Från älvarna och skogslanden och fjällen. Från de dränkta byarna och bosättningarna djupt under kraftverksdammarna och de tvångsförflyttade och försvenskade. Från de som fått se vattnen som varit farled och sammanbundit byar och folk förvandlas till gränser, som fått den mark som en gång var gemensam avvittrad under skiftesreformerna stulen, såld tillbaka, sedan stulen igen. Från de trolldomsanklagade vars kunskap förtalats och fördrivits och förbränts, från de som fått sina språk och kulturer förbjudna och från de namn som lämnats kvar att dö när de som en gång burit dem tvingats att byta.

Från såren efter dagbrotten vi tvingats begå mot jorden och nattbrotten vi drömmer om, från raderna av vindsnurror som nya gränser dragna längs med åsarna, från snön som smälter på den jord som täcker serverhallarna, från vägarna som saltas som den brända jord som en gång tillhört imperiestatens fiender. Från alla de som tvingats hit att jobba i de nya industrierna, som drömmer om sitt hem, som fruktar mörkret, snön och kylan eller älskar det, som vill stanna här för livet eller bara härifrån, som faller okända från bygget av de nya gröna templen, genom leverantörskedjornas rökridåer och ut ur statistiken, in i tystnaden och döden mot en mark de inte vet namnet på, eller vem den stulits från. Från skogsbolagens massavskjutningar av älg och vägnätet som breder ut sig som ett fångstredskap som aldrig vitjas, från massaveden, kusttrålningen, bottendöden, kalaverkningen, och de arktiska oljefälten, nodulfälten, malmfälten och minfälten som smälter fram i NATO-land.

Till havet.

XXX

XXX

Ett slagord

“From the river to the sea - Palestine will be free!”

…är ett pro-palestinskt slagord som av kritiker ses som en uppmaning till folkmord. Om Palestina ska bli fritt från ”Jordanfloden till havet” på samma sätt som Israel en gång i tiden blev, måste det ju rimligen också innebära att de israeler som numera bebor regionen mördas och fördrivs på precis samma sätt som palestinierna en gång.

Nog kan det mycket väl finnas de som menar något liknande. Man ska inte ha några illusioner om islamofascisterna i ledningen för det Hamas som en gång byggdes upp av Israel för att krossa den sekulära palestinska vänstern och dess möjligheter till ”nationell enhet”. Men det kan också syfta på en helt annan enstatslösning. Såsom en gemensam stat inom vilken bägge nationerna kan bli fria, där israeler och palestinier lever i fred och ömsesidig respekt, bortom kolonialism, rasism och förtryck. En etniskt och religiöst obunden stat byggt på mångfald, inkludering och rättvis politisk representation.

Det låter kanske som en liberal illusion. Men Israel äter varje dag upp allt större delar av Västbanken. Gaza görs till ett ”land utan folk” av IDFs bombräder och bosättarna ligger redan i startgroparna att få komma och leka ”folk utan land” med betong, armeringsjärn och frikyrkodonationer till M16.

XXX Medan Palestina alltmer kommit att likna en norrländsk älv strax efter islossning. Enstaka block flyter runt här och där. De smälter bort, isolerade från varann. De driver stadigt mot havet.

Så ser verkligen ut för den tvåstatslösning som det offentliga hyckleriet fortfarande lyfter fram som officiell linje. Så varför är det då egentligen så mycket mer orealistiskt att tänka sig en enstatslösning?

En stat blir till

Det finns ett visst mått av självspegling när högern kritiserar ”from the river to the sea” för att vara en uppmaning till folkmord. Särskilt samtidigt som de själva gör sig medskyldiga till den pågående etniska rensningen av Gaza och Västbanken. Varom munnen talar är hjärtat fullt, som våra mormödrar brukade säga.

