“How do we create a political philosophy to guide our people that is neither derived from the Western model nor a simple reaction against it?”

-Taiaiake Alfred, Peace Power and Righteousness

XXX

XXX

Sagoteori

Vi har hittills förhållit oss till myterna om Aun och Zahhak som en sorts berättelser. De må bära på ett visst mått av sanning och insikt, de må uppmana till en viss typ av handlande, men i grund och botten är de narrativa strukturer. Men att tänka tillsammans med sagor som dessa skulle också kunna vara något mycket mer. Det skulle kunna visa på ett annat sätt att göra politisk filosofi, ett sätt som i grunden vägrar en uppdelning mellan myt, ceremoni och teoribildning.¹

En sådan “sagoteori” praktiseras inom den rörelse från norra Sköldpaddsön som kallas för Indigenous Resurgence eller Radical Resurgence. Centralt i den rörelsen är att urfolk varken bör imitera västerländska koloniala strukturer, eller ens appellera till dem för erkännande. Istället för att använda sig av de institutioner som skapats av de koloniserande nationalstaterna för att inlemma - och långsamt undantränga - urfolken, innebär resurgence en radikal vändning mot sin egen kultur, historia, politiska tradition och sätt att organisera livet bortom västerländska destruktiva modeller som som stat och kapitalism.²

Strömningen uppstod ur det kvinnoledda urfolksupproret Idle No More, men går förmodligen att hänföra längre tillbaka. Precis som så mycket genuint motstånd har det många rötter och är en praktik långt innan det får ett namn. Förutom ovan citerade Taiaiake Alfred, är Glen Coulthard med boken Red Skin, White Masks, och Leanne Betasamosake Simpson med böcker som Dancing On Our Turtle’s Back och As We Have Always Done några exempel på företrädare. Även Rauna Kuokkanen och det arbete som gjorts av henne och andra för att återupprätta de samiska siida-systemen skulle kunna räknas in där.³

XXX Nishnaabegförfattaren Betasamosake Simpson brukar i Dancing On Our Turtle’s Back den egna kulturens myter och berättelser som teorier i egen rätt.⁴ Hon menar att alla som tillhör den kulturen är med och skapar och för vidare en gemensam föreställningsvärld genom det språk, de berättelser och de ritualer som samtliga är bärare av en kunskap om världen. Alla deltar därför aktivt i en sorts kollektiv teoribildning. “Teorin,” skriver hon “kollektiviseras genom våra berättelser och i hur vi utför våra ceremonier.” (vår övers.)⁵

Vad skulle hända om vi försökte förstå sagan om Aun på ett liknande sätt? Om vi som ett komplement till att tala om fossilkapitalism, utsläppskvoter och systematisk exploatering av människor och natur, börjar bearbeta dessa som bilder, berättelser och figurer förkroppsligat i kung Aun?

Kan vi personifiera det kapitalistiska systemet eller den ekologiska katastrofen som något mer än bara abstraktioner? Kan vi låta det ta form av en figur med ansikte, kropp, preferenser och personlighet? Kan vi använda Aun på det där sättet som vi alltid gjort inom den nordiska kulturen med det vi behövt bearbeta eller neutralisera; som en av alla dessa gryllor, bockar, skråpukar, påskkärringar, andersgubbar, valborrar, spöken och tomtar som trots åratal av kapitalistisk modernitet då och då fortfarande envisas med att tränga sig på i våra hem?⁶ Kan vi begränsa Aun genom att ge honom form? Kan vi släppa honom så nära inpå oss att vi får syn på vad i oss själva “som är Aun”? Vilka gester, vilka karaktärsdrag, vilka egenskaper? Vad och vilka i vårt samhälle som bär de dragen - och hur allt detta hänger ihop med vår obearbetade rädsla för döden?

Kan sagan kanske till och med säga oss något om hur vi gör uppror mot den Aunske kungen, inte bara inuti och ibland oss, utan också ute i den värld där han för tillfället härskar?

Kan vi med andra ord bruka sagan som politisk teori?

XXX

XXX Betasamosake Simpsons understryker vikten av att den här andra, och på ett sätt mycket mer komplexa formen av teori, är något som vi gör tillsammans och med våra kroppar. Den tar alltså formen av ceremoni.

