En del av vårt arbete med Mismar handlar om att göra intervjuer och samla in berättelser som vi tycker säger något verkligt om våra liv. Men tanken har också alltid varit att låta fler och andra röster än vårt eget skrivarlags kollektiva, bidra till kartan över vår norra situation.

Med följande text, av en vän till oss som kallar sig S.K, vill vi påbörja det projektet. Vi tycker det är en fin text om sådant som manlighet och att försöka nå fram över gränser, exempelvis generationella sådana. Om hur vi värdesätter livet, våra egna såväl som i sjöarna och på våra matbord. Och om hur en tanke om besjälad natur kan dröja sig kvar, utan att de som har den ens är medveten om det.

Har du själv en text du tror kunde passa oss? Skicka den gärna! För bara kolonisatörers kartor tecknas ur en enda synvinkel.

XXX

XXX Vi hade bestämt oss för att näta, men det var sjögång och gick vita gäss.

I två dar väntar vi på att det ska ge med sig.

Men när inget ändras kör vi ändå.

Näten ligger i lådor bakom friggen. Det är inte de vi la när jag var barn. De är nästan nya. Har nog inte använts många gånger sedan året då fiskodlingen nedanför Åitanmör sprack och pappa och Gangstergunnar for till Jula snabbt som ögat och köpte sig tre var.

Det var nog enda gången vi fick ädelfisk i sjön.

Pappa säger att den är så tom på fisk för att det bara är gökelvatten. Stor och kall och öde. Men det är inte rimligt. För hundra år sen drog vi not här och fick tunnvis med blikta. Jag vet, för jag har sett bilderna.

Snarare är det dammarna som har åderförkalkat inloppen och utloppen till sjön. De får hela den grunda fjärden att stiga upp till ytan varje år när de fyller magasinen. Den blir till en gyttjeöken. Ser ut som i Dagon.

Men när de å andra sidan är fyllda finns ingen hejd på stigningen. Ifall det är en regnsommar.

Som den här.

Jag vill hänga ut näten för att se så att inte garnet trasslat sig, men han tycker det är onödigt.

Min dotter är för liten men jag vill att min systerson ska följa. Jag tycker att han behöver det. Jag vill ge honom ett minne av någonting.

XXX Jag tror inte att han får så många minnen av att sitta med telefonen eller tevespelet. Han byter spel var femtonde minut. Jag vet inte om det är Stockholm, åldern eller nån sorts ångest. Men något har planterat en enhet i hans kropp. Ett litet chip som effektivt blockerar porten till det som rollspelare kallar immersion.

Man kanske också kan kalla det barndom.

Bara vid basketkorgen de satt upp åt honom på en av tallarna är det annorlunda. Fast bollen studsar hur den vill på gruset är det som att han är någon annanstans. Där marken är plan. New York. Jag vet det för jag har också lekt det här, en sommar när vi och ungarna från Östnor hittade en halvmeter rälsskena. Vi la den på ett parti blålera vid myren. Det såg exakt ut som en tunnelbanestation.

Men när han öppnar lådan för att ta sin flytväst stänger han den inte. Och han vill inte hjälpa till att dra in båten eller rycka igång motorn. Han vill inte ha jacka fast det regnar och går vita gäss.

Han var nästan som mitt eget barn ett tag. Hans pappa är en narcissistisk idiot som behandlade honom som skit. Hans mamma gjorde så gott hon kunde men det räckte inte alltid till.

Vi var alltid barnvakt åt honom innan vi flyttade tillbaka norröver. Vi brukade gå ut i skogen och elda och grilla korv. Försöka leva ett anständigt liv i skogspartiet mellan låghusen.

Han hade extrem separationsångest sedan innan han kunde prata. Skrek varje gång vi sa hejdå vid tunnelbanan.

XXX

XXX Han hade fobi för att duscha för hans pappa brukade sätta honom i badkaret och bara spola.

