“Black smoke matters”

— slagord från Sveriges vägar

Att höger-högern vann över vänster-högern i senaste valet beror inte bara på att borgerligt kapitalistiska lösningar numera framstår som bättre än socialistiskt kapitalistiska för att göra livet lättare inom ett kapitalistiskt system. Det handlar inte heller bara om att folk hellre behåller mer pengar innan staten tar sitt än att lita på att samma stat för tillbaka dem i form av ”samhällservice”, inte heller bara om en krypande känsla av äckel inför att återigen bli utsatt för “service”.

Det är inte det att billigare drivmedel framstår som ett rimligt svar på problemet med dyra drivmedel i en situation där alla är beroende av drivmedel. Eller om att skärselden för den svenska skogsbygden inte känns som ett attraktivt politiskt alternativ till centraliserad matproduktion, avsaknad av infrastruktur för något annat än kontroll och andra gemenskaper än de som formats kring ensamhet. XXX

XXX För att förstå vad som händer måste vi gå djupare. Om nu drivmedelspriserna var det som tippade elektoratet över den brunblå gränse så måste vi titta på kulturen som vuxit fram kring det sätt att behärska elden som kallas för förbränningsmotor. På alla som när sin identitet, sitt yrkesliv och sin fritid med hettan och röken från denna dolda eld. För oavsett hur mycket gretapriserna egentligen har att göra med omställningen från ovan (hint: inte så mycket) så innebär de ett angrepp på den osynliga eldens kultur, mot autonomin som den ger och gemenskapen runt den.

Så länge vi inte kan se att eporna vi passerar är ambulerande lägereldar, hur de tonade rutorna har svärtats av rök för att dölja glöden, så kan vi inte förstå någonting av det svenska valresultat 2022. När den norra landsbygdens unga män för första gången någonsin går ut och lägger sina röster, inte på de röda män de är djupast in utan på blåskjortona de bär, så måste det ses som försvar mot ett angrepp på en sorts livsform. Bilen är den enda verkligt oberoende mötesplatsen vi har. Vi bebor ett territorium så till den milda grad koloniserat av metropolen att den enda lilla ficka av kärlek och frihet och gemenskap som uppstår är när man färdas in eller ut ur det territorier. Det är den ensamme mannens frihet i att när som helst lämna, att vara åtminstone en tank bort från att behöva en enda jävel. Det är den enda friheten som tillåts i det här fattiga tämjda skitliv.

Åtminstone inte så länge man inte som ungarna rullar tillsammans.

På det sättet måste den variant av kult av den hemliga elden som kallas för EPA-kulturen förstås. För den är inte bara en utsträckning av friheten att “lämna allt. Under andra världskriget instiftade svearegimen en lag som gjorde det möjligt för bilar att användas i jordbruket, så att malmen kunde säljas dyrt till “de krigförande parterna” istället för att bli traktorer.

XXX På samma sätt som EPA-kulturen använder det lagrummet för att fylla det med den norska snuskedunkens hämnd, kan man säga att den brukar den manliga friheten. Den omformar, förvandlad, vanhelgar och profanerar den och framförallt - den gör det tillsammans.

För medan Storsvensken i metropolen sippar oatly, gör skolval och pratar samåkning strögas det överallt: ihop, i flock, i lag, varv efter varv i rondellen. Volvo, volvunt, volvomos – Omnia sunt volvia.

Genom sitt ockulta bruk av intrikata subvwoofertekniker, utarbetade och förfinade med den explicita ambitionen att producera en bas stark nog att skaka rutor, penetreras dessutom barriären mellan cellerna metropolen satt upp för att säkerställa att dess mänskliga batterier inte kommer i kontakt med varandra.

“Visst får de spela musik, men måste de göra det så att tavlorna skallrar?”

Det stör som fan men det är också poängen. Särskilt i sin ljudtävlingsorienterade avläggare innebär den motorburna ungdomskulturen ett angrepp på det kapitalistiska hemmet sfär. Den angriper liksom själva orsaken till att man måste ge sig ut på vägarna för att få uppleva lite äkta kärlek in the first place.

Någon blir tvungen att avbryta sig i sitt agenda-tittande, porrsurfande, likeande och delande – det repetetiva jobblika hemmaryckande i organet utan kropp.

XXX Och vi vet alla vad som händer sen. Enter en liten kamp mellan världar. Eller snarare, en kamp mellan en värld och en icke-värld. Och som för att understryka vad det egentligen är som attackerats kommer svaret ofelbart alltid genom den enda kollektivitet utanför hemmet och jobbet som infrastrukturen för kontroll kan erbjuda, kopplet i uppkoppling, the “why in wifi”: bygdens anslagstavla på facebook.

