“Och för att blidka marken, hade man börjat övergiva faderns dopnamn och kallade sig något på -mark eller -bäck eller -å, något på lid eller sten, på tall eller björk, på gran och kvist eller holm. Så hette man Lid-mark och Lid-gren, Lid-ström och Lid-man; Marklund och Lundmark; Tallgren och Grankvist, Lundholm och Holmlund; Berglund och Lundberg. Vid sidan om Karlsson, Nilsson och Jonsson.”

-Sara Lidman, Din tjänare hör, s. 182

XXX

XXX Höger fot suger fast i marken.

"Helvetes!"

Telefonpromenaden har som vanligt gått längs stugvägen, förbi forsen, villberget och korsningen till sommarstugebyn. Sen väljer man efter behag. Till vänster för att komma hem snabbast, men inte idag. Rakt fram förbi stugorna till badplatsen vid Stormårdsjön. Till höger för att komma till Lillmårdsjön. Den sjö vår byakrönikör fick en femhundring i fickan av pappa för att ta omvägen till på “cykelsafarit” för att berätta om mordet på gårdfarihandlarna och som tidigare generationer kallade Stormårdsjön. Sedan dess har den vuxit igen så pass att den fått byta namn.

Lite för fokuserad på mitt telefonsamtal står jag nu med höger fot under den mosstäckta vattenytan vid gamla Stormårdsjön (“Lillmårdsjön”).

"Öh... du jag ringer upp, marken grep just tag i mig."

Precis här växer inget högre än till knäna. Utan att drutta lyckas jag avlägsna mig från marken, men skon blir kvar med ljudet av en blöt kyss. Ännu en balansakt och jag fiskar upp den också, sen står jag kvar en stund för att minnas vilka agenter som deltar när en sjö växer igen på det här sättet. Övergödning är tyvärr den enda jag minns – hur helikoptrarna sockrade skogen med kalk när jag var liten. Och att vi har en miljon hektar myr, en sjundedel av länet, sånt minns jag.

Eller att i princip alla myrar har egennamn som förts vidare till oss genom muntlig tradition. Alldeles för många gamm-, lill- eller stornanting.

XXX Jämmerdalen är ett “uttryck för jordelivet, som en plats som präglas av sorg och lidande, särskilt i motsats till det himmelska paradiset” men det är också namnet på myren nedanför Vithatten – ett hemsökt berg på vilket gränsen mellan lappland, västerbotten och norrbotten möts. Kanske är det förklaringen till alla ljusfenomen, skrikande lungsjuka barn och bergtagningar. Gränser drar andarna ur jorden. De vill bygga en älg av trä på berget som ska bli femtio meter hög och gå att se från Jörn. Man hoppas att det ska att hjälpa mot vittra.

Bygglovet finns på plats och en betongplatta är redan gjuten. Det kommer bli världens största hemsökta älg.

Sånt minns man väl också. I brist på nån annan att berätta för så berättar jag det för mig själv. Med ena skon i vänster hand försöker jag skönja och planera en bra väg tillbaka. Skvattram, som de sa att man kunde röka för att bli hög. Ett sämre alternativ till pors, som redan är ett dåligt alternativ till humle, i öl. Jag kollar telefonen igen - “Ledum palustre” kallas det. Jag myntar och smakar på att jag sku ta en palustrad och kliver rakt ner i den. Ängsull och mattor av mossa som vi balanserade över med nätta steg för att komma så nära mitten av sjön, för där var det bäst mete. Sa man. För nog var jag bara här en enda gång innan sjön blev otillgänglig. För en lyckad palustrad krävs en väg in och en väg ut.

När man passerar marken första gången trycks den ner i vattnet.

Men så avbryts jag i mina tankar av en röst som säger:

"Se du pjöller!"

Hur jag än vänder mig om så lyckas jag inte identifiera vem det är som tittalat mig. Ett irriterat va är det enda jag får fram.

XXX

XXX

"Du bäller, pjöller. Ravel."

"Det förstod jag, men vem är det och vars är du?"