Annars var han väldigt modig. Han ville alltid göra allting som vi gjorde. Prova allt, vara med och lyfta och bära och hugga. Ett av hans första ord var jobba.

”Jobba, jobba,” sa han och slog med en pinne i marken.

Nu verkar han vara rädd för allt som han inte känner till. Och han känner nästan inte till någonting.

Motorn är en fyra hästars Johnson, gammal nog att vara min far. Det har läckt in regn i soppan. Den kommer en bit när vi drar men sedan börjar den svaja och dö. Vi försöker några gånger. Den startar, tar sig en bit, svajar och dör.

Startar, tar sig, svajar, dör.

Vattnet har lagt sig under bensinen och pappa har inget K-sprit hemma. Det går inte att få bort det med mindre än att man tar isär alltihop.

”Vi gör det sen”, säger han och börjar ro.

Min systerson sitter i fören och ser död ut inombords. Pappa säger ingenting men jag vet vad han tänker.

Det var inte hans idé att ta barnbarnet med.

Han är en bra mycket bättre morfar än vad han var pappa, ändå vet jag att han har gett upp. Han förstår inte världen ungen lever i. Han har inget sätt att nå fram till honom.

Jag vet inte ens om jag har det längre.

XXX Jag sätter mig mitt emot honom.

Under våren har de stängt ner hela området där han bor. De har inte kunnat spela basket eller vara ute i den stora fina lekparken.

Risken att träffas av en kula har varit för stor.

Politikerna har anordnat en gatufestival på tema ”pepp”. Barnen har fått spela med kända basketspelare. De har haft artister till skolan och det har till och med gjorts en tv-dokumentär.

Han älskade det men det gjorde mig ändå jävligt bitter att höra om.

Reaktionen hos ett system som bara kan svara på problemen det skapar med ett event.

Jag önskar att någon gång en kula kunde träffa en av alla de skyldiga.

Jag önskar att det där impade sättet han har att säga ”grabb” på inte skulle göra mig så orolig.

Än så länge hatar han de som skjuter. Men i båten pratar vi om Andrew Tate. Han tycker att han är en idiot men jag märker samtidigt att han är lite imponerad. Han fiskar efter min åsikt.

Sedan pratar vi om en MMA-match mellan Elon Musk och Mark Zuckerberg.

Han tror att Elon Musk kommer vinna. Han tycker Elon Musk är mycket bättre. Han gillar verkligen Elon Musk.

Jag säger att jag avskyr båda.

XXX ”Elon Musk är en ond människa.”

”Varför?”

”Han vill ta alla rika människor och flytta till rymden. Medan vi bara ska låta jorden förstöras. Alla fattiga som inte har råd att flytta vill han låta dö.”

”Nähä.”

”Joho.”

Han stirrar på mig, förfärad.

Han ser i varje fall inte död ut.

”Minns du när vi fick motorstopp härute,” säger jag.

Han skrattar ”Du tappade åran och fick hoppa i.”

”Vadå hade vi åror? Jag kommer ihåg det som att jag fick hoppa i skjuta båten.”

”Det var en annan gång. Då hade vi glömt årorna.”

”Just ja.”

Vi ler mot varann.

Jag vill börja prata om den där gången vi var på dinosaurieön och fiskade och draget fastnade i hans kusins hår. Eller när vi var och vandrade och jag mitt nöt tagit med mig frusen sojakorv.

XXX Hur den såg ut som en stor hög bajs när vi tog fram den. Att vi kallade det grillad bajskorv och åt ändå.

Men innan det så kommer han på sig själv. Han börjar se extra död ut, som för att kompensera.

”Är vi framme snart eller,” klagar han.

”Vi är väl halvvägs.”

”Det är kallt.”

”Tror du vi får nå fisk då?”

”Ska vi få fisk nu.”

”Nä nu lägger vi nätet! Sen tar vi upp det imorn. Då får vi se!”

”Jag hatar fisk.”

”Ok,” säger jag.

”Det är skitäckligt.”

