Tidigare publicerad i NON Nr 11/12 FRITIDEN, FABRIKEN

Det här är tredje delen i vår trilogi om arbetarrörelsen i Norrland.

Del ett i serien hittar du här och del två här.

Du kanske bor någonstans under rötterna. Du kanske hänger som doften av gryta på tjuvskjuten tjäder, i grenarna på träden som lånade oss namn.

Du kanske svävade bort över vattnet mot Björnskalleholmen, la dig att vila att där. Gammelfars mossgröna skalle i trädet över dig, för evigt fast i sitt ide mellan jorden och stjärnorna.

Du skickade din ande att vandra genom oss, fick oss att försvara oss som om vi var dina. Det gick en vrede fram mellan tallarna. Du var som en moder, åtminstone ett tag.

Det finns inga spår av dig kvar nu. Inga märken i landskapet, inga museum eller orter som bär ditt namn. Våra minnesmärken är stenarna. Vårt museum är kyrkogården, myrarna, sjön.

XXX

XXX Hjältarna har vi fått att gömma i våra mellannamn. Vi hastar förbi dem, glömmer dem allt som oftast. Ger dem på sin höjd i arv till våra barn. Hoppas att nån någon gång ska tilltala med dem igen.

Men nya kullar föds om vintern. Himlen ljusnar och tranorna återvänder med droppar och vår.

Du kommer väl tillbaka en dag, det har du ju alltid gjort. Du stiger upp ur din röda underjord för att vandra ibland oss. Det är bara nu du är borta, bara nu som tjälen ligger djup.

Inhemsk syndikalism

När syndikalismen kommer till bygden anländer den inte i ett vakuum. Det finns redan en erfarenhet och tradition av självorganisering, med ideal som ligger väldigt nära de som råder inom den lokala samorganisationen och frihetliga kommunismen.

Snarare än Bakunin eller Marx så är det Peter Kropotkin som gäller. Det har funnits en egen ursprunglig frihetlig kommunism, liknande de “archaic collectivist traditions” som Murray Bookchin anser influerat den starka landsbygdsanarkismen under spanska revolutionen.¹

Vad vi ser är konturerna av det som vi skulle kunna kalla för en nordisk, inhemsk syndikalism. Det är främst två faktorer som bidrar till den. Dels en levande erfarenhet av den egna ursprungliga formen för samhällsorganisation – ofta i opposition till majoritetssamhället; dels en hastig proletarisering som med koloniala förtecken tvingar in folket i lönearbete i främst skogsindustrin.

XXX Förutsättningen för den industrin är landstölderna. De som arbetar i den är de bestulna. Det som står på spel i kampen är inte bara frukterna av vilket arbete som helst, utan själva livsmiljön och livet i den.²

Den lokala samorganisationen som organisationsform är bättre lämpad än reformistiska yrkes- eller industrifack för ett arbetsår i skogsbygd. Med LS kunde man, oavsett årets olika arbeten, tillhöra samma fack . Tanken om “one big union” kan ses som ett försvar av den relativa autonomin gentemot de enahanda lönearbeten som erbjuds av industrin.³ Det är en vägran att vara den endimensionella människa som lönearbetet vill förvandla oss till. Men arbetsårets säsongsvisa skiftningar går längre tillbaka än så. Det är något som följt med människorna in i det nya arbetet. Syndikalismen kan därför i ljuset av hur det traditionella arbetet sett ut, ses som ett sätt att hålla fast vid livets säsongsvisa skiften. Vid möjlighet att som människa få skifta lika drastiskt under ett år som naturen omkring en.

Drömmen om ett liv bortom arbetsdelningen blir alltså inte väsensskilt från minnet av livet innan den. De två sammanfaller i medlemskapet i LS.

Precis som så mycket annat, ska det visa sig.

Avkoloniserat arbete

Ett annat exempel är registermetodens popularitet.

