Sedan långt tillbaka är kommandet av det nya året en viktig händelse. Det nya årets antågande är fullt av magisk kraft och i brytpunkten mellan det gamla och det nya kan man få en glimt av hur framtiden kommer te sig.

Förra årsskiftet firade några av oss ihop. Den första dagen på det nya året 2023 gick vi ut tillsammans för att få en skymt av vad det kommande året bar på. Det första vi fick se när vi klev ut var en kungsörn som sakta kretsade över bergen mitt emot gården där en av oss bor. Vi skämtade och spekulerade över vad det kunde betyda. Kungsörnen är en mångsidig symbol. Var den ett tecken för frihet? Betydde dess cirklande över berget kamp och seger, framgång för någon av de stora saker vi var involverade i?

Eller var den imperiella örnens konungslighet snarare en föraning om grymhet från ovan, om blod och död och tyranni?

Såhär i efterhand, när vi tittar tillbaka på folkmordsåret 2023, så kanske svaret verkar solklart. Palestina, Ukraina och Nagorno-Karabach är bara några av de mest uppenbara namnen. Vi behöver knappast någon längre stund för att se hur örnen kommer med fimbulvintern. Här hos oss i norr fortsätter katastrofen att rulla ut omkring oss som så ofta förklädd till frälsning. “Den gröna omställningen” - i vårt fall. XXX

XXX

Det är för barnens egen skull som den vissnande konungen äter sina barn. I den här vår nyskrivna nyårstext tittar vi närmare på två andra fenomen från året som gått, och på de två mycket liknande sagor som står i centrum för dem. På vilket sätt kan dessa sagor och de handlingar och ceremonier de bär på gjuta mod i oss nu i kungsörnens tid? Vad kan de lära oss om sagan som en helt annan sorts förklaring, bortom uppdelningen mellan teori och praktik.

Vilka herrar behöver vi lämna att dö och vilka krafter tar vi med oss in i våra nya världar? Vilka sagor är de rätta att berätta och leva och vilka behöver vi överge?

Vi vet att det bor en ny värld i våra hjärtan. Så titta upp på månen med oss inatt och hoppas på andra fåglar.

Kom år 2024, kom med befrielsen.

Två kungar

Den första av våra sagor kom till oss ur upprorets Iran. Den handlar om kung Zahhak, en härskare med arabiska rötter som i en avlägsen forntid tog makten över Iran.¹ Samma dag som Zahhak ska inta tronen, kommer en man för att gratulera honom. Den nyblivne konungen tar emot två gratulationskyssar från främlingen - men denne främling är i själva verket den demoniske Ahriman. Två hungriga ormar växer ut från den nyblivne konungens axlar och dessa ormar äter inte möss eller fåglar som vanliga reptiler. De vill ha ungdomars hjärnor till föda. Kungen måste hålla dem mätta och belåtna för att kunna fortsätta härska och slippa bli orm-mat själv.

XXX

XXX I tusen år får folket plikta med sina bästa ynglingar och kungen verkar kunna leva för evigt.

Den andra sagan kommer från Snorres Heimskringla. Den har förts fram av den danske religionshistorikern och youtubern Rune Hjarnø Rasmussen, inom hans projekt Nordic Animism,² som en allegori för vårt nuvarande samhällstillstånd. Något som i sin tur har fått en ganska bred spridning inom animistiska och nyhedniska kretsar.

Sagan ifråga handlar om kung Aun - eller An som han också kallas - den gamle, som en gång styrde Svearnas land från Uppsala. Kungen ifråga lider av en fruktansvärd dödsskräck. Han ingår därför ett avtal med med Oden om att vart åttonde år – nionde, efter det gamla sättet att räkna – offra ett av sin barn till de hängdas herre. På så vis ska han få fortsätta leva åtta år till för varje barn han ger ifrån sig.

Kungen offrar barnen och och gamle enögda förlänger hans liv. Men korpguden är en opålitlig bundsförvant. I takt med att barnen blir färre, blir kungen allt svagare. Han slipper visserligen dö, men han förvandlas till en tandlös gamling som bara kan ligga förlamad i sin säng och dricka mjölk ur ett dihorn. Ändå vägrar han att släppa greppet om livet.

Samtidigt i Iran, regerar kung Zahhak i tusen år. Men tillslut får folket ändå nog. Ledda av smeden Kaveh, som just fått veta att hans sista dotter stod näst på tur att bli ormföda, stormar folket palatset. Smeden slår av ormarnas huvud med sin hammare och dödar Zahhak och sedan firar hela landet folkets vår med eldar och fest.

