När mina föräldrar i slutet av 80-talet köpte tomten jag är uppvuxen på, så var det för att själva bygga nytt utifrån ett prefabhus. Funktion och ekonomi hade överordnats allt annat. Som tonåring frågade jag min mamma varför det blev just där. “För att man inte behöver bry sig så mycket. Vill jag gå runt i t-shirt och gummistövlar så kan jag göra det”. Men det fanns också andra kriterier med från början. Tomten skulle ligga på högst en halvtimmes pendlingavstånd från Umeå, och vara belägen norr om stan då större delen av släkten fanns kvar i Skellefteå med omnejd. Den fick gärna vara relativt isolerad från omgivningen och det enda specifika kravet var ett närområde lämpat för deras kennelverksamhet med uppfödning och träning av jakt- och apporteringshundar.

Det fick gärna vara på en plats med något historiskt släktband, men med tanke på hur osentimentala de är i övrigt så känns det främst som ett sätt att gallra bland alternativen på. Med denna hänsyn till blodsband och rötter avgränsades sökytan till en strimma av byar längs en ådal i Västerbottens kustland. Till slut landade det på en tomt liten tomt med ett timrat torp, friggebod och en ladugård. Denna fastighet är den tredje i ordningen längs en skogsväg som viker av strax innan en by med drygt 30 bofasta hushåll och ungefär lika många sommarstugor. XXX

XXX

I hemmansköpet var det underförstått att torpet var bortom räddning, vilket ändå passade planen att bygga eget. Men av större vikt så ingick det i lösöret något så märkligt som en man som levt hela sitt liv här och nu var på ålderns höst. Mina efterforskningar har visat att liknande överenskommelser inte är helt ovanliga. På vissa platser kan det finnas seglivade spår av det historiska sociala skyddsnätet med fattigstugor på landsbygden, men det kan även röra sig om gammpajkar vars hela föreställningsvärld begränsats till den plats de aldrig varit kapabla till eller velat lämna.

Denna buakall skötte sina bestyr och sitt uppehälle själv, var sällan någon till besvär och brukade komma och gå som han ville.

Mamma och pappa råddes att i den mån det är möjligt låta honom vara. Det gjordes i slutändan ingen större sak av det för i övrigt så kändes allt rätt. Snart började de plocka ner det faktiskt omöblerade timrade huset, där buakalln ska ha huserat, och påbörjade därefter att gjuta en platta för prefabhuset. Huset stod klart i november 1988.

Omgiven och tätt omfamnad av barrskog och med ladugården som en mur mot väst så benämndes tomten tidigare som kuvösen. Tomten skuggades och luften stod stilla. Utan vind och solljus uppstod två fenomen: Betydande rester av snön brukade ligga kvar in till mitten av maj, men bara just här. Mygg, knott, brems och flugor fann även sin fristad här. Man blev gräsligt angripen. När planerna på att gallra träd och rensa sly vid den västra tomtgränsen först presenterades, så reagerade jag reflexmässigt och tyckte att ett sådant ingrepp i skogen skulle frånta mitt hem dess karaktär. Vad skulle hända med upplevelsen av att bo mitt i skogen? XXX

“Välkomstkommittén” i byn, de grannar som besökte oss först, återkom sporadiskt under de första åren för att förklara och fördöma övergreppet i åtagandet att plocka isär timret från ett hus för att sen helt osentimentalt elda med det. “Så gör man bara inte…”. Okej, så fungerar det här. Och man beaktar heller inte att taket tar in vatten och snart riskerar rasa in.

Buakalln flyttade tyst och beskedligt ut i friggeboden under byggnationerna och allt eftersom växte en oerhört märklig samvaro fram. När han var på gården så påtade han i ett nästan omärkbart långsamt tempo. Men gjorde nån annan en insats så väntade han inte med att reagera mot det. Trots idogt knog i tid och otid, så var arbetstakten i hans värv så långsam att naturens bevarande processer intetgjorde hans insatser. Att vara ritualen trogen verkade viktigare än att se resultatet. Detta delade han med vår granne som vigde sina sista år i livet åt att under sommarhalvårets torra dagar fylla igen hålen som regnet gröper ur på grusvägen. Från vägkorsningen högst upp, och ner mot hennes gård som låg längst in. Skottkärra, grus, spade, stålkratta och/eller raka.