XXX

XXX Registermetoden kan i korthet beskrivas som det syndikalistiska alternativet till kollektivavtal. Det gick ut på att arbetarna upprättade ett register som angav hur mycket man skulle få betalt för varje arbete. Man sedan såg till att det följdes av alla i hela bygden. Det här innebar att man de facto tog över prisättningen av arbetet från arbetsköparna. Till skillnad från kollektivavtal som upprättades med löfte om en tidsbegränsad fredsplikt, så gav man heller aldrig ifrån sig konflikträtten. Det var också ett sätt att underminera arbetssköparens rätt att “leda och fördela arbetet” (en lagstadgad rätt sedan Saltsjöbadsavtalet som regleras i LAS) och det sågs från ideologernas sida som en del i den för SAC rätt specifika idén om en “gradualistisk revolution”.⁴

Även om det inte var en uppfinning i våra trakter, utan sägs ha introducerats av syndikalistiska rallare vid en konferens i Gävle 1913,⁵ så fick registermetoden sitt stora genomslag i skogarna här uppe. Från sitt kärnområde i Härjedalen, spred metoden “sina tentakler till norra Dalarna (ovansiljansbygden), västra Hälsingland och södra Jämtland. Vissa fläckvist förekommande stödjepunkter förekom även […] i synnerhet i Västerbotten och Norrbotten”.⁶ När registret var som störst omfattade det 30 000 arbetare. Metoden tenderade dessutom att användas i allt större grad av både oorganiserade och arbetare i icke-syndikalistiska fack – åtminstone tills att LO och socialdemokraterna gjorde gemensam sak med arbetsköparna för att stävja den.⁷

Rätten att leda och fördela arbetet kan ses som det tydligaste uttrycket för ett definitivt skifte från det som Marx kallar formell underordning av arbetet under kapitalet, till den reella underordning vi har idag där kapitalisterna styr hur arbetet är organiserat i detalj.

XXX Innan vi blev mer reellt underordnade kapitalismen, en process som på våra breddgrader är synonym med kolonialismen som sådan, anställdes arbetare i större utsträckning i lag. De bar på en yrkesmässig kunskap som var otillgänglig för kapitalisten, hade större makt över arbetets pris och valde själva hur arbetet skulle organiseras. Kapitalisten petade in lön i den “svarta låda” som var arbetslagen och fick ut ett resultat på andra sidan. Ett av de tydligaste uttrycket för ett sådant typ av arbete är den arbetsmigration från exempelvis Dalarna som vi nämnde i förra delen – det så kallade herrarbetet: ett arbetslag med människor från en och samma bygd reser till en annan bygd för att för ett överkommet pris under en begränsad tid åt “herrarna”.

Men det är absolut inte unikt för den bygden. Som vi påpekat innan, så är det här något som går igen i hela den norra regionens relation till Storsverige. Oavsett om man producerar kött eller pälsar, fäbodprodukter eller spannmål, om man uppför ett bruk eller tar hand om en linskörd, så är kapitalismen - och delvis även staten - mest en form av ramverk (i förra delen kallat “turbin”). Den interna organisationen är delvis intakt. Man gör “som man alltid har gjort”, även om man får betalt för’t.

Det registermetoden gör är att den upprättar arbetslagets autonomin gentemot arbetsköparen när det kommer till prissättning. Det är precis som med syndikalisternas envisa vägran att acceptera arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Det handlar om att som kampmetod snurra tillbaka klockan till en tid då arbetet bara var formellt underordnat kapitalismen.

XXX Till skillnad från kollektivavtalet så var inte registret en central reglering av arbetsvillkoren. Det överenskomna priset gällde på säsongsbasis, men det medföljde ingen fredsplikt. Därmed bar registret i synnerhet och syndikalismen i allmänhet, inte heller med sig det arv av slaveri som kännetecknar både anställningen och det moderna kollektivavtalet. Folket bibehöll inte bara sin lokala beslutsrätt, utan även den för ursprungliga samhällen så viktiga friheten att träda ur en överenskommelse. Det som Graeber och Wengrow i sin beskrivning av förutsättningarna för de ursprungliga samhällenas “anarki” kallar friheten att lämna.⁸

Det här gällde inte heller bara arbetslag. Ofta var hela bygder med i registret – så till den milda grad att man kan tala om ett särskilt “registerområde” – och arbetarna hjälpes åt att med stenhård solidaritet upprätthålla lönennivån i sitt område.⁹

Registret återupprättar därmed “de röda myrarnas” kollektiva autonomi gentemot arbetsköparen som en separat och avskild enhet. Det blir som ett folk som ingår ett avtal med ett annat. Vårt folk, med kolonialmakten. Det förflyttar vår regions position gentemot samma makt tillbaka till en situation som mer liknar den som var rådande innan koloniseringen. Det är syndikalism, använd som antikolonial strategi. Det vill säga en sorts avkolonisering av arbetet.

Den ursprungliga återvittringen

Registret är ett ständigt ställningskrig mot bolagsstaten, där positioner skiftas fram och tillbaka. Men det är inte den enda metoden i kampen om makten över myrarna.

XXX Förr eller senare kommer det fram till en punkt då det utbryter strejk.