”Fisk man fångar själv smakar annorlunda.”

Jag hör hur jag låter.

Som en jävla tönt.

Varför torterar jag honom med det här?

XXX

XXX ”Men det gillar du nog inte heller. För det smakar ännu mer fisk.”

”Uäh.”

Sedan vänder han sig om. Han tittar över vattnet mot Nåjs. Längtar väl hem till sin mobiltelefon.

Vi har nästan tagit oss ut ur fjärden och jag ser Lillön och bron. Himlen och det mörk vattnet speglar varann.

Vi har bestämt oss för att lägga just innan kammen. Vi tänker att det är bra där. Kanske kan man till och med få blikta.

Efter det börjar graven och bottnen störtar ner mot det bråddjupa.

Jag minns känslan av att bada där. Hur man tittar ner och ser sina bleka fötter hänga över avgrunden.

Numera vet jag att nerslaget var någon helt annanstans, ändå tänker jag mig fortfarande att meteoren som skapade sjön, som skapade hela det här landskapet ligger kvar där nere, fortfarande röd och varm.

Att den sprider något ut till oss och vattnet. En sorts smitta.

När vi kommit så långt vi ids så gör vi rockad. Pappa envisas med att lägga fast han är vinglig. Jag ror korta tag motvågs och stirrar nervöst på honom där han står i fören. Det är sjögång. Han vinglar.

XXX ”Du kan ju sitta ner och göra det också”, säger jag. Men eftersom jag inte skriker hör han mig inte.

Vi lägger två stycken ihophäktade med varann. De hamnar lite längre in än tänkt, diagonalt mot udden. Det är knappt att bojarna syns.

”Fån’t vi se om det blir spöknät av det där,” säger pappa.

”Äh. Det är åtminstone inte för sträckt.”

Vi hade tänkt vittja redan på morgonen, men det vart etter värre sjö.

”Jag ger mig int ut i det där.”

Min systerson vaknar ändå inte förrän lunch. Men när jag frågar honom om han vill med bara rycker han på axlarna.

”Du måste inte,” säger jag för jag orkar inte hurta upp mig. Han följer med sin moster och kusin till äventyrsbadet istället, sen ska de ha filmkväll.

Vi stannar hemma och väntar på att det ska mojna.

Framåt kvällen ringer min svåger. Han undrar om jag vill med ut och kasta. Vi bestämmer oss för att följa med i hans båt istället och slippa gamla farbror Johnson.

Jag bemödar mig inte om att fråga min systerson igen. Jag vill inte plåga honom mer.

Men kanske är det en ursäkt för att jag bara inte orkar.

XXX

XXX Det är ungefär samma väder som innan men båten är stabilare. Ny, fräsch, snabb. Det som tog oss en kvart att ro går på under minuten.

Det är inga problem att hitta bojarna. Det har drivit något men det är inte konstigt efter ett dygn.

“På tok för länge,” klagar pappa.

Min svåger skakar på huvudet. Han är en sån som tycker att fiske ska vara en sport.

Näta är nåt man gör för att bli mätt.

“Jag tar upp,” säger jag innan någon annan hinner.

Jag sitter redan i fören så det är bara att sätta igång. Jag drar in den långa fästlinan tills jag ser garnet där nere. Det är har fastnat sjögräs och det är halt mellan fingrarna. Jag halar upp första knuten, sedan andra. Sedan ser jag något därnere i mörkret som liknar en vickande silverslev. Jag halar upp den.

Fiskens kropp är stor som en utbredd handflata och nästan lika tunn. Den rör sig ingenting men tittar mot oss och kippar.

“Braxen” konstaterar min svåger föraktfullt.

Jag släpper ner brax och nät i den gula baljan och fortsätter hala. Det kommer upp två till som har fastnat på samma ställe. De är rejält intrasslade.

Jag får upp en handfull braxar och pappa hinner besviket konstatera att vi åtminstone gör lite nytta.

XXX “Varför det?”

