Nyligen ombads vi att skriva en text till vår vän Maja Daniels fotobok “Gertrud”.¹ Boken är en visuell och mytisk bearbetning av den historiska personen Kettis Gertrud Svensdotter, vars handlingar kan sägas ha utlöst ett av de största massmorden i vårt lands historia.

Ett massmord som svepte som en svedjeeld genom den skandinavisktalande kulturen i norr, som knäckte vad man kanske skulle kunna kalla för vår spirituella autonomi och därmed på många sätt beredde jorden för de sorger som sedan skulle komma.

Texten här finns på både engelska och svenska. Den är en något längre version än i Majas bok, då vi tillåter oss att breda ut oss lite om bilderna och vad vi tänker om dem.

Men allt det vi säger om dessa bilder skulle också kunna sägas om oss.

XXX

XXX Berättelsen om Gertrud är berättelsen om vårt folk. Hon står vid porten, vid ingången till det berg som är det folkets historia. Vi står på andra sidan, vid foten. Vi vänder oss bakåt och tittar upp mot fjällets topp. Kanske blåser det däruppe, kanske är det ännu vinter där. Osmälta jöklar. Infrysta minnen av när vi var andra.

Det är de dödas berg. Inuti är underjorden.

Vi lutar oss närmare och lyssnar. Vi hör trampet av förmödrarnas fötter. Sången, danserna, baklängestalet. En gång i tiden släpptes vi in där, till den andra tiden. Vi visste hur man färdades, in och ut och av fri vilja. Vi kunde recepten på de röda salvorna, kände till vart smörjhornen var gömda och hur man kallade på vägvisare i korsvägar.

Hon öppnade för våra lockar och rop.

Det finns en berättelse om de underjordiska som är spridd överallt i vårt land. En främmande man kommer till en kvinna i en enslig stuga. Han ber om hjälp. Det är hans fru. Hon ska föda. Kvinnan tar med sig lindorna, grötomslaget, björnklon, häfteträt – vad som nu behövs för en lyckad nedkomst. Sedan följer hon mannen ner i underjorden där hon förlöser hans barn.

För även där nere föds och dör man. Det finns andra än vi som lever sina liv.

XXX 1667 anklagas den elvaåriga flickan Gertrud för att ha gått över älvens vatten vid Åsen i norra Älvdalen. Inför prästens långa och efter coitus infernalis in privatus examinerande fingrar och inför fjärdingsmannens vassa instrument och svenska, erkänner hon sig skyldig. Hon har gjort det med hjälp av trolldom. I förhörsprotokollen kan vi läsa hur hon ovetandes om konsekvenserna pekar ut ett antal äldre kvinnor som ska ha lärt henne detta, uppe i fäbodarna om somrarna. De har tagit henne och andra barn med på färder till ett ihåligt berg i fjärran. Detta, sägs det i förhörsprotokollen, är enligt sed.

Det är ”så som vi plägar göra med våra barn”.

Gertruds erkännande blir startskottet för en löpeld av utpekanden. Under de efterföljande åren blir hundratals kvinnor och enstaka män i främst norra Sverige och österbottniska Finland avrättade och kastade på bålet. Många tusen fler anklagas, förhörs, torteras, skräms, hotas, misshandlas och tystas. Byar slås sönder, släkter slits isär. Tragedin får namnet Det stora oväsendet.

En stor del av de åtalade är äldre, kunskapsbärare i samhället. Nästan alla anklagas för att ha färdats med barn till det berg som sedermera kommer att kallas för Blåkulla och likställas med helvetet. Men i början är Blåkulla bara den ena av två hallar. Den andra, ljusare av de två kallas Vitkulla. De ligger vägg i vägg så tätt att de svarta och vita andeväsen som bor där kan röra sig fritt in och ut genom deras glesa spjälor. Det finns ängar och beten och en fålla åt djuren. Det finns nio stora stugor. Man rider dit på björnar, redskap och husdjur. Man talar, äter och dansar bak och fram.

