Vattnets historia

Tiden är inte endimensionell. Den är inte en linje som Inlandsvägen när den skär genom landskapet. Den är mer som lager av jord. Vi ser kanske bara den spruckna ytan men allt där nere är ändå med oss, allting som växer sträcker sina rötter genom en mängd strata. Rostjord, blekjord, brandjord. Strider, segrar, ärvda minnen. Och någonstans där nere, havet av grundvatten som drar och drar. Som en underjordisk spegel av outtömlig kärlek.

På en plats väller det upp längs med hälleberget. Det börjar rinna och vi kallar det bäck. På en annan ansamlas det och tar inte egentligen vägen nånstans. Det ligger kvar och svartnar. Aha, tänker vi. En tjärn.

Det finns en kallkälla vi går hela dan för att komma till. Vi dricker försiktigt för att inte grumla botten.

XXX

XXX Bäckar, tjärnar, källor. Det är inte oväsentligt vad vi kallar det.

Men vattnet är detsamma.

En rännil bröt fram någonstans och växte till en å, en älv, en flodvåg. Den dök ner i havet där och följde bottnens kittlar och gravar. Den vällde upp på våra stränder och översvämmade marken. Den gav oss mat för månader. Den gick under jord för att vattna rötterna, frös och blev hård nog att klara vintern. Den följde hammaren och spaden och dynamiten genom landet, mer för de diken de lämnade efter sig, än för att släcka törsten hos de som grävde.

Men törsten släckte vi, vi grävare.

Vi böjde oss ner och drack. Vi fyllde kaffepannor ur diket som bildats vid banvallen, vi tog vatten att koka potatis och brännvin.

Visst var det en bra bäck. Visst svalkade den strupen och tvättade av soten. Och även om det inte alltid var så klart och rent som man önskade så verkade ju flödet ha en mäktig källa.

Men för den sakens skull, var det ju inte som att vi inte sett vatten förut.

Inte som att vattnets historia började där och då, vid diket, bredvid järnvägen.

Människan har alltid druckit och vi vill med den här texten understryka detta uppenbara faktum.

I våra försök att beskriva den resa som leder fram till den norra situationen av idag, har vi behandlat trolldomsprocesser och baggböleri. Vi har pratat om avvittring, landstöld och vattenstöld och vindstöld och stöld av andar.

XXX Men det finns ett ämne vi har haft lite svårt att närma oss. Kanske för att vi står så nära det att det blir svåröverblickbart. Eller för att det är en så intim del av vår härkomst. Ett sorts fostervatten eller urhav som en gång i tiden skickade upp oss på land. Kisande, skrikande, sprattlande med våra fenlika armar.

Men det är också laddat, det här med vatten.

Det är fyllt av skilda meningar och märkliga maktanspråk. Och även om vi har våra särskilda vikar och grynnor vi älskar, vill vi inte ge oss in i någon debatt. Till exempel om huruvida sötvatten, saltvatten eller bräckt vatten är det bästa. Om vad som egentligen kännetecknar ett odrickbart sumpvatten. Eller hur ofta man måste dra ur en brunn för att den inte ska bli skämd.

Vi är ingen fraktion eller tendens. Vi är mer som en sorts rök. Vi är det som blir när man bränner björkruskor. Du kan använda oss för att röka bort lukten av människa inför jakten. Du kan titta på världen genom vårt dis och försöka få syn på något i virvlarna. Men du kan inte dricka oss.

Vi säger inte att det är rimligt att gå runt med rök i ögonen för jämnan. Det sticker och svider och är inte nyttigt i längden, påstås det. Men ibland är det enda som biter på myggen en redig mosseld. Ibland krävs det rökbastu för att bli riktigt ren. Då och då bara måste man ta sig ett bloss.

Så tänd en cigg, tänd en eld, tänd en ruska. Och titta lite på vattnets historia tillsammans med oss.

Eller socialismen – om vi nu ska använda en mer teknisk benämning.

XXX

De svarta listornas land

Att Norrland är rött har länge varit en självklarhet. Det har tagits för givet både till höger och vänster. När Sverigedemokraterna för ett tiotal år sedan tog Svea rike med storm svarade i synnerhet de bottniska länen med kallsinne. Än idag har de svårt att etablera sig på allvar.

