Publicerad i NON #6

‘It isn’t that as humans we’re bad, it has nothing to do with our badness. What it has to do with is that there is a program going on.’

— John Trudell

XXX

XXX Du går på en stig som löper längs en strand. Sjön är en av de största i landskapet, stor nog för havsörnar att häcka – men det spelar ingen roll här. Fastän vattnet bara är ett femtiotal meter från där du går, ser du inte ens asparna vid stranden. Du hör inte vågorna, känner ingen bris.

Längre fram tätnar granarna kring en bäck, men du vet inte om det är fukten i jorden eller reglerna kring avverkning nära vattendrag som gör dem så täta. Du fortsätter in mellan dem. Granarnas nedre grenvarv är grå och döda av solbrist. Marken är fattig och kal och barrtäckt. Du hoppar över bäckfåran.

På andra sidan reser sig långa smala furor mot skyn. Det är högsommar. Vithimmel. Hjortronen har kommit och tystat fågelsången - fastnat i gökens hals, som man säger på samiska.

XXX Men längre fram öppnar sig skogen och fast du gått i den så länge du kan minnas, att den är det närmaste du kan kalla ett hemland, blir du plötsligt förvirrad kring var du är. Du får en känsla av att det är myren som ligger där framme. Att du på något vis lyckats förflytta dig själv, utan att du märkt det, till andra sidan inlandsvägen, upp bland mossarna, martallarna, det gråa havet av gungfly.

Men så förstår du att det är Ängen.

Lindan, Lägdan, Tegen – vad helst man nu kallar den där var du kommer ifrån.

Den gamla betesmarken som krympt år för år men som fortfarande ligger där, öppen trots att den egentligen borde vara igenslyad. Kanske kan du tacka torkan 2018, då gubbarna kom krypande upp från E45:an med sina traktorer. Molokna och skamsna som unga vuxna som bränt sina pengar och bara behöver mellanlanda hos morsfars ett slag.

Eller så beror det på de betade toppskotten? Det finns inga renar här nere längre, men rådjuren har den som daglega. Älgarna hävdar sina servitut.

Och som i ett trollslag slår träden om till björk och surheten i jorden sjunker. Mossan blir mjuk och grön och blandas upp med gräs.

Du ser den gamla rönnen där han står ute i gräset, knotig och ådrig med bären ännu lövfärgade. Den lika gamla sälgkallen längre ner mot vägen vid den förfallna ladan, mer som en fontän av stammar än träd. Tidigare generationers åratal av lövtäkt har förvandlat grenarna till en trasslig härva, ett ovanjordsrizom.

XXX Sedan kliver du ut i solskenet. Surret slår emot dig som en vägg. Bin, flugor, getingar, hundra arter skogshumlor. Blåvingar i flockar som om de var animationer. Och så blommorna: snövita, solgula, gryningsröda, skymningsorange, alla nyanser mellan rallarrosa och sensommarlila, hela vägen ner till blåsvart. Vissa tillplattade eller till hälften resta i den ännu kroppsvarma legan. Andra upptryckta mot laduväggen, stående i tuvor och i hjulspåren som leder ner mot europaväg 45.

Det är ett gytter, ett myller, ett oöverblickbart djup. Det pockar inte på att namnges - tvärtom. Den här mångfalden kan inte uppfattas av den som är förmögen att urskilja taxonomier, kommer aldrig kunna förstås av den koloniala blicken hos kartografer som Carl von Linné eller Kerstin Ekman.

De som pratar om dessa “kulturlandskap” som domesticerade har aldrig varit här.

För på samma sätt som det finns en åker inuti det tvådimensionella tallplantage du lämnat bakom dig, finns det en vildmark i ängens djup. En urskog, en otämjd stad bland blommorna, som i Mirador-Calakmul.

Lugnet sprider sig i din kropp. Du är ett lodjur som hittat en solvarm klippa - och samtidigt - en människa i sin trädgård. Det finns inte längre någon skillnad, ingen motsättning mellan oss och naturen, vildmark och betesmark, staden och landet, utmark och civilisation. Det är här vi hör hemma. Allt annat är bara något vi tvingat vänja oss vid.

Och numera finns det källa på det.

