Since stones are grammatically animate, I once asked an old man: Are all the stones we see about us here alive? He reflected a long while and then replied: “No! But some are”

—Alfred Irving Halloway, Ojibwa Ontology and World View¹

XXX

XXX En av de första texterna vi skrev handlade om någon som kallades Buakalln. När familjen till den av oss som är huvudperson i texten, i samband med att de flyttade till byn där han sedan växte upp, rev det gamla huset och byggde ett nytt ovanpå, gjordes de uppmärksamma på denna Buakalls existens. Grannarna kom och frågade om de ”fått besök” av honom än. Men jaget i texten upplevde också närvaron av en märklig man på gården som talade konstigt.

Buakalln kan ses som en sorts gårdens ande eller rådare. Han påminner lite om tomten, fast fullstor. Denne kallas ju på många ställen mer norröver för ”tomtkalln”, och vice versa kan Buakalln också ibland kallas för bara Buan. Vi har alltså i vårt sätt att prata inte alltid en tydligt avgränsning mellan platsens rådare och platsen i sig. Eller, med den byggnad rådaren är kopplad till – som i fallet med buakalln.

Vi drog i vår text Buakalln vissa slutsatser av den tradition som finns i till exempel Västerbotten, att inte riva huset på gården även om det blivit obeboeligt och står på den bästa platsen, utan hellre bygga nytt bredvid. Vi antydde att det berodde på en respekt för Buakalln som, även om både ordet och förmågan att uppfatta hans närvaro försvunnit, så fanns sjävla bruket, respekten för honom, kvar.

Det här går igen även i den intervjun vi gjorde i texten Mormor:

Trots att ordet vittra aldrig nämns av mormodern, finns många av de karaktärsdrag som brukar följa på vittra kvar i det hon berättar: kopplingen till underjorden; sättet att prata ”bak-och-fram”; aversionen mot felplacerade byggnader; ett försvar av uråldrig kollektiv hävd, kopplad till allmänningsjorden villorna byggts på. Även metoderna som den kloka kvinnan från Norrbotten tar till för att befria dem från hemsökelsen känns igen från andra vittersägner. XXX Om den döde morfader som upplever besöket har ett begrepp för vad som händer är oklart. Men hon vi intervjuar fäster sig snarare vid sådant som har att göra med en mer traditionell hemsökelse.

Det här inte nödvändigtvis fel. Skrapar man lite på ytan så ser vi att de landandar som kallas för vittra eller underjordiska också bär drag av de döda. Men det är inte de döda vi känner igen, inte de döda vi minns. Det är inga anhöriga. Det är de glömda döda, de anonyma, de som gått före och som sedan dess uppgått i förfädernas kollektiva skara och blivit som ett eget folk.

Dödsriket är en plats för det spegelvända, och det går långt tillbaka. I gravar från bronsåldern går det att se hur högerhänta begravs med vapnet på vänster sida. Kristendomen har velat relegera den här motsolsvärlden till helvetet. Det kanske tydligaste och blodigaste exemplet på det är de nordsvenska trolldomsprocesserna, där färderna in i de ihåliga fjällens tvärtomland bestraffades med tortyr och avrättning.

Även Buakalln bär, i likhet med gårdstomten (vars binamn nisse enligt vissa språkligt går att härleda till anfader) en aspekt av förfader. Det är möjligt att tänka sig honom på samma sätt som bastutomten, det vill säga, någonting av den person som en gång uppförde byggnaden som dröjer kvar.

Att inte riva den gården är ett sätt att visa respekt för personen. Men även för det enorma arbete det innebar att anlägga en gård, särskilt under perioden mellan de mer ambulerande nordiska byggnadstraditioner som flyttbara timmerstugor, rökpörten eller timmerkåtorna och introduktionen av grävmaskiner och cementblandare. Buakalln är på det viset ”en av oss.”

XXX

XXX Det övernaturliga eller kusliga – och i synnerhet det som har med trolldom att göra – har annars en tendens att bli lite ”othered”. Det anses av vissa gå tillbaka till en tendens att söka spirituell visdom hos det främmande, återspeglat i det gamla svenska och norska kristna förbudet mot att fara åt finnarna – det vill säga samerna – för att lära sig olika hedniska bruk. Men, det utesluter inte att det finns vissa rasistiska drag i det också.