"He gjortu int alls å va kan gi gammorda för?"

Jag har identifierat vem jag pratar med och fryser fast på stället. En korp sitter på nedersta grenen på en förhållandevis trind björk. Det är ett tiotal meter nedmyrs och den vickar huvudet på sned, klipper med ögat, öppnar näbben igen.

"Ge mig int livshistorian. Säg vad kan gi ne för?"

Jag fortsätter vara tyst och stirrar stint fast hjärtat rusar, handflatorna svettas. Sedan böjer jag mig ner och försöker mödosamt trä den blöta skon över foten. Till slut kommer jag ihåg att andas också, men det lörns int. Socken korvar sig. Fastnar och jag får dra av allltihop. Blir stående med socken i ena handen, skokken i andra. Säger ingenting så har jag inget sagt - och förhoppningsvis inte han heller.

Men han fortsätter:

"Vad ska gi ve orda te?"

"Jag har länge tänkt mig lära målet. Prata med gammfolket, bevara, dokumentera. Men inte såhär."

"Olyckligt kärut jer mänschan" kraxar han och sedan, som om han läst mina tankar "Wen al du min målet ens?"

XXX Det låter som om han citerar när han fortsätter:

"Aldrig har orda blive utan anledning. Sikkert av fel anledning, men orda har vi inte bara för att ha. Du får ne å låta som nå örhängen barra."

"Mm", säger jag och nickar. Vad pratar han ens, vad är målet hans - korpska?

"Du hadd kunne gå samväga om du valt å plock snåttren en stund."

"Denna eviga symbol för 'oss'", svarar jag, som på automatik och sedan, att jag tycker bättre om åkerbären.

"Från dike ve E4an?"

"Ja, tyvärr. De mognar snabbast och sväller stort. Men hur vet du det?"

"I dugå till å läså ållt", korpskar han.

"Kilskriften, kollegieblocken, inälven och dieseltanken och rynkerna i pannan din..." Han burrar upp sig, stolt och mogen.

"Till och med runamorunerna - fast det är utanför jurisdiktionen vår - och jag har ett komihåg som nanting."

"Ok munin", säger jag som om jag menade boomer.

Han vidgar gapet och skränar ordlöst till svar.

"Allt?"

XXX

"Det sa jag inte, men så ärne myttje som val mer intressant om int jag lägg mig i."

Jag ger upp, sätter ner vänsterfoten. Myrvattnet tränger upp ur rostmossan, sipprar mellan tårna och upp över fotryggen. Det känns som att va barn igen.

"Berätta", säger jag med huve i solen och foten i underjorden. "Jag vill gärna lära mig allt."

Han lämnar björken, slår sig ner ner helt nära, på toppen av en stripa martall. Den vickar och vajar, han flaxar, gnessar och åbäkar sig, tung som han är efter en vinter av kadaver i den blixtrande banans sken.

"Tro inte att jag tycker om det", säger han när han hittat en ställning som funkar,

"Men jag är inte ävnare än att jag tar när som bjuds."

"Vad sku oswenskan vara då om inte som örhängen?"

"Nu gör du dig medvetet dum, men jag förstår att du är nyfiken. Du har sagt att språket välts upp till oss som roten. Att det har dikats, grävts och bränts fram. Men du har lärt dig att titta på det som dikarna, grävarna, brännarna och rotvältarna pekar på. Och de pekar bara på det som är sönder. Inte för att de vill. Men för att det andra svider. När man frågade varandra 'hur överlever du idag' så var det med glädjen. Som när man säger, 'myggfritt' om midvintern. Glatt flinande. Men framstegsivraren är en aspig fan. Han tar allt efter bokstaven och tror bara på det som går å räkna. En dumper, två dumper, tre dumper. Klart. Men sanningen är att ni minns för dåligt. Det var int bätter förr i tin, för förr i tin var det redan försent."

Sedan hör jag det fulaste skrattet jag hört.