“För att vi tömmer sjön på skräpfisk.”

“Kan man verkligen inte ha den till något?” säger jag efter en stund.

Jag vet ju att det är skitfisk. Men jag tänker också att det finns så mycket fördomar om det där.

“Det är stormört.”

“Det där är då ingen stormört,” säger jag för jag har kommit till slutet av första nätet, och precis under sista knuten sitter en randig en med röda fenor.

Det kan vara den största abborre jag sett.

“Uj! Den va fin.”

Jag fortsätter över på nästa nät och innan vi är klara har vi fått tre stora vackra abborrar, nio braxar och en murken gren.

Pappa petar på pinnen. ”Fan vet om vi inte lagde på botten ändå.”

“Vi va kanske inte så långt ut som vi tänkt.”

Den största av abborrarna ser nästan död. Buken är romtjock och det är knappt att hon kippar. De andra två sprattlar trött och viftar sakta. Sidfenorna skimrar i ljusrött som öronen på hundarna från feernas land jag älskade att läsa om som liten.

XXX “Vi borde nacka dem,” säger pappa medlidsamt.

“Det blir bara trassel i garnet,” säger min svåger som vill lämna av oss och komma ut och kasta.

Jag tar en av braxarna i min hand. Nacken är styv. Det krasar när jag bryter.

“Nej men skit i de jävlarna. Jag menade abbarna.”

Pappa lutar sig fram och går ner på knä.

“Haj du,” säger han till den största och finaste. Det var länge sedan jag hörde honom så mjuk på rösten. ”Va’nt du mig var en fin en? Såja, snart är plågan över ser du.”

Han bryter nacken av två av abborrarna.

“Braxarna lider väl de med,” säger jag och bryter nacken av den tredje.

“Ja men vi vill int ha den här,” säger pappa. ”Ingen vill. Braxen grumlar vattnet och äter upp maten för alla andra. Tillslut finns bara den kvar.”

Jag har lutat mig fram för att börja utdela nådastötar. Men nu avbryter jag mig och tittar på honom med öppen mun.

Jag vet inte vad jag ska svara.

Vad har det med fiskens lidande att göra, att vi inte vill ha den här?

Den kommer väl inte tillbaka mer om vi behandlar den värdigt?

Eller gör den?

XXX Min svåger startar motorn. Vi börjar studsar fram över vågorna. Jag tittar på pappa. Jag tittar på de döda abborrarna med sina uppfläkta gälar.

Frågan gnager i mitt huvud.

Gör den?

Det är ett sjå med näten. Vi tar ett var. Jag fäster ena sidan i äppelträdet och den andra i björken. Braxarna är lättare att trassla ut för de går att dra genom maskorna. Men abborrarna är bra krångliga. De har fastnat i maskorna när vi nackat dem och är hart när omöjliga att tråckla ut utan att klippa. Det tar säkert en halvtimme innan vi är klara.

“Vet du. En kompis polare som är fjällsame han gör samma sak med abborre som vi med braxen. Han drämmer huvudet i relingen sen solar han dem överbord. Skräpfisk, säger han.”

“Det låter ju helknäppt.“

“Jo.”

Jag lägger fiskarna på gräset och tar ett kort. Sedan googlar jag braxen. Det är i och för sig rätt som de säger. Den gynnas av miljöförstöring. Bidrar till övergödning och grumligt vatten. Syredöd.

Men finnarna röker den.

“Bruka man röka braxen i finnmarken?”

“Inte vad jag minns. Men man gjorde ju surmört.”

XXX “På braxen?”

“Vete fan.”

“Var det gott?”

“Mmm” säger han frånvarande. Han har hittat en reva i garnet. “Eller inte vet jag.”

Nä just det. Det är bara mamma som äter surströmming. För henne är det ett ställningstagande. Mot de rika och deras kräftor.

Det går tillbaka till byn hennes släkt är ifrån. Bäcken som gick där var full av kräftor, men all mark hade stulits av Bergvik Ala. De fick fiska dem, men inte äta dem. Bara sälja till bolagsfolket.

