigheten: “Tag bort de där skojarpapperen, jag vill inte se dem!“ Domaren hette Schartau i Lycksele!

Köpet var “laglig stöld" – men stod dock fast!

XXX “Gudsmannen" skojade till sig ett 20-tal hemman på detta “nobla" vis. En annan känd “jobbare-bulvan" — åt bolagen (gårdfarihandlare) tog brännvinsflaskan till hjälp. Den bästa hjälpen bolagsinspektorer, faktorer och “skogsskojare" kan få.

Man bjuder hemmansägarna till sig — super dem från vettet — hustrun är inte med för att varna — och så underskrives i fyllan och villan köpekontraktet.

Så har det gått för 1,000-tals fordom fria självägande bönder däruppe. Och vad värre är — “jägarstaten“ har mångenstädes legat i maskopi med bolagen — och de ofta, om möjligt ännu oärligare enskilda skogsjobbarna. Nu när en yngre generation av skogs- tjänstemän börjat komma, är det bättre, men hela den gamla “jägarstaten” var så gott som uteslutande bolagens drängar.

Resultatet av avvittringen vart att bolagen till väsentliga delar togo vad som var ämnat åt befolkningen samt att människorna, här de arma lurade bönderna och deras söner, ofta i stället lida bitter nöd och kämpa för livet för att kunna livnära sig, men bolagen bli allt rikare och rikare — regeringen gör ej ett jota för att ge skydd åt landets egna söner och riksdagen avslår alla förslag i sådant syfte!

“Norr om Polcirkeln existerar icke lag och rätt“, lyder ett ordstäv däruppifrån!

XXX

XXX

II. Andra bladet ur de lagliga stöldernas historia: Rekognitionsskogarna

I och för kolning till bruken hade under gångna århundraden oerhörda skogsarealer anvisats därtill.

Men skogarna fingo disponeras av bruken blott så länge dessa idkade bruksdrift. Sedan ägde bruken rätt att skattelösa dessa skogar för 3 till 6 öre tunnlandet. Denna sin rätt begagnade en del bruk sig av i rätt stor utsträckning. Man lade ner bruksdriften, inlöste skogen — och slog sig på skogsdrift.

Men där fanns även bruk som voro nog fräcka att bara ta skogen utan att inlösa den. Ja, man till och med sålde den från “Kronan“ stulna skogen (rekognitionsskogarna). Och många äro de som i “god tro“ köpt sådant “tjuvgods” av bolagen.

Så på 1890-talet stämde “Kronan" om återgång av åtskilliga rekognitionsskogar. Men tack vare den eländiga, föråldrade formalism som råder inom vårt rättegångsväsen, så förlorade “Kronan" i de flesta fall. Lindhagen säger härom i remissdebatten 1911: “Det gör ingenting att “Kronans" avsikter icke upprätthålles — utan någon betalning skola ni få behålla dessa stora domäner och förfoga över dem efter behag". År 1908 föll sista domen i dessa så sorgliga mål. Denna sista dom gällde Tunabergs stora allmänning. När den domen fälldes stod 3 röster mot 3 i Högsta Domstolen. Ordförandens röst fällde utslaget — — — till förmån för bolaget.

XXX Nu har man — säger Lindhagen — erbjudit sig att ”lagligen” skattelösa denna stora allmänning (det har ännu icke skett) för mellan 5 å 600 kr och den är värd, påstås det, 1,500,000 kr minst! Det är en fullständig present från “Kronans" sida, som är alldeles obefogad".

Sådant är helt enkelt upprörande! Ända in i våra dagar får sådant ske. Och man låter statens (samhällets) intressen bevakas och handhavas av män — — som mycket ofta ej äro annat än bolagens och privatkapitalets förstuckna agenter!

Och folket, de djupa leden, ha ej en aning om dessa ohyggliga “lagliga stölder". Sådant måste ropas ut så att allt folket må vakna och slå vakt om samhällets rikedomar.