Den gröna kolonialism de kallar “omställning” kommer säkert att förändra fältet för det röda Norrland. Vi tycker att vi redan ser tendenser. Men innan vi ger oss in i det, måste vi fråga oss hur det kommer sig att landet norr om Dalälven blev rött till att börja med. Och det är vad den här texten handlar om.

Precis som Norrland kan sägas vara ett sorts “slasktraskbegrepp”, så har även regionen länge setts som en sorts avstjälpningsplats. Det är hit Svea rikes sämst bemedlade och mest oönskade skickades. Det var här de förlade de flesta interneringslägrena och än idag är det en populär region för behandlingshem och öppna anstalter. Det var hit gröna vågarna styrde kosan, och att “lämna systemet och dra till Norrland” har fortfarande en positiv laddning på deras sentida avläggare.

En del av ursprunget till den här myten hittar man i faktiska förhållanden. Under nybyggareran skedde en förhållandevis stor inflyttning av främst jordlösa småbrukare från resten av landet. Men det handlar också om en importerad amerikansk “frontiersman” - diskurs, med anor tillbaka till 1600-talets drömmar om att kopiera de europeiska staternas koloniala projekt på egen mark. På så vis konstruerades “Lappmarken” som ett sorts vilda västern, och det är en diskurs som spökar än idag.

XXX Både från höger och vänster appliceras gladeligen amerikanska koloniala perspektiv på vad som i själva verket är en väldigt specifik kolonial situation.

I de bygder vi studerat är de långväga inflyttande nästan alltid i minoritet, och de består oftare av finska krigsflyktingar än torpare från Södermanland. Vanligare är att nybyggarna kommer från olika folkgrupper som kan betraktas som lokala.

Vad som däremot är gemensamt för alla, oavsett hur långväga man är, det är fattigdomen. Törsten är ju kanske den bästa grogrund för drömmar om friska brunnar och stora flodvågor. Men det är verkligen inte den enda.

Under förra och förrförra seklet var det vanligt att arbetare som organiserade sig svartlistades av sina arbetsköpare. Dessa kunde inte få jobb lokalt och tvingades söka sig någonstans dit där det fanns arbete att få, något som ofta innebar träindustrin vid Norrlandskusten.

Med sig tog de erfarenheter av organisering och radikala idéer. Dessa spred sig till andra arbetare, vilket i sin tur ledde till nya svartlistningar, som i sin tur pressades de mest stridbara arbetarna allt längre norrut. Det är ingen slump att ett av de mest långtgående upprorsförsöken under revolutionsåret 1917 hände på Seskarö, eller att det bildades arbetarråd i Luleå i början av 1918.¹

Parallellt med detta har vi den misslyckade revolutionen i Finland – och det inflöde av militanta arbetare som kommer därifrån.

XXX Men en tredje, ofta underskattad faktor till uppkomsten av “det röda Norrland”, var byggandet av järnvägen.

De som anlade den var rallarna. Det var en ökänt militant yrkesgrupp som arbetade i hårt sammansvetsade lag, med en egen kultur, sånger och dialekt. I den allmänna kulturen beskrivs de ofta med en viss erotisk laddning. Svartmuskiga solbrända brännvinsdrickande busar som med sina vilda sånger och fria liv lockar pryda bonddöttrar i fördärvet, och lämnar efter sig oäkta barn.

Men det finns också ett annat arv.

För om grobladet är den vite mannens fotspår under kolonisationen av Sköldpaddsön, så kan den syndikalistiska lokala samorganisationen sägas vara märket efter rallarens grova sko. Det går att spåra uppkomsten av dem som ett pärlband. Genom Sveg och Kalvträsk, Krutträsk, Lossmen – ja, överallt där banan drar fram.²

I de minnen vi fått till oss under vår uppväxt är det snarare den sidan av rallarna som framträder. Och då är det inte egentligen rallarna, utan kockorna som står ut. Våra mormödrars mödrar som oftare kom från bygden, som kan sägas var de som höll samman den stamliknande struktur som var rallarkulturen. De stannade kvar när banan var färdig. Och de höll fast vid det underjordiska havets idé, även efter att de flyktiga männen fladdrat förbi.