Just ceremoni har funnits närvarande också hos de som hörsammat kallelsen att “fira” det Auns år som just passerat. Olika mer eller mindre stora Aun firanden har utförts på olika platser. Mestadels har det skett i den engelskspråkiga världen. Men ett mer närliggande firande är den nytolkning av octannial offerfest som genomfördes av hednasamfundet Forn Sed det här året, då bland annat blotet vid Uppsala högar för första gången “på tusen år” firades i Auns namn.

Det här är än så länge marginella fenomen och vi har inte kunskapen om huruvida de ens går att jämföra med den sortens ceremonier Betasamosake Simpson talar om. Det är i varje fall inte något som majoriteten i de kulturer som varit representerade i Aun-firandet sysslar med. Än. Däremot finns det ett embryo här. Inget säger att det inte skulle kunna växa, utvecklas eller sprida sig. Det går att låta sig inspireras av det som en sorts aktionsform. Det går att vidga perspektivet och bygga vidare på de mängder av ofta säsongsbundna ritualer vi redan har.⁷

Vi kan också närma oss den rika skatt av muntligt bevarad kultur som fortfarande existerar hos oss. Vi kan betrakta den inte som en historisk kuriositet, utan som något som säger något sant och viktigt om oss och våra relationer, till varandra, landet, det förflutna och framtiden. Vi har redan varit inne på detta i andra texter när det kommer till vittra - som väl kan sägas vara vår huvudsakliga allierade i den här kampen - men det finns en även andra bra kandidater.⁸

XXX

Alla dör - men inte alla lever

En annan sak som gör sagor och myter starka som teori är att de aldrig är helt fullständiga. De kräver alltid ett visst mått av föreställningsförmåga, fantasi och kreativt arbete från mottagarens sida, för att överhuvudtaget bli begripliga. Men det faktum att de redan i viss mån “är gestaltning” öppnar också upp för att själva gestaltas - i bemärkelsen förverkligas.

QAnon har sannerligen fått grupper som annars aldrig skulle lämnat skärmens trygga sken att ta till gatan. Och utan några som helst övriga likheter, är ju även myten om Zahhak förknippad med högst reella protester på liv och död (däremot är ju orsakssambandet mellan myt och handling här det omvända). Kanske finns en sådan öppning mot mer politiska handlingar också i myten om Aun, det vill säga att inte bara låta sig begränsas av det strikt ceremoniella utan ta steget mot ett mer oförutsett agerande. För om vi verkligen behärskas av kung Aun, inte bara på ett inre plan utan också ute i världen, borde inte också en stor del av vårt bannlysande av honom gå ut på att befria världen från hans tyranni? Som sensmoralen i sagan om Zahhak så kärnfullt uttryckts av de iranska flickorna:

“död åt diktatorn”.

Det är viktigt att samlas och förkroppsliga berättelsen i oss. Det är viktigt att göra allt det där arbetet som behöver göras. Men vi får inte glömma det viktigaste för att något av allt det här andra ska bli möjligt: tyrannen måste dö.

Hur det går till däremot skiljer sig åt i de bägge sagorna. Och här innebär sagan om Aun för oss en större komplexitet, än den om Zahhak.

XXX Den sistnämnde är en kung med arabiskt, alternativt mesopotamiskt påbrå. Eftersom han inte kommer från Persien, låter han sig lånas som symbol för främmande makt. I det samtida Iran skulle exempelvis ayatollornas “arabisering”- snarare än en djupare mekanism i samhället - kunna ses som problemet. Vårt ok är en främmande härskare - vi behöver en kung från vårt eget folk. Nånting i stil med Shahen, till exempel. Eller varför inte Gustav Vasa?

På samma sätt skulle vi som “icke-svear” kunna externalisera Aun. Men om vi ska närma oss myten om Aun inifrån, så som den är berättad, så handlar den om en kung av det egna folket. Sagan säger något om en inneboende tendens i staten och i oss som tvingas leva under den. För även om ansvaret och makten verkligen inte är jämnt fördelad - det är ju ett av grundproblemen - är det i slutändan upp till oss att skapa ett samhälle som inte möjliggör för varken grupper eller individer att “göra en Aun”.

Men sättet som kungen förblir vid liv är även det intressant. Det påminner inte bara om techmiljardärer, utan också om den koppling som finns mellan det nakna livet och den suveräna makten hos någon som Giorgio Agamben.⁹

Agamben är en av de bästa idag levande interna kritikerna av det västerländska tänkandet. Hans fokus är brett, men mycket av det går ut på att rannsaka klassisk filosofi - exempelvis Aristoteles - kristen teologi och monastiska ordnar för att hitta något som skulle kunna formuleras som ett “anti-väst i väst”.

