Mina vänner behöver min hjälp. De vill veta någonting väldigt viktigt som också är fullständigt avgörande. Det handlar om att förutsäga framtiden.

De frågar mig om jag inte kan agera medium i en spådomsritual.

Jag går med på det.

Vi börjar med förberedelserna. Ritualen ska ske på golvet i mitt sovrum och fast det är lite trångt får vi plats allihop. Vi är bara fyra, fem stycken. Det är inte så många som intresserar sig för sånt här.

I ljuset av sänglampan ritar vi upp cirklarna på golvet och tecknar runorna. De har målat sig med magiska symboler och klätt sig i kåpor. Jag klär av mig mina egna kläder och sätter mig skräddare, naken i mitten av cirkeln. De börjar sjunga taktfast.

XXX

XXX Jag låter mig dras med i sången. Jag gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag väntar kanske på att något ska hända, eller så vill jag bara därifrån?

Det var inte min idé det här. Jag gick ju bara med på det.

Men när jag gungat en stund och börjat tänka att det kanske är lika bra att ge upp, exploderar världen plötsligt i ett hav ljus.

Det slår upp i mig nedifrån golvet. Ett vitt spjut av is ur underjorden som elektrifierar min svanskota, min ryggrad, hela vägen upp till skallbenet. Det är som att bli träffad av blixten – ifall nu blixten kan komma underifrån.

Jag börjar skaka som en bil på en tvättbrädskörd väg. Jag är het, svettig, full av feber. Jag kan inte längre styra min kropp och jag förstår, på något sorts instinktivt plan: Det är Pan som rider mig.

Tårar rinner nerför mina kinder. Jag känner hur guden inuti pressar upp min mun. Jag hör en röst komma ut ur mig, men skakningarna gör den svår att förstå, mina läppar vibrerar, mina tänder skallrar.

Jag låter som när man blåser i ett papper.

Mina läppar är vingarna på ett bi.

Mina vänner frågar mig saker och jag tror att det handlar om något som ska komma att hända, och vad de borde göra. De försöker be den store Pan om råd.

XXX Men det går inte att få något vettigt ur honom.

Det är inte det att det inte finns någon innebörd i hans ord. Det finns ett budskap och en förutsägelse där. Jag vet det, även jag kan inte återge det för dem.

Gudens ord är inte mina, ändå har jag tillgång till dem. Inte när de blir till, inte när de formuleras, men i den där sista trånga etappen just innan de forsar fram. Det där ögonblicket när de precis ska till att kasta sig ut i tunga och läppar. Som skummet från ett vattenfall.

Där förstår jag dem.

Tyvärr är det omöjligt att uttrycka på annat sätt.

Det här drömdes av en av oss natten efter att han första gången läst djupsykologen James Hillman. Det han läste skrämde honom lite, men drömmen gjorde honom glad.

Hillman är en av de tänkare som genom att dyka djupt ner i den västerländska kulturens innanmäte, kommer ut med något fundamentalt icke-väst. Västerlandets vilja att dra fram det omedvetna i ljuset för att tolka, analysera och översätta det, är för honom en koloniserande vilja. När vi drömmer om gudar är det varken oss själva eller våra nära och kära vi möter, utan gudar. Och när vi drömmer om oss själva eller våra nära och kära är det inte de vi möter. Det är förklädda gudar.

Introduktion till James Hillman

Mar 11, 2025