XXX Nyligen publicerades nämligen en forskningsartikel som går på djupet med betesmarken som ekologisk nisch. Det har länge varit ett välkänt faktum att den biologiska mångfalden i våra betade marker är på en nivå som kan jämföras med Amazonas.[2] Samtidigt har “domesticeringen” av stora idisslare häruppe som mest några tusen år på nacken. Det tar bra mycket längre tid än så för en dylik mångfald att uppstå och detta har tidigare varit något av ett mysterium.

Det artikeln nu hävdar är att det ekosystem som upprätthålls av det traditionella skandinaviska agrokulturella landskapet där det centrala är människans ömsesidiga relation till djur som renar, getter och kor är långt mycket äldre än kulturen i sig.[3]

Forskarna föreslår att det ekosystem som upprätthållits av djurhållningen – ängsmarker, betesskogar och betesfjäll – i själva verket bygger på en “species pool” som går hela vägen tillbaka till stäpperna före istiden: den geologiska epok från ca 2,5 miljoner år sedan som kallas för pleistocen och som kännetecknades av den så kallade megafaunan.

Hur den här “ekologiska överlämningen” kan ha gått till, och vad det säger om historieskrivningen kring människan och andra arters utbredning vid den här tiden, säger inte artikeln något om. Vad den däremot gör är att peka på ett ekologiskt kontinuum mellan ett landskap dominerat av mammutar, mastodonter, uroxar, etc och det som idag betas av de frigående idisslare vi har som följeslagare häruppe.[4]

XXX

XXX

Vithet och vildhet

Den ovan nämnda artikeln är skriven i ett uttryckligt syfte. Den vill komplicera den idag allt populärare idén om rewilding som ett sätt att hejda artutdöenden och klimatförändringar.

Rewilding kan i korthet sammanfattas som idén om att vi, för att klara den biologiska mångfalden, behöver återskapa ekologiska områden orörda av mänsklig påverkan - så kallad vildmark. Begreppet har fått ganska stort inflytande över den politiska fantasin i den ekologiska katastrofens skugga, t.ex. Det har plockats upp i ett brett spektra, från EU-politiker och ekonomiska forum till strömningar inom vänstern och till och med bland anarkister.

Rent logiskt kan man säga att det bygger på samma princip som naturreservatet eller nationalparken: vi skapar ett inhägnat område där naturen kan få återgå till sitt ursprungstillstånd, möjligtvis med hjälp av olika ”ursprungsfolk” - medan resten reserveras för “mänsklig” civilisation.

Detta låser inte bara fast synen på mänsklig civilisation som i grunden “anti-ekologisk”. Den baserar sig också på en föreställning om ekologin som något som inte har som förutsättning människors målmedvetna, aktiva och ofta mycket omfattande ingrepp i sin livsmiljö. I själva verket är det tvärtom.

XXX

Ett exempel är det “traditionella” skandinaviska agrokulturella landskap som artikeln pekar på. Ett annat är hur aboriginernas på kontinental nivå haft ett system för ”land management” där man under tusentals år hanterat, återskapat, planerat, berättat, sjungit, odlat och bränt landskapet på ett sätt som idag är en förutsättning för många av de unika australiska arternas överlevnad.[5]

Australien är ett av de mest kända exemplen på hur mänsklig aktivitet är en del av ekologin och att det är så känt hänger förmodligen ihop med att aboriginerna är just ett urfolk. Det finns även andra mindre uppmärksammade exempel, som den frisiska kulturen på en av de stora kolonialnationernas hemmaplan i Nederländerna, vilkens medvetna brännande av marken haft en liknande funktion för bl.a. hassel och salamander.[6]

Berättelsen om européernas ankomst som ekologisk katastrof må vara korrekt på många plan. Men vi måste också vara lika varsamma med den som med fetischeringen av urfolk, eftersom det är en berättelse som passar som hand i handske med idén om det mänskliga samhället - “civilisationen” - som något som blir till i opposition mot det “naturliga”. Detta placerar inte bara urfolk på “det naturligas” sida i dikotomin människa-natur, det gör också det mänskliga till något som till sin natur är skilt från naturen. Eller till och med anti-natur.

Det resulterar i en särskild version av den mänskliga självskapande verksamheten som inte uppstår i ömsesidig relation med en värld, utan i konflikt med den. I förlängningen skapar det en människa som är befriad från allt ansvar för sin livsmiljö, som saknar en levande relation både till icke-mänskliga personer som platser i landskapet, djur, skogar, vattendrag, etc, och till andra människor. XXX Vad vi får är en extremt smal version av självskapande som i princip är synonymt med det liberala subjektets minimala variationer i individuella preferenser; en person som just på grund av sin oförmåga att etablera gemenskaper med andra, paradoxalt nog förlorat förmågan att utöva inflytande över sina egna omständigheter. Detta eftersom all verklig förändring är kollektiv.