Naomi Klein har i sin senaste bok om politiska dubbelgångare – Doppelganger - ägnat ett helt parti åt den här typen av speglingseffekter och inte bara i relation till Israel. Det finns en uppenbar korrespondens mellan skräcken hos den vita högern i kolonialstater som Kanada och de faktiska folkutbyten, barnarov och biologisk krigsföring i form av epidemier, ”vaccinationsprogram” och eugenik som de olika urfolksnationerna utsatts för.

Många har med tydlighet och exakthet beskrivit den israeliska kolonialismens våld långt mycket bättre än vad vi förmår - det omedelbara dödliga och det ständigt närvarande latenta. Till omfattningen av den brutalitet och kontroll som präglar varje levt ögonblick för den som råkar vara född palestinier har vi inte mycket att tillägga.

XXX

XXX Däremot funderar vi på om det ändå inte finns någon djupare insikt i högerns kritik av ovan nämnda slagord, som har att göra med förutsättningarna för staten som sådan. Vi tror inte att högern sitter som vi och förgäves försöker komma på en enda stat som inte har massmord och folkfördrivning som förutsättning. Men det kan finnas en undermedveten insikt om att det Israel gör just nu, mitt framför våra ögon, är något som de flesta stater mer eller mindre systematiskt sysslat med i samband med sin tillblivelse.

Sverige blir till exempel till i en orgie av massakrer, krossade uppror, erövringskrig och koloniala projekt både hitom och bortom haven. Nationalstatsblivandet kulminerar i modernitetens gryning med en av de på samma gång mest brutala som historiskt mest underskattade skeendena i Sveriges historia: Den stora massaker på kvinnor och normbrytare som konsoliderar lutheranismen, patriarkatet och det svealändska herraväldet i de norra koloniernas tidigare autonoma kvinnodominerade och animistiska präglade fäbodkultur: Det stora oväsendet, eller de Nordsvenska trolldomsprocesserna.¹

Moderniteten innebär i sin tur ett månghundraårigt angrepp på de kulturella uttryck som inte hör hemma i det det storsvenska nationalstatsbygget, det vill säga av det samiska, det kvänska och det icke-svenska skandinaviska.

De olika nordiska nationalstatsprojekten har haft olika ingång till assimileringen. I jämförelse med Sverige så har det norska, och i viss mån kanske även det finska, nationsbygget haft en större tolerans för en språklig och kulturell bredd inom “den egna” kulturen. Norge har exempelvis en betydligt högre tolerans för “norska dialekter” än det Sverige, i vilket lokala skandinaviska språk, men även andra lokalt avvikande skandinaviska “kulturella uttryck” (fångstgropsjakt, älvfiske, fäbodbruk, etc.), behandlats nästan lika styvmoderligt som sina finska och samiska varianter.

XXX

XXX

XXX Samtliga stater har däremot haft undanträngning av det samiska som sin gemensamma nämnare. Kampen mot - och ibland också utbytet med - det nordliga Pohjola där man sysslar med svart magi och ”plöjer med renar” genomsyrar folkfödelsen i det finska nationaleposet Kalevala.

Norge beter sig å andra sidan på många sätt som ett “Israel-light”, komplett med ett pånyttfött nationalspråk fritt från främmande impulser likt den rekonstruerade hebreiskan (i"nynorsk"); fejkad frihetskamp (svea regimen må ha haft många koloniala ambitioner men Norge var knappast en av dem); och sin egen privata mini-nakba när fjordarna och fjällen i norr ska konstrueras som urnorska betesmarker för urnorska får, och de samer som haft sina sommarbeten där sedan urminnes tider ställs inför valet mellan kulturell genocid och deportation till svenska sidan.

Sverige byggde å sin sida i princip hela sin välfärd på skog, kraft och malm som rövats rakt ur de norra kolonier som i de allra flesta fall ligger på samisk mark – något som fortsätter än i dag. Det är exempelvis anledningen till att Sverige till skillnad från Norge inte ratificerar diverse urfolkskonventioner. Rosenbad har nog tackat sin lyckliga stjärna mer än en gång under de senaste årens nya gröna våg av kolonialism, för att ingen välmenande minister under 10-talets heydays för kulturell representation fått för sig att ändra den linjen.