En strejk innebär inte bara att vägra arbeta, utan också att hindra någon annan från att uföra ens arbete. De strejkande arbetarna fick gå strejkvakt i skogarna, något som i praktiken innebar att rensa dem på svartfötter – strejkbrytare – och bolagsfolk.¹⁰ Det var en tid då arbetsplatskonflikter ofta övergick i våldsamheter, ibland till och med skottlossning. Så det är ingen överdrift att säga att det kunde gå rätt våldsamt till.

Strejker kompletteras med blockader av bäckar och skogsområden. De metoder som användes för att upprätthålla blockaderna och registerverksamheten varierade. Ofta räckte det att söka upp och tala vänligt med folk. Andra gånger samlades man, ibland uppemot 200 deltagare, för nattliga demonstrationer till de platser där svartfötterna befann sig. Det hände också att någon okänd klippte telefonkabeln till ”strejkbrytarchefen av guds nåde” eller att folk spikades fast i tallar.¹¹

Det här sker parallellt med att människor måste försörja sig. Centralorganisationen sitter inte och blåhåller på massa miljoner. Strejkkassorna är skrala. Men “till skillnad från urbana proletärer förfogar befolkningen häruppe över vissa försörjningskällor som deras motståndare inte utan vidare kunde täppa till.”¹² Strejken kombinerades med verksamhet som huggning, stubbbrytning, tjärning, fiske och jakt – ofta med prefixet -tjuv (fast det ju är bolagen som stulit skogarna till att börja med). Man har också det småskaliga jordbruket att falla tillbaka på och i många fall fanns till och med någon ko kvar.

XXX

XXX Det som sker under strejken, och det som för oss är så speciellt med syndikalismen i vår region, är alltså att de skogar fram tills avvitringens stora landstölder – det vill säga rätt nyligen – var gemensamt förvaltade allmänningsmarker, rensas på bolagsfolk. Vi har alltså att göra med ett handgripligt återtagande av det en gång gemensamma.

I kombination med detta har vi en återgång till tidigare livsmönster. Måhända är livet knapert – övriga förutsättningar för att tvinga in folket i lönearbete har ju inte försvunnit för att man gått i strejk. Skogen står kvar, fisken och viltet har inte försvunnit och djuren och delar av betesmarkerna finns ännu kvar.

För oss går även det har att likna med en antikolonial strategi, och det hamnar väldigt nära det som vi ibland pratar om som att återvittra jorden: att inte bara ta tillbaka de avvittrade markerna, utan dessutom bruka dem som om de var “återvittrade”.

Möjligheten att falla tillbaka på den här formen av liv gav också – kan man tänka – människor självförtroende att på allvar utmana systemet. Och det här var inget som familjerna på något vis förväntades sköta ensamma. Under hela tiden för Lossmen-Ekträsk konflikten samlades föda till korna kollektivt in av bybor och småbrukare i närliggande byar.¹³

Det här är en process som börjar så fort konflikterna i de stulna skogarna blossar upp på allvar.

XXX

XXX Som under Lossmen-Ekträsk konflikten (1925-1931) – en av de längsta arbetskonflikterna i vårt land. Inga lokalbor fick jaga på bolagens eller kronans marker. Trots detta så jagades det, i tyst samförstånd. Det ansågs som en traditionell rätt men också helt enkelt för att jakten var nödvändig för mångas uppehälle:¹⁴

“Sköt någon en älg […] fick var och en sin del; man hjälptes åt att stycka den och bära hem köttet från skogen. Tystnaden var därmed bekräftad.”¹⁵

Det här var inte heller något som familjerna på något vis förväntades sköta ensamma. Bygdesolidariteten var stark. Föda till korna samlades kollektivt in av bybor och småbrukare i närliggande byar.¹⁶ De som inte hade jordbruk “fick en påse korn”, “de som inte hade kor, fick mjölk”. Slaktades en gris bjöds grannarna på slaktarmålet och varje hushåll “fick med sig ett fläskstycke hem.” Men det största tillskottet var fisket, eftersom det ofta gav så rikt. Under notfisket på höstarna i exempelvis Lossmensjön blev fångsterna av löja ibland mycket stora, och även dessa fördelades: “Man saltade ner fisken i stora trätunnor" och hade då åtminstone “ett mål säkrat varje dag under vintern.¹⁷

Det här är en anledning till att arbetarrörelsen i städerna kämpat för tillgången till kolonilotter.¹⁸ Det är också en anledning för arbetarorganisationer än idag att fundera över om pengar – det vill säga inomkapitalistiska medel för att skaffa sig det man behöver – är det enda man behöver för att kunna föra en konflikt i skarpt läge.

