‘You have frightened me several times tonight, but never in the way a servant of the Enemy would, or so I imagine. I think one of his spies would - well, seem fairer and feel fouler, if you understand.’ ‘I see’ laughed Strider, ‘and I look foul and feel fair. Is that it?’

J.R.R Tolkien, The Fellowship of The Ring

Teori och magkänsla

Vi försöker förstå vår norra situation så som den utvecklar sig runt oss. Vi kritiserar andra och som vi ser det, felaktiga perspektiv och vi gör anspråk på att ersätta dem med vårt eget. Vi tycker att vi både ligger närmare den sanning vi lever i och att vi tänker bär på större möjligheter till befrielse. XXX

XXX

Allt det baserar sig på något. När vi häcklar kavaj-och-jeans fraktionen för att den inbillar sig att de minst tusen miljarderna som ska investeras i industrisatstningarna kommer att likna tidigare storsvenska elektrifieringsräder i norra Utgård de tror sig minns från sina tidigare liv, så är det inte bara taget ur luften.

Vi utgår i det från en uppfattning om vilken typ av epok vi lever i.

Är det här en epok av höga anslutningsgrader och stabila majoriteter, av trygga anställningar och etniskt och politiskt homogena organisationer? Är det typiskt för idag, att starka statliga satsningar på långsiktig infrastruktur lägger grunden för fungerande nationell industri?

Eller kännetecknas vår epok av rasslande leverantörskedjor, prekarisering, ett krympande LO, migrerande arbetskraft, giggande tonåringar med eller utan pistoler. Lever vi under en handfull allsmäktiga globala zaibatsus som tillsammans kontrollerar förutsättningarna för de digitala plattformar isärfallandet kanaliseras genom - eller gör vi det inte?

Fylls SAC som är den enda svenska fackföreningen som faktiskt växer till bredden av stenhuggare, skogsarbetare och gruvjobbare från bergslagen - eller av rysk- och spansktalande byggare, städare och osäkert anställda taxi-chafförer?

Trycker vi hatten i nacken, sätter tummarna käckt under hängslena och spottar i händerna innan vi dämmer upp ytterligare en damm, gjuter ännu en reaktor, spränger fram ännu en vägsträckning - eller gör den övergripande ekologiska katastrofen att det enda större projekt en rimligt sinnad människa på allvar kan tänka sig är att börja riva ner? XXX

XXX Har begreppet “exploatering” en positiv eller negativ klang?

Framstår de som vill lyfta fram majoriteten igen - i form av klassen eller den etniskt rena nationalstaten - som representanter för samma majoritet eller som en minoritet i mängden?

Det kan vara lätt att svara på de här retoriska frågorna. Men vad är det egentligen vi utgår ifrån när vi gör det?

Vad är det som säger att man inte kan återupprätta en epok av höga anslutningsgrader och ABF-folkhögskolor?

Ah, men det är något med magkänslan.

Hur det låter när man knackar på stammen: stumt på vissa ställen, märkligt mjukt på andra. Ibland ihåligt. Är alltihop murket? Rent intuitivt känns det så.

Vi skulle kunna hitta argument för detta. Statistik att backa upp vår känsla med. Börja med en hypotes och jobba oss bakåt för att bekräfta den och sedan, bara indirekt förljuget som goda västerlänningar, presentera den som en slutsats - fast vi ju bestämt oss i förväg.

Det är inte det svåraste som finns. Ibland måste det göras. Det kan till och med vara en trevlig resa - särskilt om man får betalt.

Inom vår line of business - man kanske kan kalla den revolutionär teori? - så är det vanligt att man bygger på ett omfattande teoretiskt material. Hela det fantastiska, många gånger brillianta arbetet med att förstå världen i syfte att förändra den till det bättre som utförs och utförts av alla kamrater därute. Ingen nämnd, ingen glömd. XXX Men detta material är inte synonymt med tillvaron i sig, med den hastighet och intensitet med vilken världen ständigt blir till. Det är analyser som blir verksamma som ett material bland andra, men som så fort vi tar dem för representationer av verkligheten snarare reducerar, täpper till och lägger sig i vägen för vår förståelse.

Plötsligt känner vi inte magen mer.