Men ändå värre är att med dessa “Kronans donationer" i form av rekognitionsskogar följde en mängd människor med på köpet. Härom säger Lindhagen: “På dessa skogar finnes en myckenhet torp och lägenheter — å Tunabergs Allmänning ett tjugotal torp. För att få våld över alla dessa människor ha bruken icke betalt något alls och icke heller någon åtkomsthandling. Genom domstolarnas beslut kommo alla dessa människor i verkligt slaveri. De hava inga rättigheter. Man får av dem taga hur stora arrenden som hälst, man får kasta ut dem i hemlöshet hur mycket som hälst."

(Alla dessa f. d. krono-åboar äro nu fågelfria under bolagsväldet — rättslösa — utlämnade på gunst och nåd åt den obarmhärtiga bolagsfeodalismen).

XXX Och därför må Lindhagen ha ett ärligt tack för dessa sina modiga ord under remissdebatten: “Vi ha inte med våra donationer också “donerat” dessa människor. Under nuvarande regemente betyder det emellertid intet hur människorna ha det.”

III. Tredje bladet ur de lagliga stöldernas historia: Stockfångstprevilegierna.

Samma skandallösa historia som ifråga om avvittringarna och rekognitionsskogarna möter oss här. Ja, om möjligt ännu skandallösare.

En del bolag fingo rätt att mot en viss avgift ta så och så mycket skog på “Kronans” mark. Att avgiften var en “spottstyver” behöver ju ej sägas, det var ju staten som skulle plundras.

“Administrationen tog hand om utdelning — och säger Lindhagen — donerade så oerhörda gåvor åt en del sågverksägare att eftervärlden måste stanna i häpnad”.

Och det är något rent oerhört detta skövlande med folkets samfällda egendom!

Så finns i domänstyrelsen en utredning om dessa “Kronans” gåvor till Mo och Domsjö (Kemparnas) invid Örnsköldsvik.

XXX “Dessa hade — säger Lindhagen — på “Kronans” skog stockfångstprevilegium att årligen ta 879 timmer, till ett kapitalvärde av 100,000 kr. För att avlösa detta har bolaget bara efter 1882 av “Kronan” fått i ren gåva skog till ett värde av minst 3,500,000 kr. Detta är endast ett exempel. När man hör talas om sådana siffror, tycker jag — säger Lindhagen — att det är något ur historien som dyker upp manande och vinkande, nämligen Karl XI och Gustaf Vasas livsgärningar”!

Och Lindhagen har rätt.

IV. Fjerde bladet ur de lagliga stöldernas historia handlar om vattenfallen,

dessa våra “vita kol“, som representera sådana oerhörda värden — att tanken svindlar, när siffrorna bredas ut inför våra ögon.

Vid avvittringarne i Norrland bestämdes visserligen att vattenfallen allt framgent skulle tillhöra “Kronans” — i vars hand de varit ända sedan Gustaf Wasas, den store rikshushållarens tid. “Administrationen” — denna skandalösa förmedlande länk mellan “Kronan” och “Folket” brydde sig i otaliga fall ej om att tillvarataga “Kronans” rätt. Och nu råder ett formligt kaos (oreda) på detta rättsområde.

Vattenkraftföreningens medlemmar — (jobbareligornas representanter) — sträcka ut sina fångstarmar efter de oerhörda värden som våra vattenfall representera och “Kronan” söker värna sin rätt!

XXX

XXX Nu pågå processer mellan “Kronan” och dels bolag, dels enskilda om rätten till en mängd vattenfall och så gott som alltid förlorar “Kronan”.

Så har staten, efter en nära femårig processkampanj förlorat efter hela linjen — vid de norrländska vattenprocesserna. Sålunda har skett med Kamlungeforsen i Kalixälv, Hedefors i Luleälv, Tönnforsen i övre Indalsälven, Hissmoforsen och Skärhällsforsen i nedre Indalsälven, Hagaström i Gävle m. fl. m. fl. samtliga domar i första instans (Häradsrätten). Dessutom Krångedsforssarna även i andra instans (Hovrätten) m. fl.