Men under skogstrejkerna återvittras livet också på ett djupare plan.

XXX Patriarkatet kommer inte från kapitalismen. Det är dessvärre både äldre och djupare än så. Men när lönearbetet införs så innebär det en cementering av mannens makten inom familjen. Det är mannen som lönearbetar. Kvinnans reproduktiva arbete osynliggörs och erkänns inte ens som arbete, medan mannen via lönen drar in det som behövs för mat och uppehälle. Till och med när kvinnorna börjar jobba så får de mindre lön.

Det här går att jämföra med till exempel livet i fäbodväsendet, där det om någonting är det omvända. Det är kvinnan som har makten, hon som hanterar djuren och som producerar den största det som behövs för den direkta överlevnaden. Mannens roll däremot är slåttern av ängar och myrmarker, ett med moderna mått mätt reproduktivt arbete som sörjer för att korna har mat till vintern.

Strejken innebär ett brott mot den nya arbetsdelningen och en återgång till en situation där kvinnans roll för försörjningen inte bara begränsar sig till det reproduktiva. Eller kanske snarare, uppdelningen mellan reproduktivt och produktivt arbete blir meningslös. Maten kommer inte från lönen utan bland annat från kon som kvinnan haft hand om. Om mannen är hemma får han hjälpa till med det han kan – även om det nog kan ha skavt en del.

Så även om det inte leder hela vägen tillbaka upp till fäbodarnas kvinnodominerade parallellmakt, så innebär det en förskjutning av relationen mellan könen.

XXX

Karta flottningskonflikt Lycksele och Stensele socknar

XXX Kanske är det också så vi ska förstå diskrepansen mellan den manligt dominerade arbetarrörelse vi ser på alla fotografier av organiserade arbetare, och de kvinnor som våra släkter minns. Mormödrar är bara synliga indirekt, som en ryggrad eller en skugga. Först i strejken och det revolutionära ögonblicket träder de fram som en möjlighet till ett liv som är i grunden annorlunda.

Det röda och det röda

Men det finns en punkt på vilken arbetarrörelsen avviker radikalt från det pre-kapitalistiska livet i allmänningsskogarna, och det har att göra med världens besjälning.

Vårt liv här var ett liv i en befolkad värld. Arbetet innan avvittringen genomsyrades av folktro, magin och respekten inför makter som är större än oss. Oavsett om det kom i folkligt kristet, eller mer hednisk tappning, så var det animistiskt liv.

Arbetarrörelsen däremot har alltid velat vara en väldig avförtrollning. Marx ville med rätta förjaga den trolldom som genomsyrar den kapitalistiska varuformens fetischer, men i dess ställe ville han se upplysningens vetenskapliga ideal förverkligade på allvar. Socialdemokratin och sovjetkommunismen underkastade samhället en rationell planering, befriad från allt nostalgiskt skimmer. Varken herre eller gud, svarar anarkisterna.

Det finns inget utrymme för en besjälad relation till världen. Marken, skogen, landet, allt är material för människans självförverkligande. Kommunismen är historiens början. Människan blir herre i eget hus - och i det huset ska fan ingen annan bo. Allra minst någon osynlig.

XXX Detta ligger mycket långt från den syn som präglade livet innan kapitalismen.

Vi anser att arbetarrörelsens anslutning till det sekulära, antireligiösa upplysningsprojektet var ett av dess största misstag. I värsta fall lämnade de utraderade gudarna ett vakuumvakum som fylldes av förgudligade ledare. I bästa fall urholkades jorden på allt icke-mänskligt liv och människan förlorade förmågan att relatera till det som var annorlunda henne själv. Hon förlorade förmågan att tänka sig att någonting kunde vara mäktigare, att något skulle kunna ligga bortom hennes kontroll. Detta, i kombination med kapitalistiska och statliga system, ledde till den situation vi har idag, där vi helt har tappat kontrollen.

Norrland som framtidsland är kanske det främsta exemplet på det.

Var vi än vänder oss ser vi spåret av döda grenar.

På ytan är det här en text om arbetarrörelsen och vi har försökt att använda oss av ett antal bilder för att uttrycka den på annat vis. I första delen talade vi om vattnet. Vi ville visa på hur socialismen är något som människan behöver överallt.

I början av den här texten var den snarare som en björnhona i finnmarken. Vi ville beskriva hur det trots allt universellt finns en särskild sorts socialism som trivs i barrskogen, en frihetlig kommunism för tjärn och myr.