Människan blir en omålad canvas, en tabula rasa, fyrkantig som ett A4-ark och vit som ett blad. Och alla som inte lever upp till det är inte bara mindre vita utan också mindre mänskliga.

Det finns andra versioner av vithet, som fascismens “blod och jord”. Den har fått mycket uppmärksamhet, och av goda skäl. Men precis som överbetoningen av det “nyhedniska” i 30-talsnazismen har som bieffekt att det slätar över det djupt lutherskt-kristna grunden i det eskatologiska projektet “tredje riket”, så gör likställandet mellan vithet och “blod och jord” att blicken skyms för den mer metropolitiska liberala versionen av vithet. Men, egentligen är de olika versioner av samma sak. Där den ena relaterar till världen som en bakgrundskuliss för individens stora självporträtt eller CV, ser den andra ett passivt modersterritorium under nationens patriarkala sigill. Ingen av dem förmår relatera till världen som värld - det vill säga något som hela tiden skapas och blir till i samklang med helheten av sina delar, och som samtidigt bär på både viljor, språk och personlighet.

Hela det komplex av föreställningar som likställer mänskligheten med det anti-ekologiska - oavsett om vi kallar dessa civilisation, vithet, rewilding eller bara “antropocen” - frikänner de specifika system som kolonialism, kapitalism, stat och det västerländska projekt som är ursprunget till katastrofen. XXX

XXX Medan naturen å andra sidan blir märkligt lik en viss typ av liberal metropolit som mest av allt bara inte vill bli störd där den sitter med en ärtburgare, IPA och sin iPhone.

Kapitalismen förmår som vanligt inte se något annat än sin egen avbild.

Det är såklart möjligt att tänka mer välvilligt på rewilidingdiskursen. Det måste inte vara så att den “mänskliga” aktiviteten är synonym med kapitalismen och staten som sociala system. Vi skulle kunna tänka oss en i övrigt “ekologiskt hållbar civilisation” som också kompletteras av olika gröna korridorer där uroxar och “urfolk” kan få ströva fritt.

Visst kan rewilding var rimligt på vissa platser där symbiosen mellan ekosystem och mänskliga livsformer tagit särskilt stor skada. Att vissa irländare exempelvis kämpar för att återinföra något av den mossgröna grönska av tempererad regnskog som täckte landet innan kolonisatörerna satte tänderna i dem, är fullt förståeligt. Men utifrån vår horisont så finns det inget avkoloniserande över en sådan process, tvärtom. Den utgör snarare bara ännu ett hot med de rester av ovan nämnda symbios som faktiskt fortfarande existerar här.

Oavsett hur välvilligt vi tolkar begreppet, är det dessutom svårt att komma bort från den skugga det kastar. Både “åter” och “vild” förutsätter sina motsatser: vildheten förutsätter den tamhet som aldrig kan vara bärare av vilda egenskaper (som tex “ekologisk”). Återgången å sin sida förutsätter samma uppdelning mellan ett naturligt urtillstånd vi förlorat till följd av “samhällelig komplexitet” och moderna landvinningar som skrivkonst, substantiv, komjölk, etc som David Graeber och David Wengrow använder 700 sidor för att smula sönder i boken The Dawn of Everything.

XXX Så länge vi inte vågar lämna den trygga uppdelningen “natur och kultur” är vi hänvisade till att välja mellan kalhygge eller nationalpark, mellan nån miljöpartists fjällsemester i saebme på Instagram eller Centerpartiets senaste statusuppdatering om vikten av stärkt äganderätt till en i grunden stulen mark.

Båda två är exempel på “reservatspolitik”, och den har mer än namnet gemensamt med “indianreservaten” på andra sidan pölen. Separationen mellan oss och naturen är något som tvingats fram med tvång och lögn, det har piskats och bränts och huggits in i oss genom liknande mekanismer som all annan kolonisering.