XXX

Pohjola

Men man kan också spekulera i om det inte också finns en djupare mytisk koppling mellan norr som ondskans väderstreck och vänster som djävulens och upprorets sida (jmf t ex latinets “sinistra”).

I synnerhet den revolutionära vänsterns relation till det kristna är paradoxal på många vis. Den är på samma gång militant sekulär som eskatologisk, på samma gång antikristen som genomsyrad av kristen moral. Samtidigt som uttryck som “av var och en efter förmåga…” hämtas direkt från apostlagärningarnas beskrivning av hur ett sant kristet liv är organiserat, så finns en nästan satanisk identifikation med upprorets djävulsfigur.

Den här sistnämnda sidan är särskilt närvarande i den tidigare arbetarrörelsen,³ och vi tycker det är intressant att det också sammanfaller med uppkomsten av det röda Norrland.

Vi blir till i andra människors ögon. Och det är nästan som att de människor som befolkade landet under polstjärnan, oavsett om de flyttade hit eller bara blev medvetna om att de för andra bodde i ett skrämmande väderstreck, också började identifiera sig med aspekter av det väderstrecket.

Som om vi sa till oss själva: Vi är det obeboeliga. Vi är det långt borta. Vi är det som till och med vi själva skyddar oss mot, med ramsor som stämmer ondskan på skogen och tröskeljärn, med ritualer mot de underjordiska folk för vilka vi är lika förvillande lika en spegelbild i vattnet.

XXX Vi kan inte bli något annat än det vi är – men vi kan kanske förskjuta innebörden?

Och är det inte också det kommunismen gör? Den handlar om att få både oss och samhället att förskjutas, kanske till och med slå över i sin motsats. Genom kollektiva magiska ritualer förvandlas underordningen till gemenskap, fattigdomen till ett adelsmärke, inbördeskrigets katastrof och kampens umbäranden till revolutionens frälsning.

Åtminstone i en version av den revolutionära socialismen.

I sagosamlingen Kalevala badar den väldiga Ilmatar i havet. Hennes knä sticker upp ur vattnet och en and slår sig ner där för att bygga sitt bo. Men det kliar för mycket, tillslut måste hon röra på sig. Äggen som anden lagt, rullar ur boet och krossas.

Det är ur ett av de äggen som världen skapas. Gula, vita, äggskal. Sol, måne, vita moln.

Hennes son är Väinämöinen. Han är skalden, trollsångaren, tietäjä och medskaparen av världen som föds efter att hon befruktas av havet. Han ligger där och guppar i trettio somrar och vintrar. Från under vattnet ber han naturen om hjälp att födas:

“Lös o Måne, Sol befria,
   Och du Karlavagn ledsaga
   Mannen från ej kända dörrar,
   Genom obekanta leder
   Ifrån dessa trånga gårdar,
   Dessa alltför smala gångar.”

XXX

XXX Den Stora Björnen hjälper honom upp på land och skapandet av världen kan börja på allvar. Men det är en skapelse som sker i ständig växelsång med naturen och omvärlden.

Visst finns det rum för kamp, som den mot det Pohjola där man “plöjer med renar”. Men till och med i striden mellan länder är det utbytet som är det viktiga. Det är för att ha någon att gifta sig med, som man kämpar.

Utan vårt huggande och brännande tar det enda trädet över. Ingenting kan växa i dess skugga. För till skillnad från den västerländska världen, är skapandet av den nordiska värld Kalevala är en del av inte avslutad. Det är en berättelse om hur huggandet och brännandet skapar världen berättad av ett huggande och brännande folk.

Men det är inte som kronan på toppen av en kosmisk hierarki vi ska förstå oss själva. Snarare är vi den balanserande faktorn, garanten för mångfald. Och Väinämöinens visdom och styrka består också i att han inte gör världen ensam. Han får den i gåva av björnar och örnar. Hans sång är en växelsång som sjungs tillsammans med allting i världen. Och så skulle vi också kunna förstå kommunismen: Som en animistisk sångkarneval av gemensamt arbete. Ljudet av kören som sjunger fram världen. Igen och igen och igen.

