Den norra nationen är en av många nationer — vi har alltid varit flera här. De levande och dödas folk har levt sida vid sida med varandra och utvecklat egna kulturer oberoende av den koloniala staten, blandade men ändå åtskilda.

En sådan kultur är Tornedalens och vi har bett en vän att skriva om det. Det är en komprimerad berättelse om det som överlappar. Meänmaa, Sápmi och den osynliga världen. Lenin och Laestadius. Epoker som överheten trott sig begravt under tjocka lager linjär tid. För oss är det även en text som visar på hur en avkolonisering kan gro ur oss och de platser vi kommer från och bebor. Vi hoppas ni tycker om den lika mycket som vi.

XXX

XXX Min far berättade en gång en historia från tiden före min födelse om en äldre granne i byn där jag delvis växte upp. Denne gamle man hade en syster som låg på sjukhus i Gällivare, allvarligt sjuk och svävande mellan liv och död. Medan han satt hemma på gården hörde han en gök som kom närmare för varje dag som gick. En morgon satt göken på en tall utanför fönstret, och det var då han visste att hon hade gått bort.

Min mor berättade om en solig förmiddag när hon såg min morfar gå på en promenad längs byavägen norrut, tillsammans med en lång, mörkklädd gestalt. Hon tänkte inte särskilt mycket på det just då, men när morfar senare kom tillbaka, frågade hon honom vem hans sällskap var. Morfar rynkade på ögonbrynen, tittade förundrat på henne och sa att han hade ju gått ensam. Några veckor senare fick han en massiv hjärtinfarkt, som han tack och lov överlevde.

Jag är uppvuxen i och bor i en bygd där man förr i tiden kunde vara både laestadianpredikant och nåjd, både skogsame och lantalainen (vilket jag själv är), både kommunist och laestadian. Dessa identitetsmarkörer och sätt att vara på tenderar ofta att placeras i ett svartvitt perspektiv, medan verkligheten och livet i Sápmi och Meänmaa aldrig följt sådana regler. Visserligen har vår folktro försvagats, förlöjligats och avfärdats som vidskepelse, både av oss själva och av majoritetssamhället. Trots det, och trots att laestadianismen har genomsyrat bygderna i cirka 160 år har relationen till vår ursprungliga religion, eller folktro, aldrig helt upphört.

XXX Att redogöra för hela min resa tillbaka till denna ursprungliga spiritualitet skulle ta minst 30 sidor, men jag kan ge ett par exempel. Resan innehåller dels det som följt med mig sedan barnsben i och med den kultur jag vuxit upp med. Att se spöken och varsel var fortfarande på 80-talet inget ovanligt för de som levde i byarna och det var fortfarande vanligt att de flesta byar hade sin egen noita (nåjd), parantaja (botare) eller verenpysähtäjä (blodstämmare).

Många är historerna som jag hört under årens lopp och vissa är även självupplevda. Min mormor var inte direkt synsk men hade en minst sagt förlängd och stark intuition. Under en tid då vägar och telefoner inte fanns tillgängliga i de fattiga hushållen, kunde hon pricksäkert veta exakt när hennes bror, som bodde i en by ett par mil, bort skulle komma på besök. En annan, mer avlägsen släkting, som bodde i Ullatti kunde se och veta när en person skulle dö. Han var snickare till yrket och började tillverka kistan redan innan dödsfallet skett. Denna egenskap var lagom uppskattad bland byborna av förståerliga skäl och det var vanligt att barn undvek den stackarns karln när de mötte honom längst stigarna.

Något har även jag ärvt, tyvärr, och det kopplar till just den föregående berättelsen. Jag känner på mig och vet när det är svår sjukdom eller död på intåg, som kommer drabba någon av mina närstående. Det som händer mig, månader eller veckor innan det sker, är att jag börjar se och uppleva min omgivning med ett slags gulaktigt filter för ögonen. Tänk ungefär som att ha riktigt ljusa polaroid-solglasögon på sig. Denna förmåga, eller förbannelse, är något jag inte uppskattar alls, och det känns egentligen rätt obehagligt att skriva om det.

XXX

XXX Det var först i 20-årsåldern som jag började förstå hur allt, både det upplevda och det instuderade, hängde ihop i relation till finsk-ugrisk folktro. Jag använder detta begrepp eftersom jag genom mina studier har insett att det finns likartade kulturyttringar från bortom Uralbergen ända till det sydsamiska området. Det finns ingen Bibel eller fasta manualer för de ritualer och seder som hör till den ursprungliga religionspraxisen. Varje kultur och etnicitet har sina egna tolkningar av och samspel med den spirituella världen, anpassade till deras specifika plats och livsvillkor.

Kontentan av det hela är att lyssna, titta, uppleva och tyda det som händer runt omkring oss, för där ligger nyckeln till kommunikationen med de andar och väsen som omger oss dagligen. Det är också på det sättet man förstår vad ens förfäder och avlidna släktingar vill eller inte vill att man ska göra.