Allmänningar, utmarkskogar och lappskatteland

Ovan nämnda forskningsartikel löser inte bara upp dikotomin mellan människa och natur. Den visar också på att ekosystemen skiter blankt i huruvida det är folk som klassas som vita eller inte som upprätthåller dem. Det här sista faktumet är något som rådande system vänder in och ut på sig själv för att försöka undkomma.

Det är uppenbarligen mer realistiskt med en storskalig åtgärd för att återintroducera vicenten i skogarna, än att befria korna och deras människor från KR-gårdarnas ligghallar så att de kan fylla en funktion gentemot landet igen.[7] Som så många gånger förut fungerar rasistiska föreställningar om föreställda majoriteter och minoriteters inneboende egenskaper som ett verktyg för att upprätthålla den ekologiska katastrofens business-as-usual.

XXX Men om vi för ett ögonblick kan bortse från den föreställda avgrunden mellan den samiska renskötselns sätt att beta höjderna på sommaren och skogslandet om vintern, och den skandinaviska fäbodrift vars idisslare betar höjderna på sommaren och bor i byarna om vintern - kan vi konstatera att det är ett bruk med gemensam drag och djupa rötter.

Båda är en förutsättning för att avbryta den massiva artutrotning artikeln larmar om. Bruket av skogarna och höjderna är det som skapar och upprätthåller skogar och höjder som kolsänkor och ekologisk nisch. En effekt som uteblir i både virkesåkrar och reservat.

Problemet med reservat, och varför de inte fungerar, är också att de skapar isolerade ekosystem långt från varandra. Precis som folk i allmänhet behöver biotoper migrera ibland, röra sig fritt, hänga ihop och träffa nya som är som dem och bosätta sig på nya platser. För att den pleistocena mångfalden inte ska sluta som Palestina, krävs sammanhängande marker.

Det här är något annat än de söndertrampade lerplättar i anslutning till mjölkgårdar som folk har mage att kalla ”ängar” idag. Att ha verkligt frigående djur, något som skulle krävas för att återfå betet i den omfattning som behövs, går på tvärsen både med hela den efterkrigstida jordbrukspolitikens tendens till “Koncentration och Rationalisering” (KR-gårdar) och den nya jordbrukspolitiska giv som är på gång från EU. Tech-jättarna och det agroindustriella komplexets plan för att “klara omställningen” genom monokulturell produktion av havredryck, spannmål och baljväxter för köttsubstitut. Idel övervakade av vätskesensorer, GPS:er, drönare och andra machines of loving grace.[8] [9]

Vi behöver ett sätt att bruka jorden som bryter med hela den rådande organiseringen av ägande. För vad situationen pekar på är behovet av att upprätta liknande system för förvaltning av gemensamma marker som var förhärskande i norra skandinavien fram till dess att den gryende kapitalismen tvingade bort folk från marken och in i lönearbetet.

XXX

XXX En viktig brytpunkt för den här processen i Svea rike var skiftesreformerna. Stor- respektive laga skifte - det som från Gästrikland och uppåt kallades avvittring - var ett antal reformer som började genomföras på 1700-talet och 1800-talet.

Det explicita syftet med dessa var att den jord som splittrats upp genom åratal av arvskiften skulle förvandlas till sammanhängande åkerlappar. Detta fick som konsekvens att åkrar och ängar som var omöjliga att bruka på annat sätt än gemensamt sammanfördes under en familj.

Tidigare hade det funnits olika tegssystem där åkerremsorna växlade eller arbetades på gemensamt. Ett exempel är från norra Dalarna, där den privatägda jordbruksmarken efter åratal av arvskiften bara var små strimmor. Dessa slogs gemensamt av hela byn och delades sedan upp i lika högar som i sin tur fördelades genom lott med bomärke. Men liknande system har funnits överallt norr om dalälven.

På olika håll och på olika sätt använde folk sådant som t.ex. arvsrätten (som inte heller alltid var förbehållen män) för att bejaka ett sorts kommunistiskt bruk av något som ”egentligen” var privategendom. Man använde jorden som om den var gemensam och behöll därmed också allt det som har kommunismen som sin förutsättning: lokala språk; autonom kultur; gemenskapande; en levande relation till jorden och naturen; animistiska seder och kollektivt förverkligad frihet och kärlek. Kort sagt, mycket av det som är trevligt med att vara människa.

I samband med att gårdarna flyttades ut till nya sammanhängande, skiftade jordar började detta bruk vittra bort och är idag om inte försvunnet, så åtminstone kraftigt tillbakapressat. Kärnfamiljen har tagit byns plats.