Nästa dag kanske det regnade, och då var det dags igen så fort marken torkat. Lite retsamt frågade nån vad som hade hänt om hon lät bli en dag? Oföreberedd så vräkte hon med lungornas sista luft att vägen skulle bli helt obrukbar och bortom räddning. När han vistades hemma utan egna sysslor att utföra, så for han efter oss som osalig ande, muttrandes på vad vi uppfattade som förbannelser och fördömanden mot de förändringar framväxten av vårt liv på gården innebar för honom. XXX

XXX

Mycket riktigt kom och gick han också. Oftast försvann han kortare stunder över dagen, med vid flera tillfällen kunde det passera flera månader utan livstecken från honom. Utan varken motorfordon eller cykel och till synes helt utan kontaktnät så undrade man vars han tog vägen. Gick han i ide inne hos sig? Eller for han någonstans? Med tanke på hans skick och ålder så var scenariot att han skulle ha satt sig på en stubbe i skogen för sista gången ofta nära till hands. Men i hans sists så hade jag nog velat att det blev så. Mina föräldrar sa inget, men tycks ha resonerat likadant då inga skallgångar anordnades…

Dessa försvinnanden inträffade oavsett tid på året, och kändes aldrig som en reaktion på yttre omständigheter. Mina föräldrar undersökte det aldrig närmare, men ifrågasatte heller aldrig det orimliga i att han några gånger ska ha sovit sig igenom och överelevt en hel vinter i en knappt isolerad och kallställd friggebod.

Däremot blev de oerhört skeptiska när det under julen 2011 utspelade sig ett stycke lokalnyhetshistoria, där det inte långt från gården var en man som gick i ide i sin bil. Det enda han planerat var att köra till en skogsavfart med sin Jeep för att i den få fira jul i fred. Mamma och pappa instämmer irriterat efter att ha läst i en intervju från 2013 där Aftonbladet intervjuar Peter, 45, eller “Snömannen”. “Det här han har fabricerat för att få vara med i TV.”. Aldrig att han ska ha överlevt två månader insnöad i en bil utan mat eller uppvärmning.
XXX

I byn pratas en dialekt av bondska i många familjer. Så även han vi bor med. Eller hos, börjar jag så småningom resonera för mig själv. Allmänt känns ambitionen att barnen ska lära sig språket nästan obefintlig, men vi tilltalas ändå ibland som om vi förstod. Under en period förkovrar sig min pappa istället i den dialekt, eller mål, som hans föräldar pratade - Skelleftåmålet. Det är jämförelsevis tamt, och användandet av denna utdödende dialekt känns i brist på bättre uttryck både “käck” och påklistrad. Dialekterna ordförråd överlappar varandra på många sätt, men de ord och begrepp jag snappar upp blir ändå svårtydda här. Byns bondska - eller rotvälska - vill jag för att kontrastera beskriva som att talarna “gormar” fram. Begreppet “rotvälska” åsyftar en för omgivningen obegriplig dialekt. Det är fult, knotigt och oönskat. Jag skulle också ljuga om jag sa att det lät vackert. Däremot är det både mäktigt och intressant.

En effekt av det ansträngda grundläget i rösten är att det låter likadant för den som pratar tvärsöver bordet som när bonnmåle används på håll. Inte sällan hördes två gubbar ur en av byns äldre familjer gorma på varandra från sina respektive trädgårdar. Rösterna passerade över en å och en öppen åker på sin färd genom byn, och brödernas göromål blev snart angelägenhet för alla som förstod dem. Trots de 150 meterna mellan tomtgränserna så tycks vinden aldrig ha burit iväg med viktiga ord. De var alltid igång med något göromål ganska snart.

Det finns alltså en oerhörd kraft i tungomålet, oavsett tonfallet hos den som pratar. XXX

Den variant jag hör från buakalln under min uppväxt gör att jag vill associera begreppet “rotvälska” till kraften eller snarare våldet som rotvältor utstrålar. Träd med sina rötter ingjuter i sig själva och sin plats upplevelsen av permanens och orubblighet. Med den hävstång som en 25 meter hög tall ger, tar vinden ett grepp och river upp marken i ett dån med platsens inälvor sprättandes i alla riktningar. Sedan blir det helt tyst. När hans anfäder brutit upp marken på samma sätt, så har det gjorts med avsikt att komma generationer låter rota sig i trädens ställe. I jordaböcker från 1500-talet finns nedpräntat att denna beby börjar bebos. Min teori är att kraften som jag försöker beskriva uppstår när ett språk och en plats växer fram i ett ömsesidigt beroende av varandra. Fonetiken och prosodin speglar hur platsen brutits, brunnit, huggits och vuxit fram.