XXX

Ett snarlikt, men stillsammare öde drabbar sveakungen. När han tillslut ger order om att offra sin sista son har undersåtarna fått nog. De vägrar helt enkelt lyda och istället ser de på hur han saktar tynar bort och vissnar som en blomma som förvägrats vatten. Han dör, förnedrad och ensam i sin säng. Därefter kröner de sonen till kung.

Parallellen både mellan dessa sagor, och till verkligheten är uppenbara.³ Kung Zahhaks barnaätande tusenårsstyre påminner om dagens islamofascistiska diktatur som alltid lyckas överleva sig själv, och Ayatollan liknar Zahhak.⁴

Kung Aun i sin tur personifieras kanske bäst av dagens techmiljardärer. Troende transhumanister, besatta av att överkomma döden som det sista hindret för kapitalackumulationen. Hellre vill man sluta som Tessier-Ashpool från Neuromancer, evigt försänkt i kryosömn på en satellit i omhoppsbana, omhändertagen av en omsorgsfull AI.

Men Aun påminner också rent generellt om hela den västerländska civilisationen. Eller, åtminstone om hur en hel generation ur den globala eliten lever gott idag på - inte bara utsläpp av koldioxid - utan även ett generell förbrukande av resurser och raserande av ekosystem, som de facto förstör förutsättningarna för kommande generationers liv.

Västerlandet som helhet är ur det perspektivet en gerontokrat som äter sina barn. Det spelar ingen roll om det är oljan under ökensanden eller den som smälter fram under isarna, om det är petroleumfinansierade imperialistiska krig om framtidens bördiga monokulturer som det i Ukraina, eller om det är den patriarkala diktaturens lika oljeindränkta grepp om ett helt folk - och framförallt dess kvinnor

XXX

XXX Även den gröna kolonialismen i norr är exempel på ett väldigt aunskt sätt att klamra sig fast vid ett destruktivt liv. Själva omfattningen av industrialiseringen - vilket bland annat Arne Müller påpekar gång på gång utan att någon verkar lyssna - kommer att göra att utsläppen i slutändan ökar.⁵ Materialåtgång, transporter och energibehov äter upp alla eventuella vinsterna av en “omställd industri”.⁶ När vindsnurran väl skrotas så har den inte “tjänat in” det koldioxid den är tänkt att spara. Den ligger fortfarande på “netto-minus”. Snarare än som “räddningsplan för klimatet” måste den gröna industri-omställningen förstås som en räddningsplan för en kapitalism vars likställande av nytta med värde i ett system av evig tillväxt, inte fungerar för att hantera en ekologisk katastrof som framförallt avkräver oss en begränsning. Det är idel sätt på vilket ett dödsdömt system försöker skjuta upp det det oundvikliga faktum att Hel den barmhärtiga gjort plats för det i sina hallar.

Den ekologiska krisen ses av Rune Hjarnø Rasmussen som en sorts Ragnarök, vilket är mindre långsökt än man kan tänka sig. Sagan om Ragnarök bygger förmodligen på erfarenheter gjorda av den stora klimatkrisen på 500-talet. Ett genomgående drag i berättelsen är sammanbrottet för de ömsesidiga relationer mellan kaos och ordning, mellan asgård och utgård, gudar och jättar, som en stor del av övriga sagor - i synnerhet Odens alla eskapader - handlar om att upprätthålla. Broder ställs mot broder och det och i slutändan står självaste Yggdrasil i brand.

Vi befinner oss i en situation där världsträdet bokstavligen brinner.

Men som Taiaiake Alfred säger, “It’s all just folklore unless you act on it.”

XXX Minnet av upproret mot kung Zahhak - och den efterföljande festen - sägs ha gett upphov till firandet av det persiska och kurdiska nyåret Newroz. Det är en eldfest som liknar det vi kallar Valborg och som sammanfaller med vårens ankomst.

Även sagan om kung Aun gav upphov till ett ”firande”. Det var knutet till de återkommande offerfester som hölls på platser som Uppsala och i Lejre i Danmark under hednatiden.

I det första fallet känns firandet självklart. Vem vill inte dricka rödvin och hoppa över eldar till minnet av en störtad tyrann? I det senare fallet är logiken lite mer oklar. Varför fira en ond kungs octenniala offer av sina barn med en liknande occtenial offerfest - som dessutom enligt vissa utsagor också innehöll människooffer?