I Hälsingland ansågs dalfolk som trollkunniga. I den svenska majoritetskulturen var det finnar och samer. Bland samerna å andra sidan, finns det exempel på att inte bara nåjder, utan även kvinnor inom delar av den skandinaviska kulturen har haft den rollen.

Det är osäkert vilka slutsatser man kan dra om trovärdigheten i kolonisatören Schefferus Lapponia. En bok av en skrivbordskolonisatör i Uppsala som förmodligen aldrig ens varit norr om Gävle, skriven med det uttryckliga syftet att återupprätta den svenska arméns ära och rentvå den från rykten om att den vunnit sina segrar på kontinenten med hjälp av samisk trolldom, kan ha sina brister. Man blir tvungen att sila väldigt mycket kristen propaganda om man vill hitta korn av sanning.

Kanske är det mest intressanta i boken inte vad den säger, utan vilket språk den faller tillbaka på när den ska beskriva den samiska tron. Den använder sig konsekvent av ett förkristet norrönt ordbruk. Det är idel gander, sädningar och hamnar (något som även är genomgående i vissa protokoll från trolldomsprocesserna).

Det finns däremot inte jättestora skäl att betvivla de avbildningar av trummor som finns i den. Och bland dem finns en bild som – med tanke på att boken är tryckt bara något år efter de nordsvenska trolldomsprocessernas utbrott – måste vara en av de första samtida skildringarna av det som sedermera kommit att kallas för en blåkullafärd.

XXX På bilden ser vi en kvinna och ett barn färdas med ett redskap som gand, och i bakgrunden skymtar det kyrktorn som i förhören ofta identifierats med Nidarosdomen. Enligt sagesmannen är den placerad i sektionen för ”det onda”, bland troll och vargar.

Vittta, å andra sidan, bär överlag kulturella drag av den egna folkgruppen. De må ha grannare – ofta klarröda – kläder, och fetare – ofta snövita – djur. Men förutom sin allmänna spegelvändhet, sitt uppenbara behov av hjälp vid födslar och en ansträngd relation till järn, är de som folk är mest. De buför, äter, dricker, mjölkar, föds och förälskar sig precis som vi. Ja, ibland vill de till och med ha tag på en präst.

När vi var med våra små egentryckta häften på en liten litteraturfestival i en kommun i inlandet nyligen kom en gumma och satte sig med oss. Vi förklarade vad vi höll på med och visade henne några häften. Hon berättade i sin tur att i den del av bygden hon kom från, så kände man till Buakalln under ett annat namn. Han kallades Bualappen.

Ett sätt att se det här, är som en sorts rasistisk ”othering” av det animistiska eller övernaturliga. Det var också vår första reaktion. Men, om vi skulle ta Buakalln som förfader på allvar, skulle det också kunna ses som ett erkännande av den samiska anan – den ”lapp” som en gång tog upp ett nybygge och som vi också härstammar från.

Det är möjligt att även vittra har än fler drag av samisk kultur bland de nybyggare som bosätter sig på land där det tidigare rått samisk rådighet. Färgen rött skulle kunna vara ett exempel på det.

XXX Det är här inte heller bara – eller ens främst – en fråga om genetiskt påbrå. I Matti Mörtbergs värmlandsfindska uppteckningar finns en likhet mellan de underjordiska som de svedjebrukande skogsfinnarna träffar på, och skandinaviska fäbodfolk. Dessa kovallande underjordiska är inte för den skull ”mera främmande” än om du skulle mött på ett gäng som åt bröd av svedjeråg, rökte braxen och var laktosintoleranta.

På samma sätt är det viktigaste inte om det är ”din” förfader som byggt gården eller om du kommit utifrån och flyttat in. Kalln ifråga gör anspråk på att bli behandlade som förfader oavsett. Du får finna dig i att adopteras av de döda. Det är vad det innebär att bebo ett land.

Åtminstone fram till dess att nationalstatens harv börjar gå över landet och rensar undan alla andra anor samtidigt som den sår sina monokulturer av sin egen genmanipulerade etnicitet.

I ljuset av det kan ett begrepp som Bualapp ses som ett sätt på vilket den förträngda samiska anan kommer och gör sig påmind. Som en gammal släktning. Han kanske envisas med att bli för full, kanske får feeling och börjar sjunga Helgdagskväll i timmerkojan med tårar i ögonen eller jojka. Men får han inte plats vid bordet, vördas han inte som förfader, surnar han till. Precis som vittra kan han bli arg och förvandlas till en hemsökelse.