Det här är bara ett axplock ur vår fjällhöga nord. Om vi skulle vända blicken åt något av de kvarvarande väderstrecken skulle sagan bli ännu mörkare. Staten, kapitalismen och moderniteten föds ur blod och skit.

XXX

Land utan folk

”What local people?”

-Clive Sinclair-Poulton, f.d. styrelseordförande Beowulf Mining

Trots uppenbara skillnader ser vi, som så många andra, oss själva i palestiniernas situation. Det handlar inte bara om att en stor del av metropolernas teknologi för upprorsbekämpning, kontroll och industriell landstöld först prövas ut bland permanenta flyktingläger, olivlundar och bosättningar på ockuperat land.

Palestina/Israel frågan är en av de mest uppmärksammade globala konflikterna. Samtidigt slår det sätt på vilket det palestinska lidandet totalt förträngs ur det offentliga västerländska politiska medvetandet an en sträng, och väcker en sorts fundamental bas-solidaritet på flera håll.

Vi har ovan talat om olika typer av osynliggörande både av den samiska och den skandinaviska historien i norr. Men även många av de grupper som idag står i första ledet för en global rörelse av ”Palestina-solidaritet” underifrån upplever egna versioner av bortträngning

Den klimatrörelse som fått så mycket skit för sitt ställningstagande för Palestina har, efter några år av uppmärksamhet, åter förpassats till att sia för döva öron om det faktum att nästan ingenting av det som samhället just nu investerar resurser och prestige i som “grön omställning” enligt några som helst rimliga uträkningar kan klassas som varken det ena eller andra.

XXX Vi har Black Lives Matter aktivister som kämpar mot sin egen typ av bortträngning, i form av alla de tysta morden på svarta och rasifierade som utförs av poliser. Vi har amerikanska urfolk vars kamp så till den milda går ut på att uppmärksamma omgivningen om att de fortfarande existerar att ett av de vanligaste slagorden blivit “We’re still here.” Vi har hela det ”globala syd” som trots att det bebos av en majoritet av världens befolkning, ändå av det globala imperiet betraktas som en minoritet.

Men det finns också andra grupper. Både landsbygdsbon och förortsbon är på varsitt specifika sätt fångade i den tystnad som uppstår mellan systemets närmast pornografiska besatthet av sina internationella förortsdemoner - aka “kurdiska räven” - och olika kulturella representationer av ”svensken”. Dvs: en storsvensk mesproppsman á la Ruben Östlund som äger sin bostad i innerstan, jobbar på P3, dricker smoothie till frukost, kör elbil när han inte cyklar och vars största bekymmer är att han i hemlighet tycker att invandrarkillar är lite läskiga. Med andra ord en typ av man de allra flesta av oss bara sett på teve.

Vi vill på inget vis ursäkta islamofascisternas folkrättsvidriga angrepp mot civila. Däremot känns det som en rätt lågt hängande frukt att se attacken 7:e oktober som ett exempel på hur våldsamt det blir när ett ständigt bortträngt lidande – i det här fallet det palestinska – desperat försöker göra sig påmint. Det finns även paralleller till andra våldsamma fascistiska projekt, som SDs framgångsrika kapitalisering på bortträngningen av den “vita manliga arbetarklassen” på landsbygden.

Den palestinska situationen blir en konkretisering av en abstrakt känsla av att inte räknas, som många grupper och rörelser kan känna igen sig i. Därmed inte sagt att lösningen är erkännande och synlighet. I många fall, som i relation till urfolken, verkar ett erkännande snarare förvärra situationen.

XXX Vi kan se det just nu i fallet med samerna. Samtidigt som bortträngningen, landstölderna och utrotadet av förutsättningarna för kulturen når oanade höjder ute i landet, skruvas den kulturella samiska representationen i offentligheten upp så pass att man nästan anar ett samband. Som om samma investerare på något märkligt vis ligger bakom både biennalerna och filmfestivalerna och den “gröna omställningen”.