Men lika lite som Newroz är en hyllning till Zahhak, ska högtidlighållandet i Uppsala förstås som en hyllning till sveakungen - åmtninstone inte enligt de som förespråkar myten som grund, både för ceremoni och som ett sätt att tänka kring vår situation. Snarare blir sagan en påminnelse om vad som händer när vi låter dåliga förfäder regera, inom oss likväl som utanför oss. Genom att ritualisera korpgudens lärdom, återupprättar offerriten den goda relationen till anförvantskapet. Det blir ett sätt att understryka det ömsesidiga beroende mellan folken och deras förflutna och framtid på samma gång. De förfädernas gravhögar som åtminstone i Uppsala måste ha tornat upp sig över firandet, behöver därmed inte bara förstås som de statusmarkörer för en evig mälardalsk elit de utan tvekan också var, utan även som en sorts förflutna och framtida gravar. Närvaron av dessa högars underjordiska inbyggare - nära besläktade med våra vittra för övrigt - blir här en påminnelse om att alla som deltar i festligheterna har ett ansvar inför de vars förfäder och förmödrar de en dag ska bli.

Ceremonin är alltså inte en hyllning till Aun, det är ett sätt att bannlysa honom.

XXX

XXX

Riktiga och oriktiga sagor

Det finns andra myter i samtiden som påminner om sagorna om Aun och Zahhak, och den mest kända av dessa är “QAnon”.

Om någon skulle ha missat det, så är alltså QAnon en konspirationsteori om en mäktig satanistisk kabal av personer i den ekonomiska, politiska och kulturella eliten. Dessa träffas i hemlighet, bland annat i källaren till en pizzeria i Washington, för att offra barn. Ur barnen utvinner de i sin tur den mytiska substansen adrenochrome (en i själva verket ganska odramatisk kemisk substans i hjärnan) vilket ger dem magiska krafter, evigt liv och möjligheten att i största allmänhet fortsätta leva i makt och överflöd.

Den här konspirationen har avslöjats för oss av den anonyma användaren “Q”, i internetforumet 8-chan. Q befinner sig någonstans i toppskiktet av den djupa staten. I hemlighet läcker han information - s.k. q-drops - till folket med en mängd - iofs mindre korrekta - förutsägelser om vad som ska ske. Han har även berättat för oss att vårt enda hopp i kampen mot den mäktiga kabalen är Donald J. Trump.

Narrativet bakom Q har många gemensamma nämnare med en bok med samma namn, skriven under pseudonym av de autonoma kommunisterna i kollektivet Wu-ming.⁷ Boken utspelar sig under de tyska bondekrigen, då bönder med en revolutionär tolkning av kristendomen befinner sig i krig med staten och påvemakten. Q är där en person nära påven som läcker information till de kätterska bönderna, men i själva verket är han en dubbelagent med uppgift att förråda upproret.

XXX Det är inte omöjligt att tänka sig att Q-anon började som ett “vänsterprank” mot extremhögern. Wu-Ming har iscensatt liknande pranks, särskilt involverande hemliga satanistiska sällskap, och det är fullt möjligt att någon associerad med eller inspirerad av dem låg bakom de första “Q-dropsen”.⁸ Q som dubbelagent passar ju ganska bra med en vänsterkritik av makten som sådan.

Men en bra berättelse får lätt egna ben. Och det som börjar som ironi har en tendens att slå över i uppriktighet. Även om Q inte “egentligen” var högerextrem till att börja med, måste kontot snart ha tagits över av högerradikala, för det har kommit att utvecklas till en extremt viktig del i att stärka och sprida extremhögerns idéer till nya kretsar, så som alternativrörelsen, hippies och bekymrade mammor.

Det finns andra exempel på liknande förskjutningar från “vänster till höger” i vår samtid. Ett är hur den italienske kommunisten Gramscis begrepp om hegemoni plockades upp av den identitära rörelsen under 00-talet. Hegemonikamp blev en viktig del av det “long-game” som resulterade i att man byggde upp de starka alternativa offentligheter på internet som i sin tur varit oumbärliga för exempelvis Sverigedemokraterna.

Ett annat exempel är den roll tekniker från i grunden anarkistiskt orienterade magiska tendenser som discordianism och kaosmagi spelat för sättet som samma alternativhöger “memekrigat” sina politiker till makten (i synnerhet Trump). Grodan Pepe - en symbol som användes för att normalisera de mer renodlat fascistiska aspekterna av Trumps kampanj - utvecklades till exempel inom samma ovan nämnda sfär av internetforum i linje med hur man skapar den magiska entitet som kallas för tulpa eller egregore.