Samtidigt finns det något mycket speciellt och användbart som går förlorat om vi tappar den andra delen av ordet, nämligen begreppet kall.

För vad är egentligen en kall? Ordet i sig är besläktat med svenskans karl, som väl etymologiskt betyder typ ”fri man”. Sättet som det används på i praktiken, kan däremot skifta ganska rejält.

XXX En av oss har delvis rötter i norra dalarna. I dalskan – åtminstone i det som kallas för ovansiljanmålen – används uttrycket flitigt. Det återspeglas i begrepp som dalkarl, fortfarande är ett vanligt ord i svenskan för en man från dalarna. Men kall som det används på dalska, har också en vidare betydelse.

Dels har det inte alltid samma koppling till man. Man kan tala om kaller och kelindjer (män och kvinnor). Samtidigt är ett av de vanligaste orden för det som på svenska kallas för fäbodjänta eller – vilket ju är lite ironiskt - fäbodkulla, i själva verket gätkall. Det vill säga en kall som gätar, går med djuren på skogen (något som också reflekteras i den numera sjukt antikverade benämningen på de på fäboden använda dalrunorna som en ”gätkallstil”).

Trots att fäbodbruket under överskådlig tid varit kvinnligt kodat pratar man alltså sällan om gätkuller, eller gätkelindjer.

Men det finns också ett annat sätt att använda kall som har ganska mycket att göra med den västerbottniska Buan. Kall är inte bara en ändelse att använda för att illustrera personifieringen av en tomt eller gård. Det används också, precis som på andra ställen, om motsvarande när det kommer till det strömmande vattnets rådare. ”Näcken” kallas för Forskarln.

Och det är här det börjar bli intressant.

För även andra fenomen i naturen kan personifieras på det här viset.

Åskan kan kallas för åke-kalln – alltså den kall som är ute och åker (med sin vagn dragen av getter, får man förmoda). Regnet kan kallas för rain-kalln, vinden för wind-kalln. Till och med vädret i sig kan bli en epitetet wäder-kall.

XXX

XXX Det här är en typ språklig animism som – precis som så mycket på våra respektive skandinaviska folkspråk – framförallt är praktiskt. Det gör det möjligt att personifiera till exempel väderfenomen och tala om de som bärare av egenskaper. Vindkalln kan vara uppspelt eller arg, åkekalln vild eller trevande, Regnkalln grinig, Väderkalln lynnig. Etc. I situationer där vi behöver kunna uppfatta små nyanser i vår omgivning för att inte hamna i skiten är det helt ovärderligt att också använda den raffinerade förmåga vi har som människor att bespråkliga det sociala.

Men om språket öppnar upp för olika sätt att se och uppfatta världen, så gör det också något annat med den. Visst går det att prata om Tor på svenska. Man kan referera till Kung Bore eller Gumman Tö om man kan stå ut med att låta som Elsa Beskow. Men överlag kan man säga att det här är en språklig perception och sinne för nyanser som svenskan i stor utsträckning har tappat.

Men det är inte för den skull kört. Det finns en lång svensk tradition av att använda det Dalarna som – trots gängse uppfattning – kulturellt och språkligt egentligen är ganska långt från det svenska, som en sorts identitetsmässig naturresurs och koloni att fritt exploatera och exportera som något ”exotiskt” i det egna. Vi i den här gruppen, som ju alla har svenska som modersmål, skulle vilja föreslå att vi knyter an till den traditionen.

Vi ser ett stort behov, inte bara av lyfta upp vår olika enskilda mål och lokalspråk, att kämpa för deras bevarande och att visa på mångfalden både i vårt land överlag och inom den skandinaviska kulturen. Men vi vill också berika det språk vi själva talar, skriver på och – trots det faktum att vi talar det för att det tvångsinförts - faktiskt älskar.

XXX Det finns ytterligare ett exempel från dalskan som vi vill lyfta i relation till det.

För förutom väderfenomen, kan det här bruket också innefatta andra saker i tillvaron. I synnerhet träd.

Den i vår grupp som är från Dalarna har främst kommit i kontakt med det här när det har med en särskilt sorts sälgar att göra. Men potentiellt gäller det här även alla andra sorters träd. Däremot inte varje individ av dem. När det kommer till sälgar är det bara en viss sorts träd som kan kallas för kall. Det är de som står på fäbodarna, som kanske använts som lövtäckt åt djuren och därför också ofta fått en särskild form. Det handlar alltså om gamla, starka, ofta knotiga, vridna eller på något annat sätt speciella träd. Det är träd med personlighet – kanske man skulle kunna säga – men också träd som många, inklusive vi och våra djur, lever av och behöver. Det är träd som är boning och hem åt en myriad av arter, träd som i sig är en hel värld.