En av hans främsta angreppspunkter är hur statsmakten - i synnerhet det som kallas politisk suveränitet - blir till. Här ansluter sig Agamben till idén om att den politiska suveräniteten sedan sin uppkomst i Grekland, separerat sig själv i två delar: En konstituerande och en konstituerad makt.

XXX

XXX Exempel på konstituerande makt är Folket, Gud, Medborgarna, Revolutionen, “The Founding Fathers”. Det vill säga, vad som helst externt som sätter de som styr där de sitter och som makten i sin tur hänvisar tillbaka till och stödjer sig på när den behöver rättfärdiga sitt agerande. Den konstituerade makten däremot, är regeringen som “vald av folket” eller kungen “av guds nåde” - det vill säga den faktiskt utövande makten.

Ett vanligt förekommande exempel på det är hur “folkvalda” politiker garderar sig mot protester genom att hänvisa till att man i själva verket har större folklig legitimitet än de som protesterar eftersom man är just folkvald.

Den här uppdelningen bygger på att den konstituerande makten - i vårt fall “folket” - måste förbli frånvarande. Och om det någon gång skulle träda in på arenan på allvar, genom en revolution t ex, så är det alltid bara för ett konstituerande ögonblick. Så fort den konstituerande makten har instiftat ett styre, träder den makt som satt den där tillbaka och deltar sedan de facto inte mer i utformandet av omständigheterna för sitt eget liv.

Ofta finns det också en lag i botten, en konstitution, vissa friheter och förfaranden. Det här skapar å ena sidan en begränsning av suveränens makt. Men det är en falsk begränsning. För att suveränen ska kunna upprätthålla lagen måste den nämligen paradoxalt nog också kunna upphäva den, det vill säga utlysa ett tillstånd där den ges möjlighet att sätta sig över lagen. Suveräniteten grundar sig alltså på ett sorts cirkelresonemang.

XXX Det alltmer utbredda “regerandet på dekret” som sprider sig i Europa och världen kan ses som exempel på det. Patriot Act efter 9/11, Macrons genomdrivande av pensionsreformen i Frankrike, lagförandet av eko-aktivister under terrorlagstiftning, de inskränkningarna i fri- och rättigheter som införs i Sverige som ett resultat både av det “akuta läget” med gängskjutningar, avsaknaden av politiska processer kring NATO-inträdet (motiverat av krisen efter Rysslands storskaliga invasion) - men även bruket av den ekologiska krisen och Corona-pandemin - alla kan ses som exempel på mer eller mindre radikala bruk av undantagstillståndet.

Men det kanske tydligaste vardagliga exemplet är polisen. Med sitt dödstraff i hölstret och sin lagliga rätt att med immunitet bryta mot den lag “vi andra” lever under, förkroppsligar polisen en sorts delegerat undantagstillstånd i sin renaste form.¹⁰

Även om suveränen kan tyckas laglig, finns det alltså en laglöshet, en sorts “nidbild av anarki” i maktens hjärta. När Aun sätter sig över en hävd om succession tex, så uttrycker han den laglösheten. Han låser fast sig själv i undantagstillståndet, precis som vilken Caesar eller Mussolini som helst. Men till skillnad från dessa kraftkarlar är Aun en patetisk syn, hjälplös, förlamad, sängburen. Varför, kan man undra?

För att det här tillståndet av suverän makt ska uppstå, måste suveräniteten nämligen göra något med de folk den vill sätta sig själv över. Han - för det är inte bara oftast en han, utan också en typ av makt som är omöjlig att tänka sig utan en patriarkal struktur - måste förvandla folket till undersåtar.

XXX Detta innebär, enligt Agamben, att separera det han kallar naket liv från form-av-liv. Agamben menar att Aristoteles och grekerna är de första att separera, inte bara konstituerande och konstituerad makt, utan även bios från zoe. Bios är i det sammanhanget livet av en särskild art, så som det levs i en kultur med en särskild form. Zoe, å andra sidan, är det rena levandet befriat från sin form. Det är andetagen, blodomloppet, den kroppstempererade kroppen.

“Alla dör - men inte alla lever” som den urgamla tonårsvisdomen lyder.