Språkbarriären mellan min familj och vår “inneboende” överskreds aldrig. Han interagerade heller aldrig med nån annan, så där var ingen till hjälp. I frånvaron av andra ljud hördes vi hur hans röst gick i ett. Som att han hade förmågan att andas in med näsan samtidigt som han malde på. Detta lågmälda mantra utgjorde bakgrundsljudet till min uppväxt. Cyklade jag och min lillebror ner på byn så kunde han ta rygg bakom oss. När man vände sig om till honom sista gången, precis innan grusvägen mötte den asfalterade vägen ner på byn, så vek han ofelbart av från vägen för att gena genom skogen. Under cykelturen hem stod han ofta längs vägen eller i skogen. Från sitt ställe iakttog han oss passivt medan han påtade med något runt sig och kanske bröt en död gren för att påkalla vår uppmärksamhet. XXX

Precis innan tonåren förstod jag att det var det enda som hade något betydelse- att uppmärksamma honom. Gjorde jag inte det så tilltog hans beteenden som jag stressades av och undvek jag honom medvetet så kändes det som att han utdelade ett straff åt mig. Jag hälsade honom alltid när jag kom hem och brukade sänka mitt huvud försiktigt i hans riktning om han blev så otålig kring något att det gick ut över mig.

Jag la mig artigt till med vanan att hälsa på honom även då jag inte visste var han var. Under denna period drabbades jag väldigt mycket av känslan att han sen dag ett säkert velat uttrycka något till oss. Jag drömmer också om samtal där vi förstår varandra, men vi är okapabla att ta oss vidare. Till slut landade jag i övertygelsen att han hatar oss men har blivit för seg och svag för att agera på det. Om inte för att vi kom och rev upp hans liv och kastade om hela hans tillvaro, så för den åverkan som gjorts och fortsätter göras på den plats som han fullt ut tycks identifiera sig med.

I takt med att den årliga medeltemperaturen stiger så börjar det pratas mer om vad som ska göras åt kuvösen. Det går snart inte vistas i trädgården när solen ligger på. Jag nämnde min första reaktion. När det blev tal om att gallra träd och rensa sly vid den södra tomtgränsen så väckte prospektet även olustkänslor kopplade till vår buakalls upplevelse. Risken fanns att dessa permanenta ingrepp skulle väcka en så stark indignation hos honom att bestämde sig för att försöka skada eller förstöra för oss. Eller att den enda plats han känner skulle bli så främmande eller förfrämligande att han i nån slags kris skulle sätta eld på den, på sig själv. Att något skulle brisera. XXX

XXX

Det hela skrämde vettet ur mig. Jag testade skygglapparna som presenterats för mig i form av ge mig in i det sociala livet på min nya högstadieskola i stan. Jag försökte undvika att vara på gården och det jag drömde om allra mest var att jättesnart få flytta hemifrån.

Han visade sig vara oerhört skicklig både i konsten jävelskap och att skrämmas. Med nån slags intuition förstod han när man var som mest borta i sina egna tankar, ouppmärksamt dåsande i vila eller djupt försjunken i något tv-spel eller annat medie. Knack. Så var han utanför fönstret. Dunk. Så hade han smällt med en stor gren eller liknande på altanen, som fortplantade smällen i hela huset. Knak. Vid ett tillfälle tittade jag och min lillebror på film i soffan på övervåningen, och på nåt sätt lyckas han tända lampan i mitt sovrum som låg intill. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till. Fler saker försvann eller hamnade på konstiga platser. Hur många gånger kan man ha förlagt något på ett smart ställe? När årets många mörka månader gjorde sitt intåg så gjorde han mitt hem till en ännu obehagligare plats, även inomhus. Att råka stanna för länge med blicken ut mot gården innebar att möta honom i krigsdimma. Känslan av att bli iakttagen av dömande ögon genom fönstren. Utomhus lärde han mig hur det känns när kroppen springer av sig själv för att rädda sig undan eventuella hot i mörkret.

