MISMAR: Vi har en historia som liknade den här litegrann. Så kom vi att tänka på det här som Margareta (vår kompis) hade berättat liksom. Så blev jag så nyfiken på om vi kunde intervjua henne om det. Men så sa hon: “Ni borde prata med min mormor direkt”, sa hon då. Det är liksom därifrån som det kommer.

MORMOR: Men Sven (intervjuarens namn), vad är det du tycker att du fått ifrån Margareta,

MISMAR: Hon berättade om en episod där … Det var huset som ni bodde i som var… nä, men… hemsökt, eller vad man ska säga, på något vis.

MORMOR: Ja.

MISMAR: Har jag fattat det rätt då?

MORMOR: Jo, det stämmer, det gör det. Det är ju såhär att 1965 så byggde vi, eller egentligen Margaretas morfar byggde där ute på änget, som det heter.

MISMAR: Änget, det är vid Backen ungefär? Inne i Umeå.

MORMOR: Det är vid Backen, och det är såhär… Att om man står vid Backens kyrka och tittar mot stan och över alla gravplatser där, så ser man det här huset som vi bodde i. Det är alltså flera hus som står där på rad efter gatan.

MISMAR: Och det byggdes på en äng då, innan? Eller vad var det för typ av änge?

MORMOR: Det är en gammal bondebygd och gården nedanför vårt hus var en gammal bondgård. Och sen var det ingenting och sen var det ingenting och så var det Backenvägen, den gamla Backenvägen som gick till Umedalen. I den där Backenvägen, längst upp där i kurvan, så finns det en gammal gård. Den finns kvar och heter Angården. Eller möjligen Ans-gården. Tror att det är An. I alla fall… Där bodde redan då en gammal man och kvinna. Och den här kvinnan - jag vet inget om dem mer än att de var ute tidigt på morgonen. Jag fick då barn, i april ‘66 och han vaknade väldigt tidigt. Och förstå, tre eller fyra på morgonen så var gumman ute och gick på ängarna.

MISMAR: Hon bodde på Angården vid vägen. Och ni bodde längre ner mot älven, för ert hus var nybyggt eller?

MORMOR: Det var nybyggt.

MISMAR: Just det, och vad hade det byggts på - den gamla gården som var riven? Eller var det på den…

MORMOR: Nä, nä. Så vitt jag vet så var det bara ängar där de släppt ut djuren. Både hästar och kor. Den här gumman hon var krokig, hade lång klänning som gick ända ner till fötterna och hade huckle på huvudet. Vet du vad huckle är? En tygbit som du knöt under hakan. Hon var ute och gick där och var så kuslig för mig. Hon var ju en mänisch - det är inte en fråga om det. Men vi förstod att hon gillade inte det här. Men då förstår du - gubben hennes fick något annat då-

MISMAR: Hon gillade inte att det var nybyggda hus där och att det bodde folk där?

MORMOR: Nä, nä, nä. Det var som att hon måst gå och titta - kolla, och gjorde det hela tiden. Han hade rakt nedanför för oss fiske vid älven. Så han var också ute tidigt på morgonen och var och fiskade. Men han var lite annorlunda. Det var så här att: rätt vad det är då vi steg upp å sku​ för å hämta tidningen i postlådan som var utanför. Då hade han lagt ner en par sikar eller sådär.

MISMAR: Oj det var ju jättefint!

MORMOR: Jag gillar ju fisk och blir jätteglad.

MISMAR: Och vem gillar inte sik? Det är en god fisk.

MORMOR: Eller hur… Så det blev en sån krock. Hon gick och var arg och en annan var glad.

MARGARETA: Åh nej.

MORMOR: Han kunde man prata med. Om man kom under dagtid och var med hundarna eller nånting sånt där, så vi pratade hela tiden. Han var pratglad (skratt). Men som sagt var, de var mycket äldre och finns ju inte denna dag. Men Ansgård - de hade inga barn såvitt vi förstod, och en av dem hade ärvt det och jag tror att det var hon. Men hur som haver, det var det här med Margaretas morfar… Jag ska säga att i det här nya fina nybyggda huset så trivdes jag aldrig.