XXX

XXX Det som skymtar bakom alla dessa förvanskningar och i-munnen-lagda ord är något som liknar en geografi. Vi ser konturerna av plats med långt mycket mer gemensamt med gamla nordiska föreställningar om de underjordiskas spegelvärld, än kristenhetens dödsrike.

I förhören återberättar Gertrud också historien om födseln i underjorden. Men hos henne utspelar sig det hela i en kammare i en av de nio stugorna. Hustrun till Ljotn – den rödskäggige, färgglade spelevink som förhörsmännen utser till mörkrets furste – är den som är havande. Hon som förlöser barnet är Gyris Margit Eriksdotter, en av de äldsta som sen kommer att dömas efter Gertruds utpekande. I övrigt är berättelsen ungefär densamma, precis som budskapet: Det finns björnar, det finns stormar, det finns makter ovan och under jord – men ingenstans finns det någon som vi.

Världen behöver oss. Våra sånger, våra händer, vår arbete. Danserna och sagorna. Vår reproduktiva teknologi.

Innan de plöjde upp vårt land efter mineraler och metaller, innan de skövlade våra skogar och stal oss bort från djur och jordar, innan de dämde upp vattnet i älvarna och tog luften med vindsnurrornas turbiner och livet med lönearbetets – tog de ifrån oss den insikten:

Att vi hör till.

Det är det som Det Stora Oväsendet handlar om.

De första anklagelserna efter incidenten vid älven rör sådant som hänt uppe i fäbodarna. Förföljelserna efterkommande år följer i princip utbredningen av “fäbodbältet”, norrut över vårt land. Häxprocesserna kan alltså ses inte ”bara” som ett av de största kvinnomorden i nordens historia, utan också som en kulturell och religiös förföljelse.

XXX Det är fäbodkulturen, med dess kvinnligt centrerade makt och transhumans, dess icke-svenska skandinaviska språk och ”dialekter” och dess animistiska världssyn och spiritualitet som står under angrepp.

Det stora oväsendet är den första vågen av det våld som slutligen kommer att pressa jordens färger ur oss och göra oss till vita. Förhören, tortyren, skammen, elden, allt är till för att bränna vetskapen om vår tillhörighet ur kroppar och minnen och ätter. Som kyrkklockorna fördriver jättarna från landet med sina slag. Tro inte att någonting behöver dig. Vindar påverkas inte av sång. Träd lyssnar inte. Djur kommer inte när du ropar. Du kan inte dirigera krafterna, bara släppa in dem – eller inte. Det är det enda val du kan göra och väljer du fel, ska du straffas. Ditt liv är ett liv av underkastelse.

Det är det de menar när de säger djävulen. Det är det de menar med gud.

Världen är död.

Så livet går under jord. Det pågår där inne i berget. Vi vet det, vi kan höra det, men vi släpps inte in. Marken bevarar det som en hemlighet.

När eldarna har falnat tystnar myterna, men de försvinner inte. Hemlighetsmakeriet var redan en del av trolldomen. Förträngningen har bara gjort den starkare. Idag berättas det mer sällan om födslar i underjorden. Men i många av våra byar finns fortfarande en annan saga, den om de som ännu kan det gamla, som fortfarande minns och ännu praktiserar.²

Jag säger inte vilken gård det är / i vilken by hon bor / vad hon heter – men de som vet, de vet.

XXX Om de verkligen finns där ute eller inte, sådant har trolldomen aldrig brytt sig om. Vi hoppas. Vi drömmer. Kom tillbaka och ta oss med, en torsdagsnatt, på björnen, som en mor. Och tänker vi en stund så förstår vi att när något stänger in sig själv, döljer sig från blickarna, skapar en utsida som är svårläst och ogenomtränglig – så blir också en insida till. Genom hemlighetsmakeriet deltar vi i samma sak. Vi återskapar det ihåliga berget, men vi bygger också en clandestin organisation.