Idag har många västerländska språk förlorat den första betydelsen av liv och har bara kvar den senare. I de flesta av dem saknas ett begrepp för livet som något som levs i gemenskap med andra. Som del i en väv av ömsesidiga beroenden med en plats och en befolkad värld – alla de kollektiva tillhörigheter som tvärtemot vad nyliberalismen försökt tuta i oss är en förutsättning för att vi ska kunna förverkliga något som liknar frihet. Vad vi har kvar är det nakna livet - något som i sin tur kan göra svårt att förstå vad som menas med begrepp som form-av-liv.

Vi vill här återigen jämföra med Betasamosake Simpsons tankar i Dancing On Our Turtle’s Back.

Det finns som vi förstått det åtminstone två begrepp i hennes språk, anishnaabemowin, som skulle kunna översättas med form-av-liv. Ett är inaadizi, som ordagrant verkar betyda just form av liv. Men ett annat, som känns ännu mer relevant, är Biskaabiiyan. Det är en term som spelar stor roll för bokens projekt att göra teori från anishnaabegkulturens horisont. Hon använder ordet för att beskriva en återgång till ett mer ursprungligt sätt att leva i enlighet med sin kultur - det vill säga som en sorts avkolonisering.

XXX Biskaabiiyan ska däremot inte förstås som ett “återvändande till det förflutna” utan som ett återskapande av de förutsättningar av “politisk och kulturell blomstring” ur det förflutna som skulle kunna möjliggöra för människornas välmående idag:¹¹

“[Biskaabiiyan] betyder ett återskapande av traditionernas rörlighet, inte kolonialismens rigiditet; det betyder att uppmuntra individers självbestämmande inom våra nationella och gemensamma sammanhang; och det betyder att återskapa ett artistiskt och intellektuellt uppvaknande inom ett bredare politiskt och kulturellt uppvaknande.”¹²

Biskaabiiyan är en samling processer, värderingar och filosofier inbäddade i språket, som man i sin tur måste omfamna för att i sin tur bli Nishnaabeg. Det är därmed också grunden för en sorts “icke-essentialistisk” och - i motsats till exempelvis kulturnationalismen - horisontell kulturell tillhörighet.¹³

Vi behöver kanske inte påpeka att ingen av oss har anishnaabemowin som modersmål. Vi pratar det om möjligt ännu mindre än Agambens gamla grekiska. Det här är således vår läsning. Den är mer eller mindre färgad av hur okunniga vi är och det går säkert att förstå på annat sätt. Vi försöker använda de här idéerna utifrån vår horisont. Vi tycker det går att göra vissa kopplingar mellan myten om Aun, Agambens filosofi och det som Betasamosake Simpson pratar om. Vi tycker att koncepten påminner om varandra.

XXX Samtidigt måste vi vara vaksamma på vad en sådan “översättning” innebär. Det finns alltid en risk att vi i vår vilja att tänka kreativt och visa på en överförbarhet likriktar det vi vill prata om. Vi riskerar att utplåna skillnaderna mellan de olika världarna och sfärerna vi jämför med varandra. Som om det fanns en sorts universell ekvivalent de alla kunde jämföras med, i sin tur förvillande lik kapitalets och precis lika kolonial. Agamben är en vit filosof som skriver från hjärtat av kolonialmakten. Betsamosake Simpson tillhör ett koloniserat urfolk. Att jämföra Biskaabiiyan med form-av-liv utan att åtminstone poängtera den skillnaden riskerar att återupprepa den kolonial processen.

Vi är varken romare eller Nishnaabeg. Det vi skulle behöva är att utifrån vår horisont hitta liknande sätt att tala om hur vi kan leva ett liv bortom staten och kapitalismen. Betasamosake Simpson tecknar konturerna av ett sådant sökande i sin bok och vi tycker att det är en väldigt inspirerande läsning. Ja, den kan i den bemärkelsen nästan läsas som en guide:

Ordet Biskaabiyang kommer hon över i den nordvästra delen av sitt land. Först är hon osäker på hur hennes egna “elders” och språkkunniga kommer ställa sig till att hon använder sig av det i sin teoribildning. Som så många koloniserade folk har hon förlorat sitt språk. Istället har hon engelska som modersmål. Det är först efter att ha rådfrågat dem och fått deras godkännande, som hon börjar jobba med konceptet.¹⁴ På ett liknande sätt skulle även vi behöva söka begrepp, berättelser, elders och språkkunniga, som kan hjälpa oss lägga en grund för ett liv bortom det här systemet.