XXX Men byn var bara en liten del av det vi behövde för vår försörjning. Den viktigaste källan till överlevnad har alltid funnits i utmarkerna - eller ärjemarken, som den också har kallats norröver.

Det ur ärjemarken fisken och viltet hämtats, det är där vi haft myrar för slog och lövtäkt åt djuren och det är där vi plockat bär och tagit bark.

Utmarkerna har också varit den primära betesmarken. Det är på skogen man haft djuren. Det är där fäbodarna har legat och fortfarande ligger och det är dessa marker som burit renbetet.

Ofta talas det om baggböleriet, den epok i Sveriges historia där skogsbolagen lurade av skogsägande småbönder deras skog. Men oavsett hur skamlig den perioden än är, så sker den verkliga stölden tidigare när skogen överhuvudtaget hamnar i privata händer. Den andra, mycket större men ändå ofta förbisedda effekten av skiftesreformerna, var nämligen att den enorma och gemensamt brukade jord som kallas “utmark” kartlades och gjordes till privat eller statlig egendom.

Den här processen kan ses som den nordskandinaviska versionen av det som ibland en bredare teoribildning kallats för inhägnandet av allmänningarna, eller ursprunglig ackumulation.[10] Men man skulle också kunna kalla den för kolonialism.

XXX Efter en rad processer tillmätes den en gång gemensamma jorden privata ägare som kunde göra anspråk eller olika nybildade företag. I vissa undantagsfall skapades en sorts andelsbolag, ägda av den självägande allmogen (kallat besparingsskogar i Dalarna och allmänningsskogar i ”Norrland”). Men detta innebar egentligen bara en förtäckt bolagisering av något som tidigare varit gemensamt. Den samiska del av befolkningen som inte tagit upp hemman och blivit nybyggare blev också utan.

Lika ofta gav staten helt sonika skogen till sig själv. Det bildades så kallade “kronoparker”, som i sin tur ombildades till allt från statliga skogsbolag till militära övningsområden för NATOS kanoner (som “Trängslet” i Älvdalen och “Vidsel Test Range” utanför Älvsbyn).

All mark som idag ägs av Sveaskog har kommit i bolagets ägo på det sättet. Sveaskogs markinnehav sammanfaller med områden där befolkningen var samisk och är baserat på en stöld av den gemensamma marken i de områdena.

Koloniseringen av nordskandinavien ur ett samiskt perspektiv är särskilt brutal. Det är också en lång och komplex historia som inte går att avhandla i en bisats. Ämnet genomsyras av allehanda väl- och illvilliga lögner, förfalskningar och förenklingar. Det har också länge skett en medveten sammanblandning med andra koloniala projekt och folkgrupper; när nån av svearegimens företrädare hävdat att de i Norrland har sitt “eget västindien” så förstås det alltför ofta som ett faktum och inte till exempel som önsketänkande. Därför kan det också vara värt att dröja lite vid ämnet.

XXX Rent övergripande kan sägas att de samiska områdena ofta var uppdelade i lappskatteland - skattepliktiga områden förvaltade på familjebasis. Dessa områden ingick i sin tur i olika lappbyar, ungefär motsvarande det som en gång i tiden kallades för sijte/siide, och som idag har utvecklats till samebyar[11].

När staten kring 1800 skiftar fokus och börjar favorisera uppodling som en del i koloniseringen, är det i början innehavaren av lappskattelandet som har rätten att neka eller tillåta nybygget. Pressen ökar däremot på samerna, som allt oftare känner sig tvingade att själva ta upp nybygge för att inte förlora rätten till jorden helt. En allt större klyfta vidgades mellan den tidigare, förhållandevis stationära renskötseln i skogslanden och en till stor del framtvingad storskalig och mer nomadiserande rendrift. Den här processen resulterar i slutändan i ett tillbakapressande av den skogssamiska kulturen. Den samiska kulturen likriktas i storsvenskens ögon och blir synonym storskalig fjällsamisk rendrift.