Det här fenomenet skapar en märklig kognitiv dissonans, och inte bara bland de direkt utsatta. Den kulturella representationen ger ett sken av eftergifter och vissa fall till och med privilegier. Andra undanträngda grupper reagerar lätt med ressentiment, avund och ibland till och med våld. Vilket är ännu ett av problemen med att försöka bekämpa förtryck med erkännande.

Vi är alla likt palestinierna på ett sätt invånare i “ett land utan folk”. Men lösningen på vårt problem är inte mer synlighet. Det är att vi tar vårt land tillbaka.

Den mellanöstra situationen

Till Sköldpaddsön - den landmassa som kallas för Nordamerika - kom en gång ett främmande folk.

Visst hade nordbor varit där förut. Polynesier hade kommit och gått och med Östasien hade det förmodligen funnits ett långt gånget utbyte. Rörelserna mellan de folk som delar Tajgan tog kanske aldrig helt och hållet slut. Kanske vandrade man ännu på Columbus tid fritt över frusna vatten, från Alaska till Sibirien, som barrskogens rådare när hon skiftade svans mot klövar: Skogsfru här, Deerwoman där, den Yukaghiriska jägarens älgälskarinna någonstans däremellan.

XXX

XXX Men det nya folket som började komma i vågor med conquistadorerna var något nytt. Till skillnad från följet till Erik den rödes son så tog de inte “a no for an answer”.

Ättlingarna till de pälsjägare som utgjorde ena halvan av metisbefolkningen, och de finnar som blandades upp med Ojibwefolk och blev “Findians”, vittnar om att det finns andra sätt att flytta in i ett land. Men dessa är undantagen. De flesta av de som kom, kom utan bastu, svedjeråg, sisu och väki. De kom dresserade av inhägnade allmänningar och gryende monokultur, av lönearbete, feodalism, kapitalism, imperie och stat. Deras system var genomsyrat av en monoteistisk vilja att slå sönder andra gemenskaper, och utplåna andra andar, än den enda - det må vara Gud eller Pengar.

De koloniala staterna blev alltså inte koloniala i och med koloniseringen. De var det redan vid landstigningen. De var främmande, inte för att människorna var främlingar, utan på det där sättet som kapitalismen är främmande till sin natur: inte inför andra människor, utan inför mänsklighet som sådan.

Till mellanöstern kom nationalstaten med oljan. Den väckte västerlandets intresse som om den var essentiella jordartsmetaller. Gulfstaterna bildades av internationella petroleumkonglomerat och västerländska stormakter i maskopi med lokala eliter. Andra blev till som etniskt homogena nationsprojekt efter europeiska förebilder - och med europeiskt stöd. I några fall var det franska och brittiska Gentlemens och Monsieurs som på klassisk kolonialt maner helt enkelt spelade kort om var gränserna skulle dras. Salongsberusade på samma västindiska slavrom som sina dansk-svealändska motsvarigheter när de fnissade fram orter som ”Hej” ”Dorotea” och ”Snapp”, gav de Palestina, Libanon och Syrien sin form.

XXX Andra folk blev helt utan “egen” statsbildning. Det största av dessa statslösa är kurderna, som splittrats upp mellan framförallt fyra olika stora statsbildningar och successivt trängts upp i bergen, berövade allt mer av språk och kultur.

Den norra situationen påminner en hel del om mellanöstern.

Också här har etniska, språkliga, religiösa eller kulturella grupperingar existerat sida vid sida. Precis som i mellanöstern har vissa av dessa tidigare parallella folkslag ”gått vidare” och inrättat nationalstater på de andras bekostnad.