XXX Det finns fler både explicita och implicita paralleller mellan dagens alt-right och 60- och 70-talets counterculture - av vilken ovan nämnda magiska strömningar var en del - att man nästan kan prata om en direkt genealogi.⁹ Det kan ses som mer än bara en “stöld” eller en “appropriering” från höger av något som egentligen är vänster. Vad de här förskjutningarna snarare visar, är sätt på vilket det “auktoritära” varit implicit i de här teknikerna och berättelserna redan från början.

Även om vi kan se viss frigörande potential i den typen av kollektiva kaosmagi som skapandet av grodan Pepe är ett exempel på, så är det en magi som i likhet med Wu-Ming och andra culture jammers hela tiden förutsätter ett visst mått av lur. Ett lur som till sin struktur är fientlig till alla projekt som strävar den typ av kollektiv befrielse som förutsätter en konspiration där vi alla är införstådda - det vill säga som inte är auktoritär. För som Graeber och Wengrow konstaterar i The Dawn of Everything, så är hemlighetsmakeriet en väsentlig del i statens modus operandi. Byggandet av ett samhälle som kräver allas medverkan måste därför vara mycket varsam med sina hemligheter. Till och med en i övrigt inte särskilt frihetlig text som Det kommunistiska manifestet är medveten om detta, då den understryker vikten av att kommunisterna måste vara öppna med sina mål. För hur ska vi annars få med oss tillräckligt på den stora ritual som fördriver kapitalet?

De fascistiska ritualer däremot, förutsätter tvärtom att “den stora massan” förblir omedvetna för att de ska ha effekt. De och deras motkulturella föregångar är - trots sin anarkistiska framtoning - i grunden allierade med en typ magi som upprätthåller utsugningen av livet och mordet på världen. Deras slutresultat blir alltid att frånta de undertryckta folken deras agens och förmåga att kollektivt påverka sin situation.

XXX Som i berättelsen om Q: ettdera är hjälparen nära makten uppriktig och då har vi en mäktig vän däruppe som vi kan lita på. Lösningen på problemet är mer makt till honom - eller liknande “friends in high places”.

Eller så är hjälparen i själva verket en “dubbelagent” och berättelsen blir en om hur vi “inte ska lita på nån vid makten”, om hur “makten luras”. Det kan verka frigörande, men det är i själva verket en saga som är lika narrativt korrupt som den andra, för den driver igenom sin poäng genom att själv bedra. I det både bekräftar den och reproducerar folkets okunskap och oförmåga till eget agerande: ”Titta hur åt helvete det gick när vi försökte lägga oss i” och “va dumma vi var som gick på den enkla!” Tillbaka till fabriken, skurhinken, appen.

Sensmoral i båda versionerna av den dåliga sagan är samma: Lämna ditt liv i herrarnas händer. Det är det enda du förstår dig på.

Den aboriginska författaren och filosofen Tyson Yunkaporta har ett begrepp som kan vara användbart i det sammanhanget, något som han kallar för “Wrong Story”.¹⁰ Yunkaporta pekar på den strukturella lögn som vi lyft fram i ovan nämnda exempel. Men även på hur det finns något sant i berättelser som den om Q. Ett motgift mot en myt som QAnon kommer därför inte att fungera, så länge den inte också erkänner QAnons sanningar. Det i grunden verkliga och helt icke-metaforiska problemet med att den kulturella, ekonomiska och politiska eliten, för att behålla sina privilegier, äter våra barn.¹¹

Och det är såklart här myter som den om Aun kommer in.

XXX

XXX

Noter och referenser (till del 1)

From Zahhak to the Islamic Republic of Iran: Has Ferdowsi prophesied the future of the republic?
https://nordicanimism.com
Vi ger storyteller-podcasten In the Borderlands ett tack för att ha pekat ut likheten mellan de här två sagorna: Year of Aun – Story as Healing, Story as Curse #26
Khamenei The Zahhak!”
Den gröna omställningen - kampen om resurserna
Se hans bok Norrsken för en djupdykning i ämnet
Wikipedia: Q (novel)
ACFMs intervju med en medlem ur Wu-Ming
Se t.ex. Gary Lachmans genomgång av alternativhögerns mer esoteriska sidor i hans Dark Star Rising eller Eric Davies’ djupdykning i motkulturen i High Weirdness.
Yunkaporta, Tyson (2023) Right Story, Wrong Story: Adventures in Indigenous Thinking
Aun 2023 4 - Yarn with Tyson Yunkaporta

En saga om två sagor - del 1

Dec 31, 2023