MARGARETA: Gjorde du inte det?

MORMOR: Neej Margareta. För det första… Jag kunde inte verbalisera det eller tänka tankarna… Men det var din morfars… Det var nåt obehagligt, och jag vet inte om jag har ord. Jag kan inte säga att jag var rädd eller något sånt. Det var bara tryckande, lite så sorgligt… Tungt…

MISMAR: Över själva huset fastän det var nybyggt alltså?

MORMOR: Ja. Det var så tungt, och jag ska tala om att en gång, men jag kommer inte ihåg vilket år det var eller vad som förorsakade det. Men det blev vattenöversvämning i detta huset. Och även då hos andra på gatan så svämmade det över. Å Margaretas morfar tog av sig alla kläder och for. Och det var ju meterhögt vatten nere i källaren. Och vi fick ta hinkar och fara och slänga. Vi for upp och ner och upp och ner för trappen och slängde ut vattnet. Det var som… Hur ska jag säga. Förhöljt - (skratt)

MISMAR: Den här översvämningen var på 60-talet?

MORMOR: Vi köpte ängen ‘65 och då hade kommunen alltså ritat ut att det skulle byggas ut med villor på det här området.

MISMAR: Just det.

MORMOR: Vi var de sista villorna ner mot ängen, ner mot älven. Det var ganska långt ner till älven och den var inte alldeles intill på något sätt. Men längs den här älven så gick det en smal väg och det var den gamla vägen… Egentligen så börjar den i inlandet, eller ja, i Vännäs. Och det var samerna en gång i tiden för länge sen som gjorde vägen. För de hade bete här ute längs… Och de fiskade här utanför. Och då gick vattnet ända upp till Röbäck och så vidare. Så det såg helt annorlunda ut.

MISMAR: Den här känslan av att det var tungt i huset. Blev den starkare med åren också eller?

MORMOR: Ja… Jo. Men det har jag ju skyllt på andra saker, som har att göra mer med relationerna mina. Men däremot blev jag så förvånad över att Margaretas morfar var så … ehm… Han kände nånting helt annat i det här huset. Nu när jag pratar med dig, du får ta det som det är i hur jag berättar, men nu när jag pratar med dig så ligger han i sin säng, för det gjorde han oftast. Han låg oftast när han var hemma. Och jag ser blicken på honom. Från vårt sovrum så gick det en korridor. På ena sidan hade den två rum och badrum, och på andra sidan var det stora fönster ut till en altan och en pool. Men i den här gången, där upplevde han en massa saker.

MISMAR: Vad var det han upplevde där?

MORMOR: Ja, alltså… Jag vet att han blev rädd. Oftast kommer jag ihåg att det var att han skulle inte vara där. Det här var inte hans plats, det var nån annans plats.

MISMAR: Just den här gången mellan rummen, eller generellt huset? Hela huset?

MORMOR: Ja… Men nu blir jag påverkad. För han hade då fått namn på en kvinna uppe i Norrbotten som var intresserad av sånt här och hon kom till oss…

MISMAR: Får jag fråga vad det var som föranledde det? Var började det någonstans? Började det med att han hade en känsla att det var något tokigt med huset.

MORMOR: Nä, det var det. Det var något konstigt med huset.

MARGARETA: Men det var i korridoren som han upplevde det?

MORMOR: Ja, i vart fall så beskrev han det så för mig. Jag har då en bild av att han ligger där och tittar ut i korridoren, och så kommer det någon och han blir rädd. Jätterädd. Fruktansvärt rädd. Jag blev aldrig så, och kände bara “Här vill jag inte vara”.

MISMAR: Han talade inte med den här “någon” som var där, eller nånting… Eller så…

MORMOR: Det kommer jag aldrig ihåg att han sa.

MARGARETA: Det mamma berättade var att han gick ner på bottenplan klockan tre på natten. Att det var ett visst klockslag han gick ner. Då gick han ner till vardagsrummet.