Det här är synligt överallt Majas bilder. Fast de är platta, så har de en insida. Bilder träder upp ur andra bilder, som ur en underjord. Människor upprättar band med varandra utan att du vet vad det handlar om. De fattar varandras händer i samförstånd. Eldarna brinner, men inte nödvändigtvis för att värma dig.

Du ser dansen, men kan inte höra musiken.

Det där bortvända. Det kan göra dem kusliga, kanske till och med hotfulla. Det beror på att de delar upp de som betraktar i ett innanför och ett utanför. Har du kommit som en kolonisatör, med prästfingrar och turbiner för att extrahera värde stöter de bort dig.

Men är du en av oss, så har de bara vänt sig om och börjat gå, på det där sättet som man gör, när man vill att någon ska följa med. Man kan säga att det är så man skapar ett folk.

Man kan också säga, som Jarret Martineau i Creative Combat, att det är ett sätt kamouflera “internally intelligible Indigenous coded, subversive logics and dissonant dissident rhythms from being coopted and absorbed by colonial power.”

”This is a becoming (for) ourselves, rather than being for power.”³

XXX

XXX

XXX Det finns en bild på kvinnor och kor. De kommer gående över vattnet som vålnader. Bilden är inte av Maja utan av Älvdalsfotografen Tenn Lars. Det är en dubbelexponering, kanske gjord med flit, men kanske också av misstag.

Det ser ut som om sjön är den kraftdamm i norra Älvdalen som kallas för Trängslet, och som idag är en av Sveriges största vattenmagasin. Men förmodligen är bilden från en helt annan plats, från en tid innan vattenkraften strypte älvarna, innan den trånga klyftan dämdes upp av Bolaget och förvandlade landet omkring till en sjö.

Det fanns hus därnere, det fanns fäbodar, slogbodar, vandringsleder. Det fanns forsar där laxarna lekte, stränder att bada vid, långa svarta smala båtar med sprattlande skatter av silver och viga, leende män.

Allting dränktes.

Sjön på bilden har nog ”egentligen” ingenting med allt detta att göra – men vissa av oss ser det ändå.

Vi vet att det är den numera uppdämda älv som Gertrud gick över. Vi vet att det är militärområdet som breder ut sig där bakom, precis som i verkligheten, som en fond till sin vapenbroder dammen. Trängslets skjutfält. 54 000 ha utmarksallmänning, betes- och fäbodskog som stals av svenska staten i och med skiftesreformerna, och idag ett av norra Europas största övningsfält för NATO. Samma mark som också en gång rymde Slängbodarna – de avlägsna fäbodar där stora delar av de första ”brott” som Gertrud och de andra anklagades för, skulle ha begåtts.

XXX Men vi vet också vilka det är som kommer skridande upp ur vattnet. Det är det dränkta fäbodfolket som återvänder, våra förmödrar med sina vita kor.

Vad tänker de göra?

På andra sidan uppslaget finns en kvinna. Hon har tallarna från den stulna jorden tatuerad på sin arm. Hon är ansiktslös. Hon håller i häfteträt. Det är till för att välsigna mjölk och ge det läkande egenskaper, men vi ser på hur hon bär det att det inte längre är ett verktyg för att hela. Det är ett redskap för hämnd. Ett vapen.

Gyris Marigt dog i väntan på avrättning i källaren till rådhuset i en främmande stad söderut. Det sägs att hon blev liggande i veckor i cellen hon delade med sina olyckssystrar – släktningar, vänner, grannar som pekats ut tillsammans med henne - innan de bemödade sig om att städa undan hennes ruttnande lik.

Förhören med henne är såklart även de opålitliga. Men så är det ju med förhör, då som nu och med eller utan tortyr. Ingen talar väl nånsin sanning med Staten i rummet.

Vi vet inte hur hennes ”bekännelse” såg ut innan försvenskningen och förkristningen satte in. Men kanske kan vi åtminstone lita på hennes uppgifter om vem som lärt henne det hon sedan försökt föra vidare till Gertrud och de andra.