En kväll i februari går strömmen i hela byn. Hos oss innebär det vintertid att kranar och vattenledningar måste grävas fram och tömmas ur. Efter en lyckad räddningsinsats fortsätter kvällen vid köksbordet.

XXX

Mamma och pappa berättar om att de sent en kväll fick besök av två bybor medan de höll på att bygga huset. På övervåningen fanns en 3-fasväska och en bygglampa, men resten av huset lystes upp av stearinljus. Besökarna hade framförallt förhört sig om det som blivit kvar på gården, och vad som skulle få vara kvar framöver. Frågorna formulerades för att samtidigt informera de ovetande nybyggarna om sakers tillstånd eller i syfte att uppmana. Dessa två gjorde några fler återbesök, men mer och mer för att uppfostra, klaga och fördöma.

Avslutningsvis får jag höra historien om Edvin igen, denna demente farbror som kunde knacka på vilken tid som helst på dygnet och fråga om kaffe. Fast på ett av köksfönstren och inte på någon av ytterdörrarna. Kaffe på fat ville han ha. Hans ögon var så pigga och nyfikna att det var svårt att förstå hur dement han var. När han sörplat i sig reste han sig och gick.

Några månader senare flyttar jag till stan. Jag har fått ett rum i ett nästan anrikt kollektiv beläget i en gul trävilla byggt under tidigt 1900-tal.

Under sommaren är det bara jag och en till som är hemma. Hon tycker om att bjuda på bakverk och slänger sig gärna med tänkvärda påståenden och frågor. Huset har två våningar och en källare med egen ingång. Duschen är belägen på toaletten som man kommer åt genom att smyga genom hennes rum på övervåningen. Mitt rum ligger intill och det tar lång tid innan jag vänjer mig vid hur lyhört det är. XXX

En dag frågar hon mig varför jag springer till mitt rum, men det är nog också första gången som jag reflekterar över det. Jag går lugnt och fint upp för trappen, men sen tar jag antingen långa eller raska kliv genom vardagsrummet utan att tänka på det.

En av besökarna från byn ställde som en av sina första frågor till oss:

“Har ni haft besök än?”
“Av vem då?”
“Buakalln”

Jo, nog har han varit närvarande hela tiden.

I köket inne i stan ekar detta samtal, men den här gången är det jag som lyssnar. Det bor någon hos oss. Han uppehåller sig i vardagsrummet på ovanvåningen utanför mitt rum.

På vissa platser bor det någon. Vissa platser besitter egenskapen och kapaciteten att vara någon. Vissa platser har våra förfäder värnat om och tränar man sin uppmärksamhet lär man sig att de berättar om det som en gång varit.

Vi har dessa personer att tacka för att vi får vara här. De önskar bara vår bekräftelse.

Men vilka är de?

XXX

Du åker bil genom Västerbotten. Det är inget särskilt med landskapet. Tomma missionshus, här och var en sjö, någon ådal som märker ut sig. Bergen är vackra men inte exceptionella. Det är inget särskilt med landskapet - åtminstone vad du kan se. Men i varje by du passerar, på vad som känns som var tredje skiftesgård, står de där: ödehusen.

Det går inte att bo i dem längre. Ingen hann sätta plåt innan spåntaket gav upp och det är ändå torpargrund. Tjälen läcker upp mellan tiljorna.

Ändå blir de kvar.

Om du frågar varför är det nog inte många som förmår ge ett vettigt svar. Det är som med vissa stråk i skogarna. Sjöarna ingen badar i för att “det är iglar där”. Som om det inte var iglar i alla sjöar, som om hästiglar ens satte sig på folk.

XXX

Eller så säger de att det är för förfädernas skull, allt slit med stock och bila, kunskapen man hade då. Hur varje timring anpassades efter omgivningen, lutningen, storleken på flatmarken i en tid innan schaktmaskiner. Så att ingen av de skenbart identiska parstugorna är den andra helt lik. Man vill visa respekt.

Förmodligen vet de innerst inne att det inte är hela sanningen. Men vissa förklaringar är lättare än andra. Vissa saker och svåra att sätta ord på och vissa ord har tagits ifrån oss, förlöjligats, exotiserats, förvandlats till “kulturella produkter”, underhållning, folk horror, varumärken.

Därför kan inte vi heller nämna dem.

XXX

Buakalln

Jan 1, 2023