Hur ägandeförhållandena till dessa lappskatteland ska förstås är en tvistefråga. Vissa hävdar att det, eftersom de var skattepliktiga, ska ses som privat egendom. Andra att det snarare handlar om en nyttjanderätt. Elsa Laula talar om lappskattelandet som en “dispositionsrätt”[12] medan Mats Jonsson i sin mästerliga blandning av historielektion och skogssamisk familjekrönika verkar vara inne på att det helt enkelt ska betraktas som samiskt ägd mark.[13]

XXX Om vi nu ska försöka anlägga ett annat perspektiv än den kapitalistiska modernitetens juridiska apparatur, så kanske vi kan drista oss till att säga att exempelvis den skogssamiska marken verkar ha varit gemensamt förvaltad på familjebasis. Den verkar samtidigt ha legat under den större gemenskapen i lappbyn/siijten - då denna exempelvis hade rätten att omfördela mark efter behov på ett sätt som inte verkar helt olikt exempelvis tegssystemet.

Rent generellt kan sägas att ju längre tillbaka i tiden vi går, desto mer verkar den skandinaviska och det samiska bruket av marken ha liknat varandra i termer av stationäritet (säsongsmässig transhumans inom ett begränsat område), försörjning (en kombination av mer eller mindre småskalig odling, fångst och boskapsskötsel) samt syn på egendom (merparten av marken förvaltad enligt hävd som allmänning). Det har mer varit en grad- än en väsensskillnad.

Däremot inte sagt att det har varit konfliktfritt. Det är helt uppenbart att den skandinaviska kulturen fungerat som verktyg för statens kolonisering. Men det är också där problemet ligger.

Problemet är inte att samiskt, skandinavisk och finsk kultur samsats om marken. Så har det varit bra långt ner i landet. Ibland har det funkat bra och en verklig “parallelism” har uppstått, som i växlingen mellan sommarbete och vinterbete på samma mark, i arbetsdelningen och ömsesidiga beroenden mellan mer eller mindre bofasta grupper och i hanteringen av gemensamma fångstmarker. Men konflikter uppstår också mellan olika sätt att bruka en jord som är gemensam. Fäbodbrukare och renskötare hamnar i konflikt med svejdebrukare, folk som dikar ur för att odla hamnar i konflikt med myrslåtter (på vissa håll har det till och med dämts upp för att skapa bra förutsättningar för näringsrikt starr) och renbetet hamnar i konflikt med höskörd.

XXX Problemet är inte konflikten, utan existensen av en stat med makten att lägga sig i och favorisera en grupp på en annans bekostnad. Detta istället för att de olika folken får utveckla egna system för sin samvaro.

Underjordiska allmänningar

Ordet allmänning förtjänar att diskuteras. Det har på vårt språk flera betydelser. Det kan syfta på ovan nämnda form av andelsägd skog, men det kan också syfta på en specifik typ av mark “i byn” - t.ex. en äng, eller en gräsmattan i mitten av ett område med hus. Det kan också ha samma betydelse som engelskans “common”, det vill säga som en förvaltningsform av det gemensamma som varken är statlig eller privat utan kommunistisk i ordets egentliga bemärkelse. Det vill säga ägd och förvaltad “av var och en efter förmåga åt var och en efter behov”.

Det är i den senare versionen som allmänningen har populariserats som politiskt begrepp. Idag används ordet för att beskriva allt från atmosfären, till världshaven, våra språk, programvara, men också våra städer. Precis som många välanvända och rätt generella begrepp är de både mycket bra att ha - de hjälper oss att få syn på de övergripande processer som är gemensamma där kapitalismen drar fram - men samtidigt finns det risk att något går förlorat i generaliseringen.

I fallet med svenskans allmänning så förlorar vi kopplingen till en specifik plats och bruk som ett uttryck som “utmark” behåller.

XXX Utmarken brukades av exempelvis ett fälag och det är mycket möjligt att den inte ens sågs som separat från fälaget i sig. Danskans motsvarighet till allmänning är faelled (som i den ständigt hotade Amager faelled utanför Köpenhamn). Det är härlett ur samma fälag som vårt samfällighet, norskans felleskap och fornnordiskan felager (som dessutom har en vidare konnotation av band eller relation i allmänhet).