MORMOR: Vi hade ju vad man på den tiden kallade för gillestuga i bottenplanet. Och det gillade jag aldrig. Från början trodde jag att jag skulle tycka att det var jättemysigt. Bakom den öppna spisen i gillestugan gjorde jag mig ett kontorsrum. Jag skrev väldigt mycket och arbetade också mycket hemifrån. Vi hade redan en hund som måste tas om hand, lilla Tintin. Men det var obehagligt att sitta där. Huga. Så mer och mer - och till och med flyttade jag upp TV:n till vardagsrummet från gillestugan, men där ville jag inte sitta.

MISMAR: Var gillestugan på bottenplan eller i källaren?

MORMOR: I källaren.

MISMAR: Och det var ner till gillestugan som han gick klockan tre på natten. Vad gjorde han där på nätterna?

MORMOR: Det har jag ingen aning om. Jag vet ingenting om det där om klockan tre som din mamma berättat om.

MARGARETA: Hon har berättat för mig att han gick ner dit klockan tre på morgonen vid ett antal tillfällen. Och att han försökte prata med … Det var ett par som ville prata med honom. Men det gick inte förstå vad de sa för de pratade för fort. För fort eller baklänges… Det var rätt språk men i fel tempo eller ja, det gick inte förstå vad de sa. Men andemeningen var “Ni är inte välkomna här” eller “Ni måste bort”.

MORMOR: Men just det där “vi ska bort” och “vi är inte välkomna”… Det var… 22 år… För mig…

MARGARETA: Morfar försökte…

MORMOR: Han bet nog ihop och jag tänker på att han inte ville säga något till mig. För jag är helt övertygad om det. Han skulle skrämma mig, han trodde att jag skulle bli så vansinnig. Men jag var inte så rädd av det, utan mer sådär: “Jaha, det här ska vi undersöka”.

MARGARETA: Det blev också alltid kallt i rummet när de var där, sa han. Eller när de skulle komma snart. De kom när han sov och bad honom komma ner. Ja. Han försökte att de skulle prata däruppe, men de kunde inte. Vägrade prata däruppe, utan ville att han skulle komma ner. Så gick han ner till vardagsrummet, eller om man kallade det för gillestugan, och pratade med dem. Han försökte liksom lösa konflikten med dem. Men det gick inte höra vad de sa, antingen för att de pratade för snabbt eller för att de pratade baklänges. (fotnot: Detta bekräftas senare både av vår kompis’ morbror och mamma). Eller i en annan tid. Jag har alltid tänkt på det så, som att de befann sig i en annan sorts tid.

MISMAR: Hur fick de kontakt med hon från Norrbotten?

MORMOR: Det vet inte jag. I don’t know. Sånt här skötte han själv i lönndom utan att jag vet om det, han ville ha det för sig själv. Men jag kommer ihåg när hon var där, för jag var där då.

MISMAR: Men han kontaktade en kvinna från Norrbotten som kunde eller förstod saker om sånt här.

MORMOR: Det jag kommer ihåg med mina egna upplevelser är hur hon går inne i huset. Hon säger inte ett knäpp. Berättar ingenting under hela tiden. Däremot, jo, det enda hon sa inomhus var att nere i gillestugan var det något. Då var det såhär att jag hade en gammal kista. Förr i tiden så gjorde de brudkistor. Det var en ganska stor box med nock och där hade kvinnorna sina sängkläder och sånt som de skulle ha med sig in i äktenskapet. Vi hade en gammal sån kista ståendes där, och den kände hon mycket omkring. Det var mycket där. Kring brudkistan.

MISMAR: Vad sa hon att det var kring den?

MORMOR: Hon sa bara “här äre mycke” - bara sådär. Och så gick vi uppför trappen och ut och sen gick hon runt huset. Det var helt klart även för henne. Vi var inte välkomna där. Där skulle det inte vara något sånt här hus. Och inte folk.

MISMAR: Gav hon någon förklaring till varför?

MORMOR: Nä, inte till mig i alla fall. Ingenting, nä.

MARGARETA: Gav hon något förslag på … jag kommer ihåg att mamma sa att man skulle gå sju varv medsols och sju varv motsols runt huset.