Men egentligen är det inte bara arbetarrörelsen eller socialism vi talar om utan faktiskt precis lika mycket om vatten och björnar. Det vill säga, vi talar om något som skiftar hamn och återkommer i olika former. En önskan och en dröm och ett sätt att leva som under en viss epok kan ta skepnad som väckelse, under en annan syndikalism, och under en tredje något helt annat.

XXX

XXX Det här betyder inte att syndikalismens epok på något sätt är över. Tvärtom, det är väl den enda tendensen inom arbetarrörelsen som frodas idag. Det sätt som migrantarbetare, många säkert med en levande “prekapitalistisk erfarenhet”, organiserar sig i LS i storstadsregionerna, visar på en möjlighet för samma sak som vi såg i våra trakter för hundra år sedan.

Vad det däremot betyder är att det finns något inuti som inte bara syndikalismen, utan hela fenomenet “det röda norrland”, är ett uttryck för. Något som rör sig genom tiden och ser olika ut på olika platser, men går att känna igen lika tydligt som asaguden Tor i den tredje internationalens estetik.

En karaktär, en person, en ande kanske, eller till och med ett väsen.

Och allt vi behöver göra för att detta väsen ska stanna vid vår sida och kämpa för oss som en överbeskyddande björn, är att sluta jaga bort det.

Även om arbetarrörelsen påstått sig vara sekulariserad, ibland till och med antireligiös, har det andliga återkommit gång efter efter annan och som av sig själv. I tron på en värld bortom denna, i offerviljan, martyrerna, bilderna, sägnerna. I det envist magiskt laddade språket hos den store materialisten Karl Marx när han ska försöka beskriva kapitalismens trolldom. I de olika lokala, folktromässiga uttryck, som idéerna tagit sig på alla platser där de får ett eget liv och i känslan av att revolutionen på samma gång är ett språng framåt som ett återupprättande av det uråldriga.

Eller som i en händelse från konflikten Lossmen-Sävsjö och Ekträsk.

XXX En last av strejkbrytare har skickats till bygden för att göra de lockoutade arbetarnas jobb. Syndikalisterna har slagits, protesterat och försökt jaga bort dem, såklart. Än så länge har man inte lyckats.

Men vid ett tillfälle när svartfötterna färdas på en ensam väg, så utsätts de för ett bakhåll. Ut från sina gömslen bakom träd, rotvältor och stenar strömmar en grupp ursinniga kvinnor. De bär tillhyggen i händerna och låter slagen, förbannelserna och okvädesorden hagla. Alla har de klätt sig unisont i röda kläder.¹⁹

Och det är klart det är för att markera politisk tillhörighet. Men på en plats där rödklädda kvinnor i skogen ofta har en helt annan betydelse, går det inte att undgå att de på samma gång också iklätt sig rollen som själva markens hämnande väsen. De har gjort sig själva till underjordiska.

De har blivit vittra.

XXX

Enighet - agitationstidning för S.A.C Norrbotten

XXX

Bilder

Bilder av xbimx och MISMAR

Noter

¹ Bookchin, To Remember Spain: The Anarchist and Syndicalist Revolution of 1936

² Se t ex Holmberg, Skogsfolkets nödläge, 1932 samt Salomonsson, Sveriges längsta lockout, 1987

³ Kristian Falk Syndikalisterna, terrängen och rättspraxis i Periferins landskap : historiska spår och nutida blickfält i svensk glesbygd, 2002, s. 235

⁴ Sjö, Fackliga fribrytare, 2011, s. 156f

⁵ Falk, Registret i retorik och realitet, i Ett sekel av syndikalism, 2012, s. 181ff

⁶ Sjöö, s. 160

⁷ Ibid, s. 161f

⁸ Se Graeber och Wengrow, Början på allt : en ny historia om mänskligheten, 2022

XXX ⁹ Sjöö, s. 159f

¹⁰ Gotthard Öberg, Genombrottet, 1990, s. 16

¹¹ Ibid, s. 39

¹² Sjöö, s. 113

¹³ Salomonsson, Sveriges längsta lockout, 1987, s. 60

¹⁴ Ibid., s 26f

¹⁵ Ibid., s. 26

¹⁶ Ibid., s. 60

¹⁷ Ibid., s. 26ff

¹⁸ Se Kominterns intervju med Håkan Blomqvist om metallstrejken för ett vidare resonemang

¹⁹ Sjöö, s. 116

Något inuti som rör sig

Det röda Norrland del 3

Jun 15, 2025