Världen är en kaotisk och svåröverblickbar mångfald. Men det är inte kört för det. Vi är nämligen en del av den mångfalden. Vi har tillgång till den genom hur den rör vid oss, genom den mängd kontakter, sammansättning, zoner och dimensioner som vi ingår i och delar med världen. Lite som spindels väv är den en extension av vår kropp - och i mitten av kroppen sitter magen och kurrar och känner efter. Det är i egenskapen av att vara mitt i den - snarare än som distanserade betraktare - vi kan uppfatta vår situation som något som åtminstone liknar vad den är, och som vi kan säga något sant om den.

Problemet skiftar alltså nivå eller våglängd. Det börjar handla om något som närmast kan liknas vid självkultivering: det föranleder ett byte av språksfär. Plötsligt hör vi oss tala om öppenhet, förmåga att lyssna, närvaro, omsorg, etik och mod. Ja, till och med en sorts dygd…

För att förstå världen behöver vi bli lite mer lika den typ av varelser vi vill ska befolka den. Vi behöver minnas varför vi hamnade här, om det kommande folk vi en gång drömde om att bli då medan vi ännu var barn för länge sedan och slagen haglade. Hjältar som inte var beroende av en inprecis och dödlig lag för att uppfatta rättvisa och frihet, skapa gemenskaper, utöva urskiljning.

Död åt staten. Fuck the law. XXX Ingenting av det kan förverkligas om vi samtidigt täpper till våra sinnen och metodiskt förstör vår egen förmåga till samma urskiljning. Vi behöver stanna vid den där första känslan, för det var något viktigt som kom till uttryck där. Det betyder inte att vi ska vända oss bort från allt det som tänkts om såna här saker, att vi ska låtsas som om vi inte har några elders, läromästare, kloka gummor att lyssna på innan vi blandar vår medicin. Eller, för att parafrasera en känd feminist:

Man måste gå genom mycket teori, för att komma till icke-teori.

Att följa ett fylum

Den här andra typen av tänkande som vi pratar om har formulerats på olika sätt. Ett är som ett skifte av sinnesorgan, från teorins locklösa kartograferande öga till att ”filosofera med näsan”. Vi ställer oss nära, låter det drabba oss. Hur känns det, hur låter det? Ekar det ihåligt, luktar det grymhet? Från vilken av gångarna kommer en frisk fläkt av bergsluft?

Ett annat är som intuition, så som det används i den del av Tusen platåer som heter Nomadologin. Denna intuition är för författarna Gilles Deleuze och Felix Guattari intimt förknippad med något som de kallar maskiniskt fylum,¹och som de använder för att försöka stanna i det här “andra tänkandet”.

Detta fylum är maskiniskt i bemärkelsen att det precis som maskiner bara fungerar genom och består av de av- och påkopplingar det gör till sin omgivning. Den kaotiska mångfald vi talade om innan, den mängden av kontakter, sammansättningar, zoner och dimensioner är alltså en samling maskiner som kopplar i varandra och börjar röra på sig. XXX Vi är maskiner som består av maskiner som ansluter till andra maskiner på alla nivåer i serier av kuggar, hinnor, salter, hydrauliska pustar, kärleksmöten, vätskeutbyten och näringsämnen. En vidsträckt besjälad väv av spindlar på spindlar. Maskiner, maskiner, all the way down.

Och det maskiniska är fylum i bemärkelsen ”släktled” - det vill säga: dessa maskiner är en serie singulariteter som alla stammar från och ger upphov till varandra. De är skilda åt, men ändå bärare av gemensamma drag.

Det maskiniska fylumet är inneboende i allt som är vackert i livet. Det är ”materien i rörelse, i variation, som bärare av singulariteter och uttrycksdrag.”² Det är inte en egenskap eller passiv massa som väntar på att formges, tvärtom bär det sina former med sig implicit. Det är en materia i sin egen rätt och den flödar. Och av det “följer några tydliga konsekvenser, nämligen att detta materia-flöde bara kan följas”³.

Vi kan inte nog understryka: följas.

