Tidigare publicerad i Kritiker nr 72-73

”The relation between care and use seems to entail something like a circle.”

-Giorgio Agamben, The Use of Bodies¹

Det finns ingen skillnad mellan gnistor och frön. Att tända en eld är att så lågor.

Jorden har alltid rört sig under våra fötter. Det vi kallar årstider är bara marken som väller fram.

Betet är en hjord av toppskott, lavar, sly och gräs. Getaren ser på det med hunger. Hon har två ögon. Det ena är idisslarens, det andra rovdjurets. Hon är aldrig sig själv, inte ens när hon drömmer.

XXX

XXX Några brände sig fram till kusten. De stoppade fickorna fulla av gnistor och for över havet. Så kan man också tänka på människan: som en behållare för eld.

Ibland var renen jagad, ibland var den mjölkad, ibland fick den dra. De var få eller många och de är det än idag. Men det är inte renen som gör en till urfolk, utan om man avslöjar hur många man har.

Så låt dem aldrig veta att du inga har, eller att du.

Prata alltid internt och som med nära vänner. Bli likt bakom en tonad bakruta – om inte ouppfattningsbar så åtminstone opak. Synlig bara för den som kommer nära.

Vi hade tre stora bruk i vårt land. Det ena var bruket av elden, det andra av fäbodarna, det tredje av renen.

Elden

Svedjebruket är borta och det har sina förklaringar. Den mest uppenbara är att de som vill vara som grekiska gudar åt oss inte tycker om när vi hanterar brand.

Men vi fick inte elden av dem, inte ens som stöldgods. Vi fick den av örnen när Väinämöinen var nyuppkliven på land. Det var tacken för att vi lämnade en björk åt fåglarna när vi högg.

XXX

XXX Örnen brände jorden åt oss och vi sådde våra frön i askan. På så vis uppstod landet som vi känner idag. Vår värld är en svedja i skogen. Gläntorna som ett pärlband våra förfäder lämnade efter sig där de gick sig fram. Först sådde de rågen, sen rovorna. Sen släppte de korna och getterna. Därefter tände de bastun och svedde huden som mark.

Idag är det bara länsstyrelsen som bränner. De kallar det vård men en vård utan bruk är en kärlekslös smekning. Mest en sorts gnuggning.

De gnuggar landet för att skapelsen aldrig är avslutad. Landet måste skapas och skapas igen. Det måste smekas av lågor och om inte de gör det, smeker det sig själv. Det är inte bra, men allt är bättre än att det är vi. Landet får inte påminnas om att det en gång fanns några som oss.

Ett folk som lämnar björkar åt örnar.

Bodarna

Pesten tog nästan alla. Bara kvinnorna uppe i fäbodarna fanns kvar. Då männen var döda gifte sig vissa med troll. Andra gick i lag med björnar. Forskarlen kom upp ur vattnet och förrättade vigslar. Det är från dem vi härstammar: hälften kvinna, hälften skog.

Det hade hänt många gånger förut. Pesten råkar bara vara den gång vi ännu minns. Men snart är det dags igen. Det ser alla med ögon i huvudet. Det känner alla som vädrar i vinden.

Efter det ska vi återbefolka byarna.

XXX

XXX Men det är inte därifrån vi kommer. Vi vandrade inte upp från dem, utan ner. Bodarna kom först och byarna kom sedan och staden väntar vi ännu på.

Precis som de flesta väl gör, bara att vi bor färre på ett och samma ställe medans.

När vi anlände till vallen om våren föll vi på knä. Det smältvatten som just runnit undan trängde upp av vår tyngd. Det vätte smalbenen och knäna när vi bad de underjordiska om lov att få bruka och vårda husen deras för en sommar.

För inte ens bodarna var egentligen våra. Inte ens vårt ursprung vårt.

Laven

Renen och renlaven följer varann. Överallt där den ena finns så växer den andra och överallt den gör det har det nån gång funnits ren.

Människan var lavens lika mycket som renens. Där var det vita breder ut sig var hennes land. Laven ligger där och väntar på henne än idag. Den bär små frön till folk i sina klykor och labyrinter.

Renen, laven och människan var uppträdda på en tråd. Men tråden ledde någon annanstans.

Den dök ner i underjorden som en sena. Många människor och renar följde efter den ner. Var har de tagit vägen?

XXX

XXX De försvann.

Saivo ligger under en damm.

En gång i tiden välte renarna böndernas kärvar. Det hände att man mördade för det.

En gång i tiden bodde getterna hos bönderna mellan rajderna. Lappgeten uppstod ur det.

En gång i tiden bytte man kött och mjölk och skinn och tenn. Numera köper man hösilage. Det är ishinna på laven, så man måste. Men det är bra att någon uppskattar sist-skörden.

Och man träffar åtminstone varann.

Stalobruk

Djuren byter aldrig lagård längre, så bakterierna dröjer sig kvar.

En gång i veckan ska det desinfekteras. Allt spån skrapas ut i skrapgången, sedan ska liggbåsen täckas med rostfärgad Stalosan. Man tar på sig munskydd och kopplar skruvdragaren till en pulverspruta. Eller så går man med hinken i famnen som en såningsman i plasthandskar.

Kastar en näve per bås.

Först är det lugnt och stilla. Sedan märker den första kon vad man gör. Hon får syn på det rödockrafärgade mjölet och trycker mulen i det. Hon slickar girigt, sniffar och gnuggar sig. Sedan tittar hon upp och råmar. De andra svarar, först en, sedan flera.

XXX Till slut har pulvret virvlats upp till ett blodigt dis.

I den röda dimman i skrapgången kan man se de väldiga kropparna röra sig. Hundratals svartvita kilon som knuffar sig fram, stampar och stångas och slåss om det goda.

Kanske är det den uråldriga färgen som gör det. Eller den bittra smaken av kalk?

Det händer att man skymtar en främmande ko ibland dem. Hon saknar gula märken i öronen och till skillnad från de andra är hon naturligt röd. Sekunderna efter man ser henne, faller de in i en rusning. De dundrar upp mot sinavdelningen och ner mot roboten, runt hörnet och sedan upp igen.

Varv efter varv som en forsvirvel.

Ängarna utanför har förvandlats till trädplantage. Skogen är öde och avfolkad. Men överallt finns vägar för skördare och skotare. Timret ligger utan bevakning i väntan på att bli emballage.

Vi kan lära oss något av korna. Vi kan skända den värld de byggt åt oss som torrdesinfektionen i en våldsam lek. Vi kan bruka Stalo som jorden och laven i väntan på elden, men utan att vårda han.

Det finns inga kameror i träden. Det finns ingen odlingsgräns. Allt bygger på outtalat samförstånd.

Det kommer ta år innan de märker att vi släppt getterna.

XXX

XXX

Bilder

Bilder av Birke

Noter

¹ Giorgio Agamben, The Use of Bodies, s. 87

För ett bruk av lav och eld

Jan 14, 2025