Det var samma med midsommarfirandet. Arbetarna var inte bjudna, men deras blonda barn fick gärna komma och skapa lite folklig stämning.

Härliga Hälsingland.

Så man åt surströmming. Hatade Wallenberg. Skällde på sina ungar om de gick dit.

Sextio år senare ville min kusin rösta på Centern och det tog hus i helvete. Mormor ringde runt till alla. Bråkade och skrek i telefon att “Lena skulle rösta på högern.” Det slutade med att hon röstade på sossarna. Som om det var nån skillnad.

Men en gång krig, alltid krig.

Pappa drar ut garnet och inspekterar revan. ”Undrar vad som gått genom här.”

XXX

XXX “Va’nt det där innan då?” säger jag och tänker att hade vi bara gjort som jag sa och sträckt nätet innan vi la det, så hade vi vetat.

“Jag tror inte det.”

Jag ställer mig bredvid honom. Hålet är verkligen stort. En meterlång reva på diagonalen.

“Kanske en gädda.”

“Stark jävla gädda.”

“Mmm.”

“Vad kan det vara?”

“Vem vet“, säger han och vill liksom inte orda mer om det. “Gräver du ner braxarna?”

“Ska vi inte prova röka den största då?”

“Om du vill. Men abborren är garanterat godare.”

Medan pappa reder ut den sista biten nät så börjar jag rensa.

Jag lägger upp en brädbit på huggkubben och hämtar kniven och fjällarn. Jag tar stjärten i ena handen och börjar borsta med andra. Det går inte så bra. Ideligen tappar jag taget och fisken sticker iväg och över brädan landar på marken. Jag får gå till dagvattentunnan för att vaska bort barren och sedan är den ännu halare.

XXX Ryktet har gått bland myggen att här finns någon som rensar fisk och har händerna fulla. Snart svärmar de överallt.

Jag svettas. Spottar ut fiskfjäll. Försöker värja mig mot myggen med axeln.

I helvete att jag experimenterar med skräpfisk ikväll.

“Tar du ur då, så går jag och gräver ner dem,” säger jag när jag fjällat den sista.

Så medan pappa tar ur abborrarna hasar jag upp braxarna på en spade. Det är dugg i luften och har blivit varmare. Fiskarna luktar nästan ingenting när jag bär dem bort till kanten på myren, bakom dasset där komposten ligger. Jag gräver jag ett hål i mullen bredvid och lägger i dem.

Nio stora silverslevar. Som en deposition i en offergrop.

Jorden är svart mot deras ljusa kroppar.

Det känns konstigt att se dem såhär. De är i främmande element. Väldigt långt från hem.

Jag gräver igen gropen.

Morgonen efter lånar vi min svågers rök. Han säger att vi nog bara behöver en kvart för en abborre, men när jag smakar efter femton minuter tycker jag den känns smaklös.

Det är nog för att jag själv står i röken, tänker jag senare.

XXX Men när jag där och då frågar pappa vad han tror, säger han att vi nog kan låta den ligga lite längre. Man vill ju att det ska smaka nåt.

Den får ligga det dubbla.

Sedan kommer min systerson och frågar om vi har tagit upp nätet än.

“Men ville du följa med!?”

Han rycker på axlarna.

“Fick ni nån fisk då?”

“Ja, skitmycket! Så kul. Men fan också va synd, jag frågade ju dig och trodde att du hellre ville kolla på film.”

“Äh,” säger han.

Det känns som en tagg i mitt bröst.

Han äter nuggets till lunch. Vi andra äter abborrar. De stekta är väldigt goda.

Den rökta däremot smakar beck. Vi har låtit den ligga för länge och den enda som kan få i sig mer än en tugga är min dotter. Och efter en stund så tycker till och med hon att den smakar illa.

Så vi slänger den.

Näta

Mar 11, 2024

av: S.K