MORMOR: Jo det sa hon, men det hade jag glömt bort. För att vi skulle få det bättre där då så skulle vi liksom göra såna saker då.

MISMAR: På så vis skulle ni skydda huset?

MORMOR: Ja. Men redan då var det så att jag var på flytt… Så jag vet inte hur det gick.

MISMAR: Flyttade du ifrån honom då?

MORMOR: Ja, men inte på grund av det där (skratt).

MISMAR: Får jag fråga om han var nykter och så, eller drack han? Jag tänkte om han såg såna saker.

MORMOR: Nä, vet du att jag tror inte att han var onykter. Det tycker jag inte att det handlar om alls. För det kom långt senare när han drack. Eller drack sådär mycket. Det var inte därför, och det här har han upplevt i nyktert tillstånd.

MISMAR: Men jag undrar - den här kvinnan från Norrbotten, minns du var hon kom ifrån?

MORMOR: Nä… Det här var not my cup of tea, och det var inte jag som initierade det här.

MISMAR: Minns du vad hon hette?

MORMOR: Men vad fasen hette hon… Jag minns hur hon såg ut, hon var lite mörk och inte särskilt lång. Men det var inte jag som gjorde det där.

MARGARETA: Men både morbror och mamma nämnde några namn när vi pratade om det här för några veckor sen. De pratade om henne med hennes förnamn i alla fall.

MORMOR: Men jag tror att mina barn minns mycket mer än jag. Jag hade nog flyttat redan, jag var inte där… Men av någon anledning så var jag där just då hon kom och gick runt huset. Just då. Men jag ville inte bli involverad, jag lämnade och gick.

MISMAR: Hur gamla var era ungar då när det här hände?

MORMOR: Om jag säger att de var kring 20 år. Kan det ha varit 85-86? När hon kom dit.

MARGARETA: Och då hade det pågått under lång tid.

MORMOR: Hur ska jag säga… Den här känslan var där redan från början 1965. 1965 när han byggde vårt hus, säger jag för att han var mest engagerad, så var jag gravid med Margaretas morbror som föddes i april 1966. Det var också så att jag hade stor respekt för att han kom från den här bygden. Det är såhär att din mammas farmor kom från Röbäck, Margareta. Och Röbäck tillhörde Umeå landskommun, som det hette. Och den stora kyrkan för Umeå då var Backenkyrkan. De här människorna ute på Röbäck tog båten över Umeå älv till kyrkan varje söndag för högmässan. Det var väldigt, väldigt viktigt. Dessa områden som vi nu pratar om ligger ju alldeles vid kyrkan, kan man säga. Inte långt ifrån. Det här var ett jättejätteviktigt område för din morfars mamma. För hans pappa kom ju ifrån Skåne, så han hade ingenting med det här att göra.

MISMAR: Var det därför han ville bygga där då? Just på den platsen tänker jag.

MORMOR: Jo, det tror jag nog. Jag menar att jag kommer ju uppifrån Arvidsjaur och kände ingenting. Och där ute - det var långt bortom Umeå centrum då.

MISMAR: Men det är väl också gamla Umeå? Är det inte så att gamm-Umeå ligger där.

MORMOR: Jo, men alltså Backenkyrkan är “THE Church” i Umeå, om jag säger så. Det var så det var tänkt. Man satsade allting runt Backenkyrkan och det området. Och det beror naturligtvis på naturen, för som jag sa så gick Bottenviken mycket längre in i landet. Och lapparna hade sina små fiskestugor med fiskeredskap här ute.

MISMAR: Det var både bondbygd och samebygd på samma gång, på något vis?

MORMOR: Ja! Ja! Och det är ju egentligen samerna, som en gång i tiden… Jo… De har gjort allt här, definitivt.

MISMAR: Men ängen var en betesäng från början?

MORMOR: Jag tror det. Och som jag förstod det hade Angården många kossar och även hästar.

MISMAR: Men de sa ingenting om det här? Ni pratade aldrig med dem om det?