Fälag är alltså bokstavligen ordet både på kollektivet av människor och djur och jorden de lever av. Även samiskan har motsvarande sammanträffanden av betydelser. Ordet siide eller sijte betecknar inte bara det som idag har reducerats till den koloniala formen för renskötsel, dvs “sameby”. Det innebär en hel samhällsform och liknar närmast något som kanske kan kallas för Kommun. [15]

Det abstrakta begreppet allmänning för också med sig risken att vi börjar leta efter drag som i tur stammar ur en analys av allmänningen som ekonomiskt begrepp. Uppfyller den kriterierna för allmänning? Har de alla kännetecken som igenkänns av framträdande allmänningsteoretiker som Elinor Ostrom och Massimo de Angelis? Finns det en avgränsning för allmänningen? Finns det mekanismer för bestraffning av den som inte sköter sig? Et cetera.

Det här gör att vi riskerar att börja svänga oss med begrepp som “icke-egentlig” allmänning eller kanske till och med missar eller förkastar former för gemenskap som befinner sig på ett helt annat plan. “Allmäningsteorin” blir en sorts färdplan, en checklista eller konstitution som det i sin tur är upp till oss att få verkligheten att efterleva.

XXX I vårt fall handlar det om något ännu mer förrädiskt. Att definiera något som en allmänning kan ses som första steget mot privatisering och förstatligande i det att det tillmäter marken en mänsklig - om än kollektiv - ägare.

Även om vi inte ser på allmänningens gemenskap som en ägare utan t.ex. en form av kollektiv förvaltning så är den fortfarande i någon bemärkelse våran. Men i själva verket kan man ifrågasätta huruvida utmarkerna överhuvudtaget tillhört oss.

Visst har det funnits hävder, seder som ger vissa folk och verksamheter rätt till vissa marker vissa tider på året. Men inte ens fäbodarna har tillhört fäbodbrukarna - inte i någon bemärkelse som liknar vår förståelse av det iallafall.

Fäbodarna tillhörde vittra. Det var de underjordiska som bebodde dem under den del av året då människan inte var där. Människorna byggde och underhöll, slog och vallade, men fäboden tillhörde aldrig helt dem för det. När man anlände dit var det sed att innan man öppnade husen, släppte korna, eller ens gjorde någonting, bad vittra om lov att få vara där.

XXX På samma sätt var det med beteskogarna där djuren gick, med de ihåliga bergen och fjällen, sjöarna vi fiskade ur, älvarna vi levde av. Inget av det har någonsin ägts av oss - varken som individer eller kollektiv. Allting hade redan sina rådare som krävde respekt.

Och kanske är det något som förenar alla de mänskliga folk - vi kan kalla dem finnar, skandinaver och samer - som historiskt har samsats om den här regionen, nämligen att vi har haft en ömsesidig relation till denna osynliga fjärde part. Denna amorfa och dolda kultur som kallats för vittra, huldra, vättar, älvor, alver, sajve-folk, maahinen, manalaiset, haltija - eller bara de underjordiska.

Det går att gå mycket djupt ner i frågan om vilka dessa är. Vad de har haft för funktion för oss, var de är idag och hur vi använt en fungerande relation till dem för att bibehålla förutsättningarna för vår överlevnad. Allt det här som man dag skulle kunna kalla för en “traditionell ekologisk kunskap”.

Som av en slump sammanfaller begreppet avvittring med utbredningen av vittra som term för de underjordiska. Vi vill inte spekulera i vem eller vilka som haft ett finger med i denna uppenbara synkronicitet.[15] Däremot kan vi konstatera att det är mycket passande namn för en stöld av gemensamt brukad jord som i slutändan utgjort både brottet med vår relation till de underjordiska, och en avhysning av samtliga fyra folk från marken till förmån för staten och kapitalet. En avvittring i ordets dubbla bemärkelse.

XXX Vi behöver inte förkasta begreppet allmänning, bara komma ihåg att vi här har att göra med något så otroligt mycket större än vad som ryms under en sån term. Föreställningen om att marken tillhör någon annan än människorna kan inom “allmänningsteorin” på sin höjd beskrivas som en kultur eller ritual för att få allmänningen att fortleva. Detta är något helt annat än den aktiva relationen till en levande och befolkad jord som var den faktiska tillvaron under utmarksbruket. Kanske kan man tala om utmarken som en allmänning som delades av flertalet folk, där bara vissa var mänskliga? En sorts “underjordisk allmänning”?

Hela den här diskussionen om “förr i tin” är inte ett uttryck för nostalgi från vår sida. Det här handlar inte om att blåsa liv i en död fråga. Kopplingen mellan förvaltningen av mark och jord och vår pågående katastrof är för oss glasklar; Skiftesreformerna och avvittringen innebar ett brott med ett mångtusenårigt och rikt ekosystem, och det brottet beror på införandet av kapitalismen.