Efter att min bror dog 2015 var jag desperat i mina försök att återknyta kontakten med honom. Eftersom den spirituella världen inte existerar enligt vår jordiska tidsuppfattning, kom svaret i form av en dröm några år senare. Drömmar är ofta mer eller mindre begripliga, vissa är direkt psykedeliska och osammanhängande. Men denna dröm om min bror var något annat än en vanlig dröm; det var ett “moment of clarity” som jag aldrig någonsin upplevt vare sig innan eller efter.

XXX I drömmen sitter jag och min bror vid ett matbord, han lite snett till vänster om mig. Han är inte alls som han brukar vara i mina drömmar, där han ofta verkar sjuk eller bekymrad. Den här gången känner jag ett lugn kring honom som jag inte upplevt tidigare.

Han ser ut som vanligt, som när han var frisk, och utstrålar en positiv aura. Jag frågar honom var han befinner sig nu, om han har det bra och hur det är i andevärlden. Jag minns inte exakt vad han svarar, men jag får intrycket att allt verkar vara rätt bra. Han förklarar att han inte riktigt kan beskriva var han är, men att det ibland finns andra andar nära honom. Han nämner att man måste vänta i en slags mellanvärld innan man kan gå vidare.

Jag frågar om han brukar besöka oss i Gällivare eller Pikkupalo, och han svarar att han ibland gör det, men att han helst försöker vara nära sina barn så mycket som möjligt. Jag svarar förstående, “Jo, det är klart, det förstår jag.” Han fortsätter med att berätta att andar i mellanvärlden får veta om anhöriga försöker nå dem genom en slags andlig “telefonkedja” sinsemellan. Efter ett tag reser han sig långsamt, fortfarande utstrålande en rofylldhet i både kropp och ansikte. Vi säger ett enkelt “vi syns” till varandra utan större känslosvall, och sedan vaknar jag.

XXX

XXX Som en fortsättning på denna kommunikation med min bror kan jag berätta om en episod som utspelade sig ett par år senare efter drömmen. En försommardag gick jag till sjön Sautusjärvi som ligger en bit bakom huset jag bor i. Jag tänkte dra några kast med haspelspöt men märkte snabbt att det fortfarande flöt is och var allmänt tjorvigt vilket fick mig att bara iakta omgivningen och få lite allmän motion istället. När jag var på väg hemåt från sjön igen så uppenbarar sig en stor vit fjäder framför mig. Som från ingenstans dinglar den ner framför mina fötter. Jag minns att jag blev rätt förvånad men tänkte inte alltför mycket på det exakt just då.

Härifrån snabbspolar jag fram till hösten samma år då jag är på turné med en föreställning runt omkring i Sverige. Efter att ha soundcheckat i Göteborg så gick vi alla och tog en bit mat nära teatern där vi skulle spela. När jag kommer tillbaka till min stol ligger det en vit fjäder under den. Det var då jag visste att min bror ville visa att han fortfarande är med mig.

Denna andra dimension är större än vår fysiska värld och är totalt icke-linjär i förhållande till vår jordiska existens. Ingen kultur neutraliseras när livet upphör; nyanserna i vår jordiska tillvaro följer med till andra sidan. En muslim kommer inte att svara inför de samiska gudomligheterna, och de samiska kommer heller inte att svara inför Allah. Ni förstår vad jag menar.

XXX En god vän till mig berättade om en gammal och stor samisk sten-seite på hans samebys områden norr om Kiruna. Den ligger strategiskt placerad i förhållande till de äldre flyttlederna. Den är också nära dagens fjällvandrarleder, vilket innebär att folk ibland stannar vid seiten och tar kort med mobilerna. Vissa mediterar eller gör yoga på stenen och lägger sedan ut det på diverse sociala medier.

Min vän nämnde kort att “de kan göra sådant utan att förstå den kulturella och religiösa kontexten och ändå komma undan med det utan skada, men skulle vi göra detsamma skulle både vi och våra släkter drabbas av olycka för lång tid framåt.”

Jag brukar säga att nåjden och nåjdkonster inte skulle ha överlevt i hundratals, säkert tusentals år, om de inte hade fungerat. Förutom spådomar var dessa konster ett sätt att förstå vårat varande, vart vi är på väg, utan ambition att påverka de utanför vår grupp. Vår ursprungliga religion ställde och ställer fortfarande vissa krav på de jordiska personerna, men skuldbelägger eller dömer aldrig. Det är vi själva som ålägger oss den bördan.

XXX

XXX Oavsett om vi är samer, lantalaiset, kväner, finnar, svenskar, skandinaver eller något annat i det nordiska cirkumpolära området, är vår existens genomsyrad av den kristna lutherska lärans inflytande.

Kristendomen är styrd, lagisk, inramad, imperialistisk, kolonialistisk och förtryckande.

Naturens läror är däremot obegränsade, under ständig förvandling och kopplade till den vi är, varifrån vi kommer och var vi befinner oss just nu.

Laestadianismen förtjänar erkännande för sitt bidrag till att bevara våra språk och för dess historiska roll i att sammanföra finsk-ugriska folk. Men i ljuset av dagens samhälle och världsläge borde kärnskriften Bibeln hitta en ny plats: på utedasset i byn, där man börjar med Nya Testamentet och arbetar sig sedan bakåt och uppåt.

Lappfinsk spiritualitet

Jul 27, 2024

av: Torbjörn Ömalm