För att generalisera lite så kan man säga att i Sverige så har eliten inom en specifik folkgrupp, svearna, upprättat överhöghet. Därefter har de genom de processer vi nämnt ovan försökt assimilera andra folk. Så blev smålänningar, härjedalingar, dalfolk, bottningar, tornedalingar, samer, etc, mer eller mindre ofrivilligt svenskar. Det är orsaken till att man idag kan höra samma skandinaviska dialekt på en renskiljning utanför Gällivare, en åker på Gotland, eller en skola i Älvdalen (inte för att det för den skull inte också fortfarande hörs andra språk där).

Det är också anledningen till att Nils Holgersson på sin underbara resa genom Sverige aldrig flyger över Tornedalen.

När det kommer till frågan om avkoloniseringen av vårt land, kan det därför vara bra att titta på hur man arbetat med det just i mellanöstern. De kurdiskdominerade organisationerna som arbetar för sitt, och andra minoritetsfolks befrielse, hanterar en liknande situation som vår.

Organisationer som PKK (aktiva i främst Turkiet) eller PYD (aktiva i Syrien) kallas ofta för kurdiska separatister. I själva verket har de sedan länge övergett målet om en egen kurdisk stat.

XXX

Vägskylt som visar vägen till Snapp i nordvästra Skellefteå kommun

XXX Det finns en djup insikt, byggt både på egna och andra antikoloniala befrielserörelsers erfarenheter och på rörelser som zapatisterna i Chiapas, om att ett sådant projekt bara skulle innebära att kurder får möjlighet att utsätta andra grupper för det de själva utsatts för. Istället vänder man sig bort från staten som ett sätt att organisera samhället över huvudtaget. Man menar att staten är ett patriarkalt och kapitalistiskt projekt för herravälde och förtryck. Istället lyfter man fram en anarkistiskt färgad idé om demokratiska nationer och frivillig samverkan i konfederationer som ett sätt att leva tillsammans bortom staten och kapitalismen.

Under hård repression och i brinnande krig har man i exempelvis Rojava i norra och östra Syrien, utarbetat andra sätt att leva tillsammans. Till skillnad från en stats konstitution, så har man upprättat ett gemensamt samhällskontrakt som folk frivilligt anslutit sig till. Något som också påminner om andra “konfederalistiska” politiska traditioner, som de olika nordamerikanska urfolksnationernas “treaties” med varandra och vissa djurnationer.

Överenskommelsen i den autonoma administrationen i Rojava erkänner människors förmåga att organisera sig själva, kvinnlig frigörelse, gemensamt ägande av produktionen, direktdemokrati, ekologi, respekt för religiös och etnisk mångfald och varje grupps rätt till sin egen kultur, religion, självbestämmande och möjlighet till självförsvar genom beväpning.

Ett alternativ till den gröna kolonialismen i norr skulle kunna se ut på ett liknande sätt.

Vi skulle kunna inspireras av både kurderna och urfolkens kamp på sköldpaddsön, av deras sätt att lyfta upp sina egna specifika kulturer, spiritualiteter och ursprungliga styrelseformer som modell för samhällsbygget. Det skulle kunna vara ett sätt för oss att vända oss bort från sameting, tingsrätter och den liberala demokratins ramverk och mot våra egna pre- och bortomstatliga sätt att leva. Fäbodkulturens säsongsväxlingar, den samiska siiden, vittertrons respekt för landets andar, kanske till och med det gamla skandinaviska tinget skulle kunna vara exempel på sådana livsformer.

XXX

XXX Men en verklig avkolonisering är också omöjlig att tänka sig utan att i grunden förändra ägarförhållanden. I stort sett all jord som idag innehas av exempelvis de stora privata och statliga skogsägarna är stulen från den gemensamma mark vi brukade tillsammans innan den process av markskiften som kallas för avvittringen. Som en del i avkoloniseringen måste vi också kräva en återvittning av jorden. I det kan vi låta oss inspireras av rörelser som land back, de jordlösas rörelse i Brasilien och zapatisternas tierra recuperada (ung: återtagen jord).

Varken samer, finnar, skandinaver - eller ens “vanliga svenskar” - skulle behöva tumma på sin autonomi och kulturella särprägel. Vi behöver bara göra oss av med staten först.