Plattteven tystnar i bakgrunden. Fingrarna duttar hårt mot paddan. Indignerad av blueballs och högröd över något som vagt har med rättsväsendet att göra skriver nån jävla gubbkärring ett inlägg. Hetsakten drar igång. Har man tur blir det slaggis i rondellen. Men förmodligen blir det som oftast bara ännu ett indirekt inbördeskrig mellan de två gemenskaperna, den hemmasittande och den invasiva, den sociala på sociala medier och den kommunistiska i rondellen.

Visst är det förjävligt att inte kunna sova. Vi hade själva svurit om vi inte bott i grusvägsland. Det är inte som att vi inte känt med våra kollegor i hemtjänsten när de kommer till jobbet rödögda. Sömnlösheten är en smakbärare för den molande värken av att ett dussintal gånger om dagen behöva bädda svenskt som ligger bakom allt. Men å andra sidan: hur ska vi någonsin få slippa bädda sängar utan strejker, barrikader och blockader?

Blockader? Var det någon som sa blockader?

På samma sätt som lagar och manlig frihet profaneras och förallmännigas så blir även den statliga hastighetsbegränsningen på fordonen ett vapen i rätta händer. Motorn spärras för högre växlar och hastigheter och landsvägen spärras mellan byarna och högstadierna, gårdarna och lantbruksskolorna, villaklungorna i skogen och de tekniska gymnasierna i tätorten. En liten propp i metropolens blodomlopp som för att illustrera konsekvenserna av stresshormoner.

XXX Två gånger om dagen, morgon och kväll. Alltid i rustningstid, alltid när det är som mest irriterande så ser du den guppa därframme, med ett tiotal xc90s och Subaru Foresters i röven. Varselfärgad, triangulär. Som en stiliserad version av det kapitalistiska systemets heliga pyramid. Och så ett tänkvärt ordspråk på dekal:

Queen on board.
Heja Jimmie!
Bitches like to ride.
Det är många som vill komma fram just nu, men du behåller din plats i kön.

Black smoke matters: ett ytligt försök till rasistisk ironi som avslöjar släktskapen över rasgränserna med en rörelsen av en helt annan typ av blockader. Rätten att köla som en rätt – inte till det nakna livet i att underordnas statens godtycke och blåa bödlar inte vara död - utan till en egen livsform, det som Agamben kallar form-av-liv.² Något som i sin tur studsar tillbaka på den svarta rörelsen och förskjuter den från black lives till black life, får den att gå viljan att bli erkänd som någon som ”matters” (men av vem?)³ och blir till en rätt att leva svart.⁴ Det vill säga oupptäckbart, opakt, i skuggan där lyset inte tar oss.

För det pågår något i mörkret i bilarna. Bakom raden av poppisar, i glöden av glöden från en delad prince. Kulten av den hemliga elden i förbränningsmotorns mitt utgör basen i en värld av diskanter, en bas för en politik och ett sorts klassmedvetande som oavsett röståldern på de närmast sörjande har spridit sig och gett styrka åt en hel tendens.

XXX Den främsta anledningen till att EPA-kulturen expoderat på senare år är det låga bränslepris som rått fram till pandemin. I senaste valet gick den ut och försvarade det den helt korrekt ansåg vara förutsättningen för sin existens. Det är ett vanskligt spel.

Om det har gått ett halvt sekel sedan vänsterpartiet bröt med sovjet och organisationen fortfarande är så genomsyrad av politbyrå att ingen vettig människa vill ta i den med tång – än mindre att de ska få något som liknar egen majoritet– hur ser det då inte ut i Sverigedemokraterna som var nassar fram tills typ i förrgår?

De är naturligtvis fortfarande det i hemlighet. Alla som påstår något annat är ettdera naiva eller så längtar de i hemlighet efter en rejäl uppruskning. Självklart kommer SD försöka införa mjukisdiktatur ungern-style om de får egen majoritet. Rensa upp på p3; repatriera invandrarna; internera förortskillarna; kanonisera kulturen och i allmänhet hämnas på alla som cancellat dem. Själva ligger vi väl nästan lika pyrt till som på slaktarns tid.

Men de lär knappast få någon majoritet.

Bensinpriset är inte på väg någonstans. Gängkriget har helt ballat ur och visitationszoner och indraget tolkstöd kommer knappast öka viljan att samarbeta med myndigheterna. Elprisstödet och superdepartementet är totalfiaskon. Natoansökan blev en pinsamhet till och med för SD när Chang Wåg och Mattias Frick slog ihop sina hästskor och inflationen är lika reell som kolets krettslopp. Nu ser det dessutom ut som om vi ”går mot en lågkonjunktur”.