Tillvarons mångfald innan eller bortom begreppen och representationerna har ofta förståtts som ett sorts odifferentierat kaos. Ett råmande Ginnungagap vi applicerar våra förutfattade idéer och föreställningar på, medan vi likt Adam strosar genom kaos-djungeln och namnger. Men världen har alltså idéer om sig själv. Den har språk, uttryck, viljor, tankar och uttrycksdrag. Vi kan inte komma med färdiga former och trycka ner på något med egen vilja, som strävar åt ett väderstreck och bär sin form vid hjärtat som en hemlighet. Vi måste bryta mot så mycket av det som vi har fått lära oss och agera men den absurda inställningen att världen är vid liv. Detta liv inkluderar inte bara skogar, berg, älvar, flockar, folk och blommor och djur utan också – hur mycket det än kan äckla oss – det “mänskligt skapade” kapitalistiska system som håller oss fångna. Vi måste använda vår intuition för att följa flödet. XXX Det kan låta onödigt krångligt, men man behöver inte vara filosof för att hänga med. Det är egentligen inte konstigare än att hugga ved.⁴

Du kan skapa så goda förutsättningar som möjligt. Du kan hugga medan träet är fuktig, när det är rejäla minusgrader så att det faller isär så där härligt som klossar och studsar iväg över ladugårdsgolvet. Men du kan inte hugga på tvären. Och en kvist är en kvist. När yxan träffar så vet du aldrig exakt hur den kommer ta. Det enda du kan göra är att skaffa dig en vana, en erfarenhet av att följa björk, gran, tall, torrt, fuktigt, fruset – av att aktivera kopplingarna i maskinen gubbe-klyvyxa-klabbe.

Men det behöver inte vara bara i huggögonblicket, utan också till exempel som när man snidar en skål ur en vril eller gör sig en kont: du börjar redan med valet av träd, om vårvintern, medan skaren är hård. Saven sover i roten, stammen innanför nävern torr och fin. ”Det är intuitionen satt i verket”.⁵

Vi understryker likheten med trä för att alla vet hur det känns att jobba med. Men även om exemplet med vedhuggning kommer från Deleuze och Guattari, så menar de att det maskiniska fylumet till sitt väsen bäst exemplifieras i metallurgin.⁶

Metallen är enligt dem det som bäst kringgår idén om en form som appliceras på den utifrån. Detta eftersom: ”en energisk materialitet överflödar den förberedda materien och en kvalitativ deformation eller transformation överflödar formen”.⁷

Eller, om man pratar som folk: den smälter. XXX Men metall ingår också i allt annat. ”Till och med vattnet, gräset, skogarna och djuren är fulla av salter och mineraler. Allt är inte metall, men det finns metall överallt. Metallen är all materias ledare.”⁸

Att tillskriva material personlighet på det här sättet kan vara ovant för vissa. För andra kanske det påminner om alkemi och väcker en osund reaktion. Vi menar att det säger något djupare om verklighetens animistiska natur och förekomsten av ”personer” lite här och var. Vi hoppas kunna återkomma till någon annan gång, men här vill vi framförallt förekomma en viss kritik som ofta lyfts mot såna här förståelsemodeller, nämligen att de bara bygger på samma sorts dikotomier som allt annat. Tex: ett intuitivt, nomadiskt följande av det maskiniska fylumet kontra ett sedentärt, bofast rum med en kunglig vetenskap behärskat av Den Onda Staten.

Men då missar man något viktigt, nämligen att det är frågan om en rangordning här. Tillvaron är strukturerad som maskiniskt fylum. Det enda staten – eller kapitalet, för den delen – kan göra är att förvandla smeden till arbetare, göra arbetsdelningen hierarkiskt och splittra upp människan i teori och praktik, abstrakt och konkret, manlig och kvinnlig. Den kan fånga in fylumet, ta fasta på vissa saker och förtränga andra, plugga igen de riktningar och flyktlinjer den inte vill veta av och underordna resten ett gemensamt mått - mäta det, väga det, räkna det - men den kan inte klara sig utan det.

Den kan bygga en hel vetenskap kring spåret efter ett flöde som sedan länge rört sig vidare, hela tiden ett steg efter på ett sätt som - åtminstone enligt oss - inte är helt olikt dålig politisk teori. XXX Vi behöver teorier som inte förvandlar varenda smed vi träffar på till en arbetare. Vi måste börja göra teori som när man hugger ved - eller för den delen smider yxor - och det, inte bara för intuitionens skull.

Det är bara att jämföra järnet i din gamla allmogespade med en ny från Fiskars. Eller prova hugga på tvärs med fibrerna. I bästa fall studsar yxan och det blir bara inte mycket till ved, men i värsta fall slinter du och den tar i benet. Gå tillbaka till Gulag. Gå direkt tillbaka till Gulag. Gå direkt tillbaka till Gulag utan att passera gå.

Inte en chans i helvetet att Karl Marx hade kunnat skriva Kapitalet om han inte samtidigt följde hungerns fylum där han satt i London och frös och svalt.