Olika älvar samma hav

En sak som utmärker Israel är frågan om livsrum. När “öknen ska blomma” är det ju inte för att blommor trivs särskilt bra just där, utan för att just den här öknen tillhör Israel. Frågan om livsrum har funnits med i periferin både i mellanöstern och kolonierna på andra sidan atlanten. Men det centrala där har varit naturresurserna. Guld, olja, bördigt land.

Detta gäller även för skandinavien. Den korta period kring 1700-talet då fjällsamer privilegierades på bekostnad av andra samer samt skandinaver och finnar, hade sin grund i att man ville att dessa samer skulle identifiera sig med den egna nationalstaten. Om de gjorde det, skulle det område de befolkade därmed tillfalla den egna nationen. Behovet av att göra territoriella anspråk grundade sig i sin tur på en hunger efter exempelvis silvermalm.

XXX Kolonialismen förutsätter att olika folk ställs mot varandra. Samtidigt är en konsekvens av den långvariga samexistensen häruppe, att folken är mer eller mindre sammanvävda. Det här handlar dels om ömsesidiga beroenden baserade på kulturell skillnad, något som främst får sitt uttryck i arbetsdelning. De skandinaviska upproren mot “lapp till lappmarks”-politiken på 1600-talet är ett exempel på hur beroende man var av varandra.

Arbetsdelningen mellan de olika folken var så pass långt gången att den skandinaviska allmogen inte ansåg att den klarade sig utan de arbetsuppgifter som traditionellt utförts av samiska grupper (som viss slakt, hantverk eller magi). Resultatet av detta blev det så kallade sockenlappsystemet, där varje socken fick en “egen” samefamilj (i likhet med sörsveriges flåbusar) - något som i sin tur införde en tydlig hierarki både mellan folkgrupperna och de olika sysslorna. Men det finns inget inneboende i att tennslöjd på kjolväskor, spådom eller ens hästslakt ska vara lågstatussysslor.

Idag, i klimatförändringens och trakthyggesbrukets tid, så ser vi en ny version av det här ömsesidiga beroendet uppträda. I takt med att vintrarna ger allt mer opålitligt renbete, kommer renskötseln på samma gång att påminna allt mer om fäboddrift i det att renarna behöver stödutfodras under vinterhalvåret. Vissa bönder i renbetesland har börjat ensilera en del av sin skörd enkom som renfoder, och renskötare har i sin tur blivit allt mer beroende av att ha en bonde med balar i närheten. Det här bär på potential till en ny typ av ömsesidighet.

Även om vi får bukt med skogsbruket, kommer renskötseln inom den närmaste framtiden att vara utsatt för de nya vintrarnas nycker. Ska vi tänka lite visionärt, kan vi däremot se hur ett utmarksbruk byggt på allmänningens principer skulle kunna väva ihop en utvidgad renskötsel med ett utvidgat fäbodbruk, åtminstone när det kommer till foderproduktion (något som däremot förutsätter att vi tar tillbaka den stulna skog som idag “ägs” av exempelvis Sveaskog och Holmen).

XXX

*Demonstranternas kastvapen mot de arbetsvilliga. Klemensnäs 1932*

XXX Utan att för den skull förminska den faktiska skillnaden mellan folk, och de respektive folkens rätt till sin skillnad, så är det åtminstone rent historiskt inte ens säkert att man betraktat arbetsdelningen och de kulturella skillnaderna i “etniska” termer på det sätt som vi gör idag.

En teori om ordet finne (den gamla skandinaviska benämningen på same) är att det har sin grund i ett sätt att leva som “finnare” - jaga, fiska, samla, etc. “Bondska” skulle då kunna förstås, inte bara i relation till den “svenska” som talas av en överhet som inte själva är bönder, utan också som det språk som talas av de som inte är “finnar” (utan bönder).