Hon säger att det var när hon själv var flicka i fäboden – det vill säga slutet på 1500-talet – som hon gick i lära hos en Bälter Karin. Karin var mycket gammal redan då, så om hon i sin tur fick lära det hon förde vidare av en av de gamla när hon var barn – något som antyds av sammanhanget – och om denna i sin tur lärt sig det när hon var barn…

XXX

XXX 1484 avrättas Ragvald Odenskarl. Han anses vara en av de sista som öppet bekänner sig till hedendomen. Det är i Stockholm, i en svenskspråkig kontext. Bara som en jämförelse.

Gyris Margit, Gertrud och de andra befinner sig i vad som då är landets norra periferi. De talar uteslutande dalska. De spenderar en stor del av sina liv i fäbodkulturens avlägsna betesskogar och berg – i praktiken ett sorts parallellt samhällssystem till det byaorienterade bofasta. Gertrud har enligt uppgift nästan aldrig gått i kyrkan. Hon har inga finkläder. Hon kan inte ens fader vår.

Men hon fick aldrig heller helt och hållet lära sig det där andra, den muntligt traderade kunskapen. Underjordens geografi.

Det är mycket möjligt att den kunskapen fanns kvar många hundra år efter att hon enligt annalerna dör i barnsäng – eller om det var pest? – ett tiotal år senare. Kampen mot våra sätt att leva har varit lång och hård och är inte heller på något vis över. Men den inleddes på många sätt med henne och den massakern som följde. Kapitalismen föds, som Marx skriver, droppande från topp till tå av blod och skit.

Och så fort bålen svalnat, tar jakten på nåjderna vid. Först brinner kvinnor, sedan trummor. Därpå följer investeringar i kristendomsundervisning, kyrkor och skolor. Landet i norr ska alfabetiseras, disciplineras, bli rationellt.

XXX

XXX Strax efter det inleds den månghundraåriga koloniala process som kallas för ”skiftesreformerna”– en våg av privatisering och landstöld som med effektiviseringen som förevändning slår sönder autonomin i finska och skandinaviska byastrukturer och de samiska sitorna. De gemensamma hävderna ställs under statens kontroll. Lagen gäller över seden. Betesskogar, jaktmarker och ängar – allt det som tidigare förvaltats som allmänningar, stjäls och sätts i händerna på staten och privata ägare.

Inte bara framtida militärområden ser dagens ljus, utan även det som ska bli de bolag som idag står för skövlingen och rovdriften av våra jord. Svea Skog, Stora Skog, Holmen. Alla bygger de sitt landinnehav på stulen jord. Alla är de förbrytare.

Allt medan djur och människor fördrivs från markerna och tvingas in i fabrikerna, och naturen i vår frånvaro förvandlas till resurs. Fäbodkulturen, svedjebruket och den samiska kultur som tidigare bredde ut sig över landet krossas nästan helt. Sakta men säkert hopar sig de ekologiska och mänskliga katastroferna.

Berättelsen om Gertrud är berättelsen om den första katastrofen. Precis som hon befinner sig vid porten av det ihåliga berget, står hon vid ingången till vår tid. Mellan henne och oss finns en epok. Men även i det fallet står vi på andra sidan. Den moderna tiden är bakom oss nu. Framför oss breder den planetära kollapsen ut sig.

XXX

XXX Det är torsdag natt över tallåsarna. Marshimlen är blå som ögon. Iskalla, snötäckta, vårvinter. Vi blickar upp mot den. I fjärran mullrar artilleri.

Bara de gamla kan hjälpa oss nu.

   Mismar
   – ett ihåligt berg och en clandestin organisation
   Natten till Skärtorsdag, 2024

XXX

XXX

Noter:

Maja Daniels, Gertrud, Void, Reykjavik
Byarna ifråga syftar specifik på bygderna i norra Mora och Älvdalen, men det utesluter inte att samma berättelse också finns på andra platser som drabbades hårt av Det stora oväsendet
Martineau, Jarrett, CREATIVE COMBAT: Indigenous Art, Resurgence, and Decolonization, s. 86

Bilder:

Maja Daniels

Introduktion till Gertrud

Jun 20, 2024