Samtidigt finns det en aspekt hos Agamben som vi inte är klar med. Det liv som levs av den diande kungen på ålderns höst har nämligen många likheter med hans tankar om det han kallar för naket liv.

XXX

A Mohawk native winds up to punch a soldier

XXX Det nakna livet är förutsättningen för att staten och suveräniteten ska kunna regera. I det nakna livet är vi utlämnade åt suveränens godtycke. Vi är berövade alla sammanhang och åtaganden utom mot suveränen och det är bara genom suveränen som vi kan bli något mer än det, som vi kan få en form. Suveränen å andra sidan har sin spegelbild i den fredlösa, den som det är tillåtet för vem som helst att döda men - åtminstone i den romerska rätten - det aldrig är tillåtet att offra till gudarna.¹⁵

Aun förkroppsligar kopplingen mellan det nakna livet och den suveräna makten i sin egen person. Konsekvensen av hans maktbegär och deal med gubben Grimner är att han drabbas av förutsättningen för sin egen makt. Hans förbannelse är att bli det nakna liv han satt sig själv att regera över, en sorts “vargkung i veum” med dihorn i mun, permanent förlamad i ett undantagstillstånd som utlysts med åtta-års intervaller.

Aun är undersåte, suverän och fredlös i ett.

I den bemärkelsen är sagan om honom förbluffande insiktsfull. Kanske krävde det ett folk som fortfarande stod med en fot utanför den västerländska staten - i den trassliga väv av utbyte, autonomi, ceremoni, skryt, kraftmätning och kärleksmöte som kännetecknade den för-statliga tingsstrukturen - för att få syn på vilka mekanismer som genomsyrar statsformen? Eller så befann sig svearna överhuvudtaget inte i suveränitetens epok när ritualen instiftades och sagorna kom till. Det försvinner i historiens dunkel för oss. Men det öppnar också upp för spekulation. Kan vi se det som pågick i Uppsala och Lejre som ett bannlysande, inte bara av den dåliga förfadern Aun, utan även hela den Urstat som alltid är närvarande som en medveten möjlighet också hos “icke-statliga” folk?¹⁶

XXX Den varnande sagan om Aun och ceremonin vid kungshögarna blir återigen ett sätt att hindra Aun från att överhuvudtaget framträda - men från ett annat perspektiv. Det kan till och med bli ett sätt att förstå ett sådant namn som kungshögar. Kanske är förekomsten av “verkliga” kungar i högarna inte något som varken ska arkeologiskt vederläggas eller bekräftas, kanske är det överhuvudtaget inte en idé om vem eller vilka som verkligen ligger därinne - utan en performativ utsaga, det vill säga en sorts besvärjelse:

Kungar, kom inte upp hit.

Kungar, förbli bland de döda.

Kungar, stanna i högarna!

Sagans moral

Den viktigaste frågan för oss är hur vi kan använda oss av det här idag.

Frågan är hur vi bannlyser staten ännu en gång. Hur återupprättar vi relationen till underjorden och blir värdiga förmödrar och förfäder till våra barnbarns barnbarn? Vilka ritualer, ceremonier och förkroppsliganden krävs av oss? Och var börjar vi nånstans?

Allt det är bara olika sätt att formulera den eviga frågan “vad bör göras?” Hur gör vi uppror?

XXX

XXX Kanske kan sättet som de två suveränerna möter sitt öde på ge oss lite vägledning. I den revolutionära traditionen är iraniernas revolt i slutet av sagan om Zahhak rätt bekant. Vi har den hammarsvingande folkhjälten som en tredje internationalens Tor, vi har palatset som stormas och den efterföljande folkets vår. Inget ont om varken åskan eller våren. Men eldar har sin tid, krigsmaskiner likaså.

Auns död berättar en annan saga. Svearna rör inte sin tyrann, de bara vänder honom ryggen. De låter honom självdö i sin säng när de ledsnat på mördandet. Snarare än att angripa den, gör de makten inoperabel genom att dra sig undan. Eftersom den till syvende och sist inte är någonting utan deras medverkan, låter de den självdö.

Visserligen är det inget återupprättande av oseparerade former-för-liv vi ser, inget etablerande av kommunistiska relationer genom undandragande blir resultatet av deras tysta uppror. Enligt legenden korar de bara hans son till kung. Men, vad ska man göra? Svear’s gonna svea, right?