Tittar man på vittertron bland de på samma gång finskt- samiskt- och skandinaviskt ättade nybyggarna, så är det svårt att avgöra huruvida den har sin grund i en skandinavisk vördnad för ”landvättar”, en samisk respekt för ”sájva” eller en finsk för “manalaiset”. Eller, om det snarare är så att alla dessa i sin tur är uttryck för en gemensam animism som utvecklats under årtusenden av nordlig hedendom.

En antikolonial kamp som inte tar hänsyn till att ett flertal folk under lång tid på olika sätt samsats om den norra regionen blir betydligt lättare att skjuta ner. Ett exempel på det är statens konflikt med Talma sameby om jakträtten, där staten använder en eventuell finsk kontinuerlig närvaro i området som vapen mot samebyns anspråk. Oavsett om staten har rätt eller fel i sak mot Talma, är det för oss uppenbart att det finns en risk i att bygga en samebys fullt legitima kamp mot staten på en etnisk homogenitet i området.

Det här kompliceras ytterligare - särskilt när de kommer till hävder baserade på arkeologi - av att de olika folken ibland varit lite mariga att överhuvudtaget skilja åt. De skiftande bruken av marken har gått in i varandra. Skandinaver och finnar har ägt renar, samer har haft getter och kor och odlat, alla har svedjebrukat, använt sig av liknande begravningsskick och samma fångstgropssystem och jakt- och fiske- metoder och marker. XXX

Kanske är det därför Svea rike, som i övrigt sällan är först på bollen, är så tidig med rasbiologi, skallmätningar och de “forskningsresor” som varit så intimt förknippade med kolonisationen av norr. För att kunna upprätta ett bosättarkolonialt projekt i en så sammanflätad befolkning som vår, blir det i deras ögon extra viktigt att veta vem som tillhör en överordnad respektive underordnad “ras”. Det rasbiologiskt orienterade intresset hela vägen ner till orter som Älvdalen eller Finngruva är ett bra exempel på hur även skandinaver fått äran att ingå som främmande raselement i samlingarna.

Det skulle inte vara första gången rasismen används så. Själva idén om att det finns en “vit ras” uppstår i västindien när ”vita” arbetare börjar göra gemensam sak med ”svarta” och ”urfolk”. Man behövde metoder för att söndra och härska och rasläran är ett verktyg för det.

Här kommer återigen bilden av nybyggaren i Norrland in. Först etableras han som vit och svensk (trots att vi vet att bakgrunden varit mycket mer blandad). Sedan ges han med hjälp av en falsk vetenskap vissa inneboende karaktärsdrag (stark, blond, strävsam, morgonpigg). Därefter inleds en kampanj för att få samtliga grupper att svälja den bilden med hull och hår. Och slutligen går han i krig mot “bångstyrig jord” och “samiska vildar” i de koloniala 30-tals fantasierna hos upplänningar som Bernard Nordh.

Här skulle vi istället behöva lyfta fram ett delat förfäderskap. Även om vissa personer tillhör vissa grupper, så delar vi alla anförvanter med varandra. Skandinaver, finnar och samer har samtliga finska, skandinaviska och samiska förfäder. Inte bara på grund av att folken blandats, utan också genom den kultur, den historia och det land vi delar.

XXX Våra anförvanter deltog i Kautokeino-upproret och strejken på Marmaverken, i revolten på Seskarö och de rödas krig mot överheten, de svartlistades i skogen och de brändes för trolldom. Våra förmödrar är Elsa Laula, Kaisa Vilhuinen och Stor-Märet.

Döda ur samtliga kulturer bor i jorden vi bor på. De är med oss var vi än går, och de kommer att vara med i den framtid vi bygger tillsammans.

Från alla älvar till alla hav.

¹ Det här är ett så pass komplext och viktigt ämne att det kräver en egen text.

Ett slagord

En stat blir till

Land utan folk

Den mellanöstra situationen

Olika älvar samma hav

Demonstranternas kastvapen mot de arbetsvilliga. Klemensnäs 1932

Från älvarna till havet

Jan 29, 2024