Och mitt för våra ögon lägger “jobbarehorderna” beslag på dessa oerhörda rikedomar — som varit och med rätta borde vara nationens samfällda egendom!

Detta sker tack vare våra olycksaliga föråldrade lagar, som ingen hänsyn taga till samhällsutvecklingen — och vår riksdagsordning, som genom F. kammaren värnar om storkapitalets intressen men utlämnar land och folk åt fullständig utplundring. Men ej nog med detta!

Vi ha även kungsåderfrågan som är lika viktig.

Först en utredning av vad den är. Kungsådra kallas den del av strömmen, där vattnet är som djupast, d. v. s. i mitten, och den omfattar en tredjedel av vattnet. Ända sedan urminnes tider har “Kronan" ägt denna “Kungsådra". Gustaf Wasa ordnade ännu mera ingående denna fråga.

XXX Nu vill emellertid en hel del bolag få rätt att utan ersättning till staten d. v. s. gratis få bruka just den värdefullaste vattenkraften. Vid Vattenkraftföreningens årsstämma i år (1914) behandlades även frågan om Kungsådras överbyggande, sedd från storindustrialistisk synpunkt förstås. Redan har “jobbareligorna" delvis segrat!

År 1912 beviljades utan tidsbegränsning överbyggnad av Skalböleforsen. På så sätt går staten årligen förlustig miljontals kronor — om detta får fortgå.

Vi kräva nu koncessionslag för rätt att utbygga vattenfallen.

I Norge har man en ypperlig koncessionslag, och trots St. Dagblads mörka spådomar om att denna koncessionslag skulle ödelägga de norska vattenkraftverken — (ingen skulle våga utbygga fallen) har just i dessa dagar koncessioner för utbyggande av fyra stora vattenfall beviljats.

Enligt denna norska koncessionslag är tiden för koncessionen begränsad till 65 år, efter denna tid hemfaller utan avgift hela anläggningen till staten. Inlösningsrätt efter 40 år om staten skulle så önska. Koncessionsavgift, garanti mot utländska aktieägare, jämte flere bestämmelser som betrygga arbetarnes frihet och rätt. Se där Norges koncessionslag. De enorma värden som årligen kunna komma att gå förlorade för svenska folket d. v. s. för oss alla som bygga och bo i landet äro omåttliga — ifall vi ej i tid bevaka “Kronans" rätt.

XXX

XXX Vi ser att i Norge utbyggas vattenfallen — trots stränga bestämmelser, för oss i Sverige komma landets rikaste finansmän och “storjobbarligor“ och begära att så gott som gratis få disponera “Kronans” anpart av vattenkraft.

Just genom kuppen mot “Kronan“ och ”Folket”, en kupp som gjordes 1899, lyckades man genomdriva att, utan något som hälst vederlag, utan någon kontroll för framtiden, vattenkraften i Kungsådran skulle för evärderliga kunna skänkas bort.

Detta blev återigen miljarddonationer åt storkapitalet om regeringen — så vill!

Med berått mod och fullt medvetna om den oerhörda förlust som härigenom tillfogades staten, det vill med andra ord säga oss alla som bygga och bo i landet, beslöts detta av — riksdagsmajoriteten — höger och vacklande liberaler, socialdemokraterna betydde föga då!

Svenska folkets representanter som i främsta hand ha att bevaka folkets samfällda intresse låter detta folk bli bestulet på lagligt sätt! Det är något oerhört beklämmande i hela denna “stöldhistoria“.

Alla senare försök att råda bot på det så olycksdigra riksdagsbeslutet har strandat mot den vakthållning som privatkapitalismens representanter i Första kammaren utför.

XXX Och Lindhagen säger, orädd som alltid: “Vi ha i högerpressen sett oupphörliga angrepp mot försöken att på ett samvetsgrant sätt tillvarataga statens och folkets rättigheter”.

V. Femte bladet ur de lagliga stöldernas historia handlar om “Kronans“ donationsjordar till städerna.

En massa jord hade av staten skänkts till städerna, med villkor att den icke finge avyttras, “utan skulle för evärdelig tid vara städernas egendom”.