Ett av de viktigaste svaren på det brottet är att peka ut det som den stöld det är. Vissa mindre skogsägare har lyckats bibehålla något sorts kontinuum mellan de som en gång brukade skogen och de som förvaltar den idag. De gör så gott de kan i en skitsituation som ingen av oss valt. Men alla andra, större koncentrationer av skog har tillkommit genom hot, våld, stöld och bedrägeri. Alla som idag saknar tillgång till skog- och mark är ättlingar till de som tvingats bort från jorden.

XXX

Vi har en historisk rätt att ta tillbaka marken och återföra den till ett gemensamt bruk. En verklig rörelse för att stoppa den pågående ekologiska katastrofen skulle därför behöva inspireras av Brasiliens och Chiapas antikoloniala rörelser och gå från temporära blockader och “skogsockupationer” till att ta jord i anspråk för att bruka gemensamt och permanent.

Men det här är inte bara en fråga om en historisk rätt. Det är inte som att stölderna upphört. Det här är en konflikt och en dragkamp som i allra högsta grad pågår överallt omkring oss idag.

När markberedningens harvar vänder jorden ut-och-in för att det ska bli lättare för planten att sätta sig, så sliter de inte bara sönder de sista resterna av en döende mykorrhiza och får jorden att börja läcka koldioxid. De tömmer också skogen på bevis på att det en gång funnits några som en gång kallat den för sitt hem hem. De städar undan kåtbottnar, stalotomter, buföringsstigar, slåtterkojor, timmerkojor, mosslik, fäbodlämningar, vallar, kallkällor och runträden där vallkullorna genom århundradena noggrant förde bok över när det vallats, av vem, hur, och hur det kändes.

Kvar blir en historielös jord, utan minnen av mänsklig närvaro. En vildmark som skapas retroaktivt i samma ögonblick som den skövlas.

XXX

XXX När vi ser hur våra renskötande kamrater - som tillsammans med de få kvarvarande fäbodbrukarna är de sista som håller fortet mot avgrunden - konfronteras med skogsbolag, industriplantager, kalhyggen, vägsalter, järnvägar och den generella koloniala infrastrukturen för extraktion, så är det inte främst en strid mellan ”svenskar och samer” vi bevittnar (oavsett vad rasisterna eller Stockholm vill få oss att tro). Det är en kamp mellan olika former av egendom, mellan ett territorium som tillhör privata och statliga särintressen och de underjordiska allmänningar som ännu väntar på oss djupt därnere.

De som vi kan ana när vi kliver ut på Lindan - Ängen, Lägdan, Tegen - och fylls av den där känslan som hela det västerländska projektet arbetat stenhårt för att få oss att håna, se ner på, förkasta som pastoral eller allra helst glömma: Att vi hör hemma nånstans.

Den ekologiska krisen beror inte på ”mänsklig påverkan”. Den beror inte på vår närvaro, utan på vår frånvaro. Den beror på ett ekonomiskt och politiskt system som tvingat människorna ut ur ekologin och in i reservaten. Som poeten och aktivisten John Trudell, säger i vårt inledande citat: “there is a program going on.”

Artutdöendet är konsekvensen av det människoformade hål som öppnar sig i symbiosernas spiraler av liv och död. Det är uttrycket för en längtan och en saknad - ett rop och en önskan om att du ska komma tillbaka och fylla hålet igen.

XXX

XXX

Noter och referenser

John Trudell: on Becoming Human
The importance of traditional agricultural landscapes for preventing species extinctions
Därför är betesdjur bra för biologisk mångfald
The importance of traditional agricultural landscapes for preventing species extinctions
Traditional aborginal burning modern day land management
The Other Others - Yarning with Vikings
SVT Play - En vildare värld
Jord åt folket - avsnitt 10
All watched over by machines of loving grace
Den ursprungliga kapitalackumulationen på svensk botten?
Samer.se - Siidasamhället
Inför liv eller död, Elsa Laula s.14
När vi var samer, Mats Jonsson s.73
Community Driven Renewal of Sámi Siida System
Men synkronicitet är i sin tur ett uttryck för en sorts “trickster-energi” som ofta förknippas med de underjordiska

Hålet efter dig

Dec 8, 2023