Kanske.

Eller så har allt det här talet om vatten fuktat vår ved? Kanske har vi lagt på för mycket blöta klabbar och nu drunknar vi i vår egen rök. Vi måste flytta till andra sidan eldstaden, gnugga oss i ögonen, tänka lite mindre snuskiga tankar, hoppas att vinden ska vända.

Lägga på något lite torrare.

XXX Som det faktum att myterna från Kalevala ingår i ett större komplex av idéer som sträcker sig österut över kontinenten, ja kanske till och med hela vägen runt. Och fråga oss hur det i sin tur har påverkat det faktum att arbetarrörelsen häruppe tidvis valt en annan väg.

Ödemarkskommunismens uppkomst

Vid splittringen av SAP, valde majoriteten av arbetarorganisationerna i Norr- och Västerbotten att följa med över till bildandet av Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (sedermera Sverige Kommunistiska Parti).

Till stor del berodde det på att man följde Kata Dalström. Hennes popularitet som agitator är intressant i sig, och det finns något närmast helgonlikt över det. Dels i hur arbetarrörelsen tydde sig till henne som en sorts modersfigur. Men också i hennes ingång till socialismen. Hon hade ett sätt och språk som var starkt färgat av den egna andligheten. En sida som förstärktes av att det ofta var med ortens lokala präst hon tog debatten.

Det här var en tid då arbetarrörelsen oftare än idag klädde sina anspråk i en andlig språkdräkt. Samtidigt skulle det kunna gå att se attraktionskraften, både i Kata Dalströms andliga tilltal och i det faktum att hon var kvinna, i ett annat ljus.

Det visar på en skillnad i mentalitet och kultur mellan Norrland och övriga Sverige. I söder blir den mer protestantiskt färgade socialdemokratiska arbetarrörelsen nästan helt dominerande. Denna präglas av en patriarkal rationalitet som den har gemensamt med resten av norra Europa.

XXX

XXX I Norrland däremot är det revolutionär väckelsestämning, både i de partikommunistiskt oritenterade norra delarna och – vilket vi ska komma in på senare – de syndikalistiska skogsbygderna.

För i synnerhet den förstnämndas del så är det svårt att inte se det i sitt historiska och geografiska sammanhang. Det här är en del av Norrland som historiskt har rört sig minst lika mycket i öst-västlig riktning, som syd-nordlig. Och ju längre tillbaka vi går, desto svagare blir banden i söderled.

Det här är egentligen ingen rysstillvändhet. Vad det handlar om är en väv av kontakter och kulturella likheter över den tundra- och taigaregion som sträcker sig från Nordamerika till Sibirien till Skandinavien. Vi ser liknande relationer till björnen, korpen, skogsrået och bastubad, till jaktmagi, älgar och hur röken från björkruskor ska hanteras. Samiska flytt- och handelsleder knyter ihop kusterna. Finsk-ugriska språk och kulturer skapar ett bälte åtminstone bort till Uralbergen.

Den tamren vi har här är inte en domesticerad form av vår lokala vildren, utan ett inlån från sibiriska urfolk. Fynd från århundradena efter Kristus visar att Norrbotten huvudsakligen hörde samman med kulturer österut, främst i Karelen.⁴ Nyligen har det också upptäckts spår av storskalig järnframställning här för 2000 år sedan. Det visar på en kunskapstradition som, vad det verkar, stått oberoende av Europas romerska järnålder.⁵ En tradition som med allra största sannolikhet varit vad vi något anakronistiskt skulle kunna kalla “samisk” eller “finsk-ugrisk”.

XXX När de sydliga imperierna Danmark, Ryssland och Sverige från 1500 talet och framåt börjar göra anspråk på norden på allvar, är det inte heller självklart i vilket väderstreck norra Norrland skulle vända sig. Ska det tippa ner för den norska kusten till Danmark? Nerför Östersjökusten till Stockholm? Eller ska det