Med dessa donationsjordar har det gått samma väg som med “Kronans" övriga “gåvor".

Medan man levde i “den 100-gradiga röstskalans hägn“ och storjobbare kunde, utan kontroll husera hur dem lyste, skövlades mångenstädes dessa städernas donationsjordar, till oerhörd skada för det allmänna, men till gagn för “jobbare-ligorna".

Man sålde till underpris och donerade friskt av städernas gemensamma jord. Och nu under den 40- gradigas fortsättes leken — dock ej fullt så oblygt, ty nu har arbetarna sina representanter med i de kommunala institutionerna och de kontrollera “jobbare-ligorna".

Om detta schackrande med städernas donationsjordar säger Lindhagen: “Men när riksdagen enligt 77 § i regeringformen har att bestämma över “Kronans" jord — då undrar jag om Kungl. M:t har laglig rätt att å administrativ väg utan riksdagens hörande förfoga över dessa stadsjordar på sätt som skett".

XXX (Man ägde ej formell rätt att försälja denna städernas donationsjord utan tillstånd från K. M:t).

Men det hindrar nog ej jobbarintressena att få sin vilja fram.

Skogar, jord och vattenfall, som sammanlagt representera miljarder, ha ofta genom gemena skurkstreck, begångna under lagens hägn, berövats samhället. Vi alla som bygga och bo i det landet Sverige, vi ha blivit bestulna. Hur länge skola vi tillåta att “de lagliga stölderna" få fortgå.

VI. Sjätte bladet ur de lagliga stöldernas historia handlar om gruvorna.

Lindhagen säger i riksdagen: “Vidare inträffade det — man kan nästan säga — vidunderliga, att Andra kammaren i fjol (1910) såsom det föreföll, enhälligt beslöt uttala sig för att det borde bli kontroll på besittningstagandet av malmerna i det allmännas och folkets intresse. Men då uppstod justitieministern (Petterson) och gjorde “stora korstecknet" över en sådan gudlöshet i tiden. Vad kan man då vänta av en regering som förfasar sig över en så folklig och naturlig angelägenhet?"

Och förvisso är frågan välbefogad. Man kan inte vänta sig det bittersta av de borgerliga regeringarna — höger och vänster — ty de stå som exponenter för de rena privatkapitalistiska intressena och ge Kronans och Folkets rätt — en god dag. Med gruvorna går allt vind för våg — där man ej, genom “jättemanipulationer" (fula manövrer) — såsom fallet var med “Grängesberg" och “Svappavara" spelar under täcke med storfinansens män och på statens bekostnad främjar storbolagen.

XXX Man erinrar sig blott f. d. statsminister Lindmans, med riksdagens samtycke — avslutade uppgörelse med “Grängesbergarne", varigenom staten — om det vill sig väl — får för tömda malmfält, betala detsamma som för obrutna — eller Svappavarahistorien. Den senare förtjänar sitt eget kapitel.

Svappavara gruvfält låg till största delen på statens mark. Gruvfältet var inmutat — men så gott som värdelöst, man kunde ej bryta malm — ingen järnväg fanns! Då meddelas först koncession åt bolaget i och för byggande av järnväg dit. Aktierna sprungo upp i höjden och nu inköpte staten för spekulationspris Svappavaras gruvfält!

Otrogna gårdsfogdar — som blott äro storkapitalets legohjon hade åter sträckt en hjälpande hand åt “storjobbarna".

När skall folket vakna och kräva räfst och rättarting — med de otrogna gårdsfogdarna?

VII. Sjunde bladet ur de lagliga stöldernas historia handlar om de skandalösa Nybyggeshistorierna

i framför allt Övre Norrland och Lappmarkerna, en annan form för laglig stöld från “Kronan”. “Staten“ hade beslutat att upplåta jord åt “nybyggare“ i Norrland för att befolka detta “ödeland". Det var meningen att arbetare- och bondesöner skulle kunna få “en egen torva" — som det så poetiskt heter i högerpressen och hos högeragitatorerna.