MORMOR: Nä, näe… Men vi som bodde där pratade sinsemellan om att den här damen nog inte tyckte om att vi skulle bo där. Medan gubben som gav fisk han var… Ja. Han var jättetrevlig. Jag kan se honom framför mig.

MISMAR: Han kanske tyckte det var lite skönt med annat folk att prata med (skratt).

MORMOR: Eller så kanske han tänkte på hela det här … Eller på ekonomin, att för varje hus som köpt en plätt så blev han rik.

MISMAR: Han sålde av marken.

MORMOR: Ja, ja. Han sålde av marken och hon vart sur.

MISMAR: Man skulle kunna tro att han ville sälja och hon ville inte sälja. Men man blir onekligen lite nyfiken på varför hon inte ville att det skulle byggas hus där. Det känns ju som att det finns någon koppling.

MORMOR: Det kan vara så. Det kan vara så…

MISMAR: Jag tycker det är jätteintressant. Vi har en annan historia från Sävarådalen som handlar om… Det är en av oss som har vuxit upp i det huset. Och det är byggt på ett annat hus, eller de rev​ ett annat hus och byggde ovanpå. Men de hade också besökare där, och det var grannarna som kom. De hade ett namn på honom och kallade honom för Buakalln.

MORMOR: (skrattar)

MISMAR: Ringer det någon klocka?

MORMOR: Näe… Jag kan säga såhär att jag tror faktiskt inte att jag pratade nånting om henne (kvinnan i angården, vår anm.)… Detta var ju mest under sommaren 66-67 och jag var uppe så tidigt och hon var och gick sådär. Jag vet inte om… Ja… Och nu tänker jag på det att “varför vill jag inte prata om det här med andra?” Kanske att de skulle tro att jag var tokig. Men jag tror inte att… Eller jag har alltid tänkt att hon var verklig.

MISMAR: Men du funderar på om hon inte var det då, eller?

MORMOR: Nej, inte då! Men det gör jag nu! Nu när du och jag pratar med varandra. För hon syntes aldrig… Nä, men Gud i himmel kan det vara så. Hon var aldrig ute och gick på dan. Och det vet jag att jag tänkte på jättemånga gånger. Att jag inte såg henne som jag såg honom. För han kom ju med fisken.

MISMAR: Och du såg dem aldrig tillsammans?

MORMOR: Nä, det gjorde jag aldrig. Nej, men alltså… (Skratt) Nä, men tokerier.. Nä, nä, men… Jag har aldrig tänkt så.

MARGARETA (skrattar): Det är ju väldigt intressant. Får man ju säga.

MORMOR: Ja, det är jätteintressant. Det är jätte, jätte intressant. För då tänker jag såhär att han var mer så att han gick in i det där på något vis, och jag höll mig ju… ho ho ja… På sidan om (skrattar). Men det kanske du eller din mamma kan… Jag är mycket mer “real” och jag är “här”, medans din morfar han for iväg hela tiden.

MARGARETA: I fantasin.

MISMAR: Och du var mer jordnära.

MORMOR: Jajjamän. Häär är jag. Känner du igen dig Margareta?

MARGARETA: Jo då, absolut.

MISMAR: Men jag tänkte på en annan sak och det är vad ni sa om sånt här i Arvidsjaur. För annars ibland brukar man prata om sånt här som vittra.

MORMOR: Nä… Varken i Arvidsjaur eller Skellefteå… I Skellefteå möjligen… Jag är inte barnfödd i Arvidsjaur och har inga släktingar där, men min mormor och morfar bodde i trakterna kring Skellefteå. Min mormor, min mormor Lovisa, hon var lite såhär att “nu pratar vi inte om det - för då kommer det någon”… Det var lite så att hålla igen.

MARGARETA: Man fick inte prata om…?

MORMOR: Ja… Gud, vad fick man inte prata om… Hmm… Till exempel så fick man inte prata illa om andra människor, för då kunde det komma andar som slog ner på dig.

MISMAR: Men vittertron var inte särskilt stark bland dem i Skellefteå.