XXX

"Om eländet med att gräva och dika och bränna är det enda ni pratar om så smärtar det mindre när den urdikade, uppgrävda världen brinner. Och om svälten är det enda ni minns, vad gör det då att den enda maten som inte smakar förpackning ligger och jäser bort vid jernbanan? Är lidande det enda som hörs i språket så har man väl ingen lust att oswenska mer? Är det därför man säger att ni är ordkarg? För att det blir så få av orden kvar när man bara får prata om ledan?"

"Jag har aldrig tänkt på det så."

"Visste du till exempel att bottniskan har över hundra ord för kärlek?"

"Va?"

"Jovisst; Flakabäck, Svettåker, Sjömellantjälen, Rovögern, Överklinten, Sävarberg, Varmvattnet, Vitvattnet, Selet, Strand, Röbäck, Flörikamark, Tjamstan, Brånet, Vännfors, Innerträsk, Flarken..."

"Men seriöst..."

"Hjuksfors

Ekorrträsk

Strycksele

Bratten

Lögda - men också Lögdeå, Legdeå...

XXX

XXX

Spöland

Petisträsk

Hälsingfors

Tuvträsk

Risliden

Orrberget

Trekanten

Kvarnlund

Sikeå

Gotland

Norrland

Amerika

Fjädernäs

Adak

Dalkarlså

XXX

Gunhildsmark

Gudmundsmark

Gunnismark

Gumboda

Kamsjön

Bjännsjöå

Tällberg

Skråmträsk

Klankliden

Släppträskbrännan

Laisbäck

Latikberg

Stalon

Sjöland

Gryssjön

XXX

Bliska

Mjösjön

Västermark

Balsjö

Bjännberg

Kråken

Utifällan

Hyngelsböle

Klöse

Bäverträsk

Kattisavan

Lillgoliden

Böjern

Friheten

Siknäs

XXX

Aronsjö

Heligfjäll

Buafors

Joesjö

Kåtaviken

Villvattnet

Ljusvattnet

Kåddis

Kattisavan

Gunnarn

Harrbäcken

Dikanäs

Tallberg

Fräkenvik

Kasamark

XXX

Morbyn

Rismyrliden

Manjaur

Hummelholm

Ytterklintfäboda

Åkulla

Vännforsbäck

Gräsmyr

Västbyn

Långsjön

Rislandet

Västbanken

Ansmark

Anumark

XXX

Gulltjärn

Överboda

Tjälamark

Rambo

Hällnäs

Blåliden

Järnäsklubb

Bliska

Ratu

Hälsan

Önskanäs

Älskanäs

Petnäset

Agnäs

Pålböle

XXX

Ava

Tännstrand

Holmnäs

Dammranningen"

"Det om nånting är väl ett tecken på hur bra man haft det. Ni är inte strävsamma och nyktra. Ni är inte liknöjda och småkorkade. Ert minne är för kort. Jag har flaxat runt här sedan tiden då det inte bara var strö-ren som kom till Valhall och jag kan säga att den nya tiden har anlänt i sjok."

"Ren i valhall?"

"De dog i strid mot banan sörru."

"Nä nu drar jag till bilen."

"Men sjå dig, nu är du egennyttig."

Jag börjar gå men korpen flaxar efter.

"Får jag följa med i hundrafortyan upp på boyn? Det var skitlänge sen jag cruisa runt."

Vi lämnar myren bakom oss. Det är som lönndrygt att gå men vi kommer upp till bilen ändå.

"He va mig en fin gammhärk."

XXX

"Jag kallar den för Astrid. Jag ärvde den från farmor, dörrstansad med hennes namn och allt."

"Jaha. Och vad ska dina barnbarn ärva då? Har du ens en grej som håller?"

Vi sätter oss och åker. Jag vid ratten och han på instrumentbrädan. Man kan se att han är begeistrad. Men det är ändå inte som att han håller käften.

"Ni sålde era själar för att slippa svälta. Och nu när de är sålda har ni långsamt börjat svälta igen. Då är det inte kul att höra hur bra man kunde ha det förr..."

Hundra ord för kärlek

Mar 18, 2024