XXX Men även här få vi se hur “de otrogna gårdsfogdarna" äro i full verksamhet! I bästa samförstånd med bolagens hejdukar — sågverksinspektorer och förvaltare — bestjäles staten på det smaklösaste och oerhörda värden gå förlorade.

Man lät nämligen bolagens gårdvarar — agera nybyggare. De påtade upp jorden kring en provisorisk kåk — officiellt hette det att så och så mycket jord odlats kring nybygget. Detta anmäldes för vederbörande och så följde i sinom tid på alldeles falska rapporter — efter en proforma besiktning — utdelning av jord — ända upp till 3 à 4,000 tunnland — till dessa “nybyggare".

Myndigheterna visste om det genuina skojet, visste hur man bestal staten. Och det går underliga rykten däruppe om dessa “otrogna gårdsfogdar" må ni tro. Man kan sannerligen, då man reser däruppe i obygderna, gråta blodstårar över hur en korumperad tjänstemannaklass huserat med statens ägodelar! Den värsta skövlingen skedde på 60- och 70-talen.

När Lindhagen i Norrlandskommittén begärde en utredning av denna fråga för att få klarhet om i huru stor utsträckning “dessa lagliga stölder" ägt rum — väckte det formlig förbittring inom Norrlandskommittén. Och dock sutto i denna kommitté f. d. statsminister Lindman, då disponent vid Iggesunds bruk, och flere av de stora sågverksbolagens ledande män.

Ännu så sent som 1901 fick i Vesterbottens län 6 av de största sågverkens inspektörer sådana “nybyggaredonationer“.

XXX

XXX Dessa “lagliga stölder” från staten ha förövats med “de höge herrars goda minne" och dock är det dessa som säga sig mest älska sitt “dyra fosterland" och tala om huru de vilja “offra" liv och blod för moder Svea“.

Nybyggeshistorien är kanske en av de mest upprörande, därför att man direkt förövat dessa “lagliga stölder" ända in i våra dagar.

VIII. Åttonde bladet ur de lagliga stöldernas historia handlar om bolagens jordförvärv

— som dock icke direkt äro att hänföra till “Kronans" utplundring men som i förbigående måste behandlas i detta sammanhang.

Bolagen äger i vårt land omätliga jordområden — dels på “de lagliga stöldernas väg“ bekommen av staten, dels köpt av bönder och godsägare. De äga bara i Norrland jordarealer som äro större än provinserna Skåne, Blekinge, Halland och Småland tillsammans. Där finnes socknar där bolagen äga ända till 87 à 99 % av all jorden. Inom Gävleborgs län ha vi Niansfors socken med 99,1 %, i Voxa 100 % och i Los 85,7 %, Ramsjö 90 %, o. s. v.

Var äro de självägande bönderna här? Herr justitieminister Petterson tycks ej alls ha någon kännedom om bolagsdomäner — där den “fria bonden" är uppäten — men stor vånda vållar honom socialdemokratien som “vill lägga sin tunga hand på all jord".

År 1900 var taxeringsvärdet på bolagens jord där uppe 28,225,800 kr.

XXX I Västernorrlands län (63 socknar) finnes platser där bolagen likaledes äger oerhörda jordområden. I Viksjö 81,3 %, Junsele 56 %, Bodum 60% och i Öster- Graninge 87 %. (Jorden “dels stulen“ från staten, dels köpt.)

Även ifråga om de Norrländska skogsvårdslagarne bedrives det grövsta skojeri.