Träden har ju varit centrala.

Det här gör de besläktade med den mer allmänna skandinaviska kulturen av vård-träd eller ålder-träd. Dessa träd är förknippade med en viss – i södra Skandinavien ofta kvinnlig - rådare, en gårds öde eller med en släkt. Men precis som ovan nämnda kung borar och gummor tö så är dessa träd statiska figurer. Det är en sorts animism som är fastvuxen på en viss plats och även, till viss del tyvärr, i en viss tid. Det är inget egentligt fel med att vilja återuppväcka ett bruk eller en sed, eller att vilja ta tillbaka nånting från typ Elsa Beskow. Men det riskerar också att bli en sorts statiskt rekonstruktion, ett ”lajvande” – kan man kanske säga. XXX

XXX Begreppet kall däremot ser vi som mycket mer flexibelt. Att (åter?)införa det i svenskan, som ett sätt att språkligt personifiera någonting, tror vi skulle ge oss ett verktyg att se fler delar av vår omgivning som levande, som personifierat. Det har inget att göra med att trolla fram något. Det är snarare som ”hen” eller ”snippa” – eller för den delen som vissa queerkretsars sätt att konsekvent använda ”den” som standardepitet även för människor (fast tvärtom, då).

Vi kan i själva verket redan börja.

Vi vet inte om den här text-kalln trevar sig fram eller bara långsamt och metodiskt bygger upp till sin poäng.

Fest-kalln håller på att somna. Demonstrations-kalln har vaknat på fel sida. Vinter-kalln spelar svår - så fort man slappnar och tror att man vet var man har han, slutar han svara.

Bilkalln är känsligare än vad den ser ut, du måste köra försiktigt, ge den mycket kärlek och gasa försiktigt.

Det är oro i Sverige-kallns mage. Det känns som om något trycker och bubblar. Vad är det för en kall som vill ut?

Ser du berg-kalln? Det känns som han blänger på oss. Han är svettig. Är han arg eller har han feber? Vi ska nog tala försiktigt, se oss för var vi sätter fötterna. Kanske borde vi bara stanna hemma?

Det är när el nino tystnar som man ska passa sig. Då laddar mamma för ett utbrott och då är det dags att utrymma.

XXX Vi började den här texten med Buakalln. I den skriver vi att det bor någon på alla platser. Men med det menar vi inte nödvändigtvis att det i alla buor bor en bua-kall, precis som inte alla sälgar är en sälgkall, eller kanske till och med inte allt regn en regnkall (men ibland kommer det ”en riktig regnkall” och då är det bra att hålla i hatten). Det som både barnet och grannarna har, men som föräldrarna i texten däremot saknar, är en känslighet för att det faktiskt kan finnas en Buakall.

Det handlar inte om att något bara finns om vi har ett språk för det. Om det vore så, så skulle traditionell ekologisk kunskap inte vara någon kunskap. Vi skulle kunna drömma upp nya världar bara med hjälp av hur vi uttrycker oss. Den akademiska vänstern skulle ha befriat oss för länge sedan.

Det ett språkligt begrepp ger oss, är en förmåga till urskiljning. Vi ser något som vi annars skulle missat. Och det är en förmåga som i sin tur har följdverkningar för hur vi är i världen.

Om du vill gynna återväxten på älg och bara skjuta unga hondjur, måste du kunna se skillnad på en älgko och en -kviga. På samma sätt är det med den där ”fur-” eller ”grankalln”, hon eller han som på grund av sina vördnadsbjudande ålder, sitt långa skägg och sin veckade rynkiga hud – det vill säga sin person – har en helt annan funktion för sin omgivnings ekosystem än den plankraka 60-åringen bredvid. Så om du måste hugga, hugg den sistnämnda. Var bara uppmärksam på att det kan finnas andra att ta hänsyn till. Det finns fler sätt att personifiera något än som en trädkall.

Men henne får vi prata om någon annan gång.

XXX

XXX

Noter

¹ nagualli.blogspot.com/2014/09/alfred-irving-hallowell-ojibwa-ontology.html

Introduktion till begreppet kall

Apr 9, 2024