Det är med andra ord som vanligt nuförtiden: regeringen är bara en av flera minoriteter.

XXX

XXX Så för att summera vår slutsats hittills: det finns fina grejer på våra vägar idag. Inte för att underskatta självhatet som revolutionär drivkraft, men du behöver inte skämmas för att du tar bilen. Öppna dina ögon och se dig omkring så blir du på gott humör. Det finns andra lösningar på världens problem än att grabbar på landsbygden ska hata sig själva. Vem vet, de kanske till och med har något att komma med?

Därmed inte sagt att EPA-kulturen inte kommer att dö.

Vi ser hur det redan har börjat hända. Lokala stadgar för ljudvolymer har upprättats. Snuten kallas nu in för att mäta decibel och den nya regeringen har lovat större kullar av kultingar de kommande åren – ett av få löften de kan lyckas hålla kanske?

Bensinpriserna har också gjort sitt. Parkeringen bredvid den nerlagda macken, där bussen till skolorna går varje morgon, blir allt fullare för varje dag. Man har bara råd att med de där 2-7 km grusväg till bussen. Och bussen, den håller trafikrytmen. Den bildar inga köer, pumpar ingen bas. Man får inte ens röka. Den är en metropoliskt kontrollerad gemenskap där den enda excess som tillåts är pennalism.

Ensamma och frusna står de sänkta fordonen kvar, som vraken i en stad efter ett misslyckat uppror och drönarna återtagit gatorna, uppstädningen börjat, algoritmerna kommit igång med sin ansiktsigenkänning, snutarna går från dörr till dörr. Ett monument över nederlaget.

Du fryser vid busshållplatsen och väntar på mobbarna.

XXX

XXX Hooja vinner P3 guld. Rid mig som en dalahäst och Bubbel på balkongen går på radion. Fröken Snusk och 1.CUZ förenar förorten och landsorten och det är nästan lika pinsamt som när KITOK (eller Allt åt alla?) försökt sig på det - som om det faktum att man inte befann sig på någon av platserna skulle utgöra en fördel. Men kanske är till och med den här analysen ett uttryck för att festen är över? Minervas korpar lyfter i skymningen. Man trivs, som Hooja sjunger, ”bäst i bakspegeln.”

EPA-kulturen har under en lång tid varit den enda ungdomskultur som den transnationella hipsterapparaten för allmän infångning inte lyckats förvandla till god smak. Men nu verkar det alltså som om representationerna hunnit ifatt. Lyset tog oss.

Igen.

Men det betyder inte att en ny generation inte växer upp just nu och hatar de äldres epor. En 240 kostar en förmögenhet nuförtiden och att köra den nästan ännu mer. Ingen chans att ungar utan syskon att ärva har råd med det.

Kanske finns det ytterligare en till nivå i den här gamla fordonskulturen som vi inte har sett än? Eller så befriar friheten sig för gott från manlighetens tyngd - om det nu är något mer än en önskedröm att 50 procent av de som dunkar plåt är tjejer - och lyfter till väders, sticker iväg, lämnar förbränningsmotorn bakom sig och blir något nytt.

XXX Men vad vet vi. Vi är inga ungdomar och våra barn inte tillräckligt gamla. Bara en sak är säker - livet organiserar sig. Kulten av den hemliga elden kommer aldrig att dö. Den bara byter skepnad, förändras, tar till bergen eller kryper nedanför tjälen och går under jord. Blir till en rotbrand fram tills den dag då den tittar upp igen. Som en mullvad.

Och så kommer det fortsätta ända tills den vinner. Så länge den slås ned och förlorar, trycks undan, manövreras ut och byggs in i apparater, för det är med den som med revolutionärer, spöken, änglar, vittror och alla andra paranormala fenomen: de icke-troende kan vederlägga vår existens hur många gånger som helst.

Vi behöver bara motbevisa dem en enda gång för att segra.

Noter

¹ Tarì, Marcello (2021) There is no unhappy revolution : the communism of destitution. Brooklyn, NY: Common Notions., s. 120

² Agamben, Giorgio (2000) Means without end: notes on politics. Minneapolis: University of Minnesota Press., s. 3

³ Akomolafe, Bayo (2023) Black lives matter, But to whom? : Why We Need a Politics of Exile in a Time of Troubling Stuckness

⁴ Moten, Fred (2013) Blackness and Nothingness (Mysticism in the Flesh)

Bilder

Maja Daniels & MISMAR

bild: Maja Daniels

“Visst får de spela musik, men måste de göra det så att tavlorna skallrar?”

Noter

Bilder

Den hemliga eldens väktare

Nov 8, 2022