Skogstjänstemän som skola särskilt i Lappmarkerna stämpla ut virke åt “bonden-jordägaren“ (även åt bolagen) — visar en alldeles rörande omsorg om skogens bestånd och tillåter ej bonden att ta någon skog till avsalu — bara några enstaka träd ha “röta“ och stämplas. Det räcker knappt till husbehov. Bonden blir förtvivlad — han behöver pengar till skatter och räntor — och så till slut säljer han i sin nöd skogen till bolagen. Och ha ni sett så märkvärdigt — nu på en gång få träden “röta“ och stämplas ut och bolagen får utan vidare skövla den skog bonden ej fick röra. Det är denna gränslösa ohederliga partiskhet hos “jägarstaten” som gör att förbittringen mot “Kronans“ tjänare är så stor som den är däruppe i obygderna. En aning om hur bolagen och gårdsfogdarna husera, fingo vi av Tarasjömannens historia — men det var bara en bland hundrade andra. Det är denna “ohederlighet" som är skuld till att tusentals medborgare totalt förlora all aktning för både tjuvarne och deras medhjälpare — och för lagarne med som tillåta slik orättrådighet!

Vi kräva ett slut på denna korruption! Om en stackars bonde eller backstugusittare stjäl ett fång rutten ved på “Kronans” mark eller hugger det ringaste han ej har lov till — blir han åtalad — men bolagen bryta fräckt lag och rätt och bestjäla staten så mycket som hälst än på ena än på andra sättet.

XXX Men värst är att man genom dessa bolag förpantat till utlänningar oerhörda jordområden i vårt land.

Och “de sannt fosterländske männen” glädjas däråt. De säga helt triumferande “att om socialisterna skulle vilja expropriera så skulle nog utlänningarne veta att försvara sin rätt”.

Det heter i Julius Sellmans “Lyckodrömmar och Verkligheter“ — en av högerns agitationsskrifter, till och med använd som premiebok i folkskolorna, “Här finns dock än en hårdare nöt att knäcka. Så länge indragningen gäller små hemman med sparbankslån eller dylikt så är det en inre svensk hushållsangelägenhet. Men blir det fråga om de större kapitalplaceringarne i svensk jord så har även utlandet sina fordringar att bevaka.“

(Här ha vi det internationella privatkapitalets järnklor). Icke fjorton dagar — heter det vidare — skulle förgå efter det ett socialistiskt riksdagsflertal fattat beslut om enskild äganderätts upphävande i Sverige innan våra hamnar skulle ha besök av pansareskadrar från Europas stormakter och de socialistiska styrelseherrarna i hövliga men bestämda ordalag varda erinrade om vådan att rubba säkerheten för utländska fordringar. Och det bleve icke långa rådplägningar. “Återställ säkerheterna för våra inteckningar, obligationer och aktier eller ock — smäller det!“

Och det vore ej annat än lyda. Så gick det härom året i Venezuela. Det har sina faror att i våra dagar mitt upp i gamla Europa söka leka sydamerikansk fristat.

Detta tal av “de sant fosterländske männen“ är ju rena rama fosterlandsförräderiet!

XXX

XXX Att göra sig till tolk för det internationella storkapitalets rätt — gentemot det egna fosterlandets det är ju uselt gjort av “äkt-svenskar“.

Hur är det “högern“ vid alla tillfällen skriar emot oss om fosterlandslöshet? Vi returnera anklagelsen med allt fog.

Och visst är att får utländskt storkapital husera vilt här — så är snart Sverige — ej längre fritt — annat än på papperet.

Vi kunna emellertid trösta “de sannt fosterländske männen" med “att vi ej ämna leka Venezuela — i Sverige! Våra krav skola så successivt genomdrivas — varen förvissade därom — och ej blott i Sverige utan över allt i världen.”

NOTER

1. Pamfletten ursprungligen publicerad 1914 som: Dalström, Kata, Blad ur de lagliga stöldernas historia : (avvittringarna, stockfångstprevilegierna, rekognitionsskogarna m.m.). Vill man läsa pamfletten i sin helhet finns den som fotokopierad pdf här: https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:kb:eod-1632455

2. mismar.org/texter/halet-efter-dig/

3. blog.zaramis.se/2023/09/03/historiskt-agande-av-skog-i-sverige-under-1900-talet/

Blad ur de lagliga stöldernas historia

Jul 19, 2024

av: Kata Dalström