MORMOR: Näe… Men visst fasen…Det var ju såhär att mormor och morfar utanför Skellefteå hade gjort bruk och hade getter och kossor och allt möjligt. Där kan de säga det att “ja, nu gjorde kossan sådär och då ska vi akta oss”. Och hästarna var … Det var så att i sommarhuset. För man hade ett vinterhus och ett sommarhus. Det var på samma tomt. Där var det vinterhuset som hade två våningar och på sommaren flyttade man ut till envåningshuset som var kök och sovrum. Då släpper man ut kossorna och hästarna. Då hade hästarna en hage som låg precis bakom sovrummet i det lilla sommarhuset. Jag vaknade en morgon av att en häst stod alldeles inpå fönstret och frustade. Ha ha. Ni kan tänka vad rädd jag blev. Och sedan var jag rädd för hästar hela tiden. Och de här hästarna… De rymde förstår ni. Och det var hemskt. Ni kan tänka er av flera hästar hur det smäller. Och som barn blev man jättejätterädd. “Vad var det som gjorde att hästarna for iväg?”.

MISMAR: Ja, vad var det.

MORMOR: Det vet jag inte, jag vet bara att mormor funderade på det ständigt. Vad i allsin dar var det. Var det något?

MISMAR: Det fanns inga ord om sakerna, så allt var outtalat om vad det var.

MORMOR: Nä, precis. Och nu så ser jag hur hästarna galopperar efter den här vägen och det låter mycket, så… ho. Ja… Får du ut något av mig?

MISMAR: Det påminner mycket om berättelsen från Sävarådalen.

MORMOR: Okej, det gör det.

MISMAR: Men den här är intressantare på något sätt, för att… Anledningen till att jag frågade om vittra vad gäller det här är att vittra väl bor i underjorden. De underjordiska brukar de ju också kallas. Men det var så spännande att höra att det var i källaren och gillestugan där han pratade med dem. Och jag vet inte om ni känner till det men i underjorden så gör man allting tvärtom. Bland annat så pratar man baklänges. Det finns det jättemycket om. Och så går tiden annorlunda. Men det är intressant att det är nedanför en kyrka och att det är nära den gamla sameleden, och att det gått kor där. Mark som det gått kor på. Det kanske är en ganska bra mark om det gått kor där i många hundra år. Och det är inte så bra att bygga på sån mark.

MORMOR: Ja, det är det… Och jag kan känna så nu idag när vi pratade om det. Att det var ett verkligen ett speciellt område. Och då tänker jag lite mer att den här jorden gav väldigt mycket. Mycket potatis och råg och mycket…

MISMAR: En sista fråga, om ängen. Märkte man av att det varit annan mark. Till exempel att det är mycket dimma…

MORMOR: Jag kom att tänka på en annan fråga. Med vårfåglarna… Det var ständigt så att precis samma arter återkom.

MISMAR: Det verkar vara en bördig och frodig äng jämfört med husen som innehåller ett så dystert mörker.

MORMOR: Nä, men fasen… De där husen skulle inte vara där.

Tillägg:

De andra familjemedlemmarna bekräftar berättelsen i grova drag. Morbrodern tillägger dock att besökarna också kom till morfadern i korridoren på övervåningen. De kunde däremot inte göra sig förstådda där, utan uppmanade honom att komma ner till gillestugan så att de kunde prata. Morbrodern uppger att han tyckte hela historien ”var skämmig”.

De kan också meddela att den norrbottniska kvinnan hette Sarja och bodde i Luleå, men vi har hittills inte lyckats hitta henne.

Vid lite efterforskningar visar det sig att ”änget” i själva verket är en mark som enligt den gamla byamodellen – innan storskiftet och avvittring slutförts – tillhörde byn som en samfällighet. Änget brukades gemensamt av byn som betesmark under vissa perioder och slåttermark under vissa (Bondeliv: Grubbe och Västerhiske byar under 1000 år, 2022, s. 164) och var med andra ord det som vi idag kallar för allmänning.

Om de villor som byggts på den en gång gemensamma marken fortfarande lider av nattliga besökare återstår att ta reda på. Den som har uppgifter om saken - eller annat som kan vara relevant – uppmanas att höra av sig på:

hyres@mismar.org