Vi måste med andra ord lyssna till epoken med vår intuition.

Känner vi igen oss? Hur klingar det nu?

Ta frågan om majoritet till exempel. Är det inte något skumt med den till att börja med? Vi är verkligen inte de första att påstå det, tvärtom har vi fått det från annat håll – saker vi läst och hört och sedan känt igen oss i. Men ändå, tänk på hur det i dagligt tal pratas om den.

Det är ”den tysta majoriteten” som ”egentligen tycker” si och så. Som om det är underförstått att en majoritet aldrig kan tala i egen sak, att den är stum. Eller i hur man pratar om ”vanliga arbetare” – om arbetarklassen som något som alltid ”drabbas”, en reaktiv passiv mottagare av hjälp eller stjälp. XXX Arbetaren är liksom frånvarande, till och med i kampen för hennes sak.

Som om det här med arbetare egentligen inte har så mycket med kamp att göra utan snarare var en etikett man satte på proletariatet efter att det förlorat sina tänder, gjorts till tamboskap, fått se sitt maskiniska fylum förvandlat till pepparkaksdeg redo att formas av till exempel socialdemokratin.

Vi tycker också det känns som att de enda gånger arbetarklassen på allvar framträder som revolutionär, så gör den det som proletariat – det vill säga som en sorts icke-identitet, definierad av allt den inte har men skulle kunna bli. Något som möjliggör för en myriad av andra sammanslutningar,, livformer, världar och spindeltrådar ut från oss själva. Man klipper av en koppling för att möjliggöra tusen andra.

Eller, det är i alla fall så vi känner oss!

För om det finns något i detta som är verkligt generaliserbart så är det kanske just upplevelsen av att vara berövad, proletär inför sig själv. En maskinslav i det bländande skenet av ett kapital som ser och äger och strukturerar ens kropp, sexualitet, gemenskaper, vänner, begär, privatekonomi och personliga varumärke. När du drömmer om internet varje natt.

När att logga in är att vakna.

När ett paket havregryn kostar trettio kronor, en julkalender till ungen sextio och det är en mil enkel väg till den dyra affären och en och en halv till den mindre dyra. Din syster måste binda om lånen. Hon är ensamstående, du är skyldig henne flera tusen. Hon är tvungen att ta extra pass för att klara det, men du har ändå verkligen fan inte råd just nu… XXX Men är det så? Kan vi bevisa det?

En mycket mer allvarligare invändning än ovan nämnda, är att vi genom att hänvisa till intuitionen på det här sättet gör oss omöjliga att kritisera. Att vi genom att ”byta våglängd” presenterar en sorts cirkelbevis som tar död på allt verkligt samtal, och dessutom - som bonus - ger oss själva ett profetiskt företräde som bärare av en Intuition™ alla andra bara har att följa – som vore vi maskiniskt fylum.

Ja, det är alltid en risk. Samtidigt är det i sig en invändning som gör det omöjligt för tänkandet att byta frekvens och lämna det system och de kriterier som avgör huruvida något är möjligt att vederlägga; att bli något annat, på ett annat plan. Ett revolutionärt blivande. Vi förblir för alltid fast i motsättningarnas dialektiska spel, dömda att teckna skuggan av det vi bekämpar.

Det är inget problem för de som har motsättningarna som inkomstkälla, som bara drömmer om att ta över staten, eller ge den ett annat namn. Eller de som tror att man avskaffar kapitalismen genom att börja handla med varandra istället för pengar.

Men för oss, som vill ha ett fundamentalt annat sätt att leva…

Vi behöver intuitionen. Vi kan söka bekräftelse för den i teorier, göra vårt bästa för att förklara hur vi tänker och känner inför vänner och kamrater. Vara ärliga med var vi får allt ifrån. Vi har exempel, metaforer, försök att befria våra erfarenheter med språk.

Men även här måste vi våga skifta våglängd och säga att vi inte kan ge några andra garantier än vår uppriktighet. Vi lovar att inte ljuga.

XXX

Det är vårt enda sanningsanspråk.

XXX

Referenser:

Nomadologin — Deleuze & Guattari, s. 144
Ibid., s. 144
Ibid., s. 144f
Ibid., s. 143
Ibid., s. 145
Ibid., s. 146
Ibid., s. 147
Ibid., s. 148 (ledare i den dubbla betydelsen som strömförande konduktor och dirigent)

Introduktion till vedhuggning

Aug 22, 2023