De två sagorna pekar däremot ut varsin riktning för upproret och kanske måste de komplettera varandra för att det ska bli framgångsrikt. Det går inte att överkomma makten genom att bara angripa den - man måste också dra sig undan och vända suveräniteten ryggen. Man måste upprätta sina egna livsformer, sitt eget “biskaabiiyan” för att skapa en verkligt annan värld. Annars slutar vi bara som så många gånger i vår sorgliga historia med en ny version av samma elände - direkt som en Robespierre eller Stalin eller skjutet på framtiden som en ekologisk katastrof.

XXX Betasamosake Simpson visar på hur vi kan använda bortom-statliga och icke-kapitalistiska former för liv ur vår egen kultur, historia och gemenskap som grund för en annan värld. För den kan inte komma ur ett oskrivet blad. Den kan inte odlas som säd i Sibirien. Självskapande och tradition är inte några motsättningar. Det är bara monoteistiska världar som uppstår ur vakuum.

God fortsättning!

/Mismar

Noter och referenser

¹. Även Graeber och Wengrow är i praktiken inne på ett liknande spår i Början på allt : en ny historia om mänskligheten. En stor del av deras resonemang bygger på att de läser myter från olika urfolk som teoribildning kring medvetna politiska val som dessa folken gjort i sitt förflutna - tex varför man valt att avstå auktoritära politiska system, statsformen, bofasthet, slaveri, etc
². Vi kommer att sålla oss till Leanne Betasamosake Simpson och använda oss av Radical Resurgence, för att skilja det från den typ av “Cultural Resurgence [that] can take place within the current settler colonial structure” och som fungerar som en “mechanism for inclusion into the Canadian Mosaic” Leanne Betasamosake Simpson, As We Have Always Done s. 49-50
³. Siidaskuvla
⁴. Leanne Betasamosake Simpson, Dancing On Our Turtles Back s. 32f

XXX ⁵. “Theory is collectivized through our stories and the performance of our ceremonies”, Ibid., s. 32
⁶. Se exempelvis antologin Masks and Mummings in the Nordic Area, red. Terry Gunnel för en historisk genomgång av de här praktikerna.
⁷. Som till exempel Agamben när han säger: “The festival is defined not simply by an action but by a particular kind of operation. That is to say, human activities are withdrawn from their own economy and, by that, open to another possible use. Folklore is rich in such things, the feast of the dead in Sicilian folklore, found in the Anglo-Saxon countries as Halloween. In Halloween, children are the dead that reappear and take or steal things that are in a certain economy and by subtracting them from the economy, one opens them to this thing called the étrenne [an offering at the new year], the gift, etc." Giorgio Agamben: Challenging the anarchy of power through the anarchy of forms-of-life
⁸. Se våra texter Hålet efter dig, Mormor och Återvittra jorden! (i Brand 4/2023) för exempel på hur vi arbetar med Vittra. Håll också utkik för mer “revolutionär folklore” i kommande texter och intervjuer med kunniga personer i vår närhet.
⁹. Följande resonemang är vår egna nerkokta förenkling, baserat på en läsning av främst Giorgio Agambens Means Without End och The Use of Bodies. För en lättillgänglig introduktion till de här tankarna rekommenderar vi Osynliga Kommitténs Now, i synnerhet avsnittet “Let’s Destitute the World”
¹⁰. Se till exempel texten “Sovereign Police” ur Agambens Means Without End

XXX ¹¹. “The cultural and political flourishment of the past to support the well-being of our contemporary citizens.”, Leanne Betasamosake Simpson Dancing On Our Turle’s Back, s. 50
¹². “It means recreating the fluidity of our traditions, not the rigidity of colonialism; it means encouraging the self-determination of individuals within our national and community based contexts; and it means recreating an artistic and intellectual resurgence within a larger political and cultural resurgence” Leanne Betasamosake Simpson, As We Have Always Done, s.50
¹³. “A set of processes, values, and philosophies embedded in our language that one need to embrace in order to be Nishnaabeg”, Ibid., s.55
¹⁴. Leanne Betasamosake Simpson, Dancing On Our Turtles Back, s. 49-51
¹⁵. För en lättillgänglig genomgång, se den engelska wikipediasidan om Homo Sacer.
¹⁶. Se Pierre Clastres, Samhällen mot staten, Deleuze och Guattaris “Traktat om krigsmaskinen” ur Tusen Platåer, samt Början på allt : en ny historia om mänskligheten av Graeber och Wengrow för en mer djupgående diskussion om statens närvaro som en konstant möjlighet.

En saga om två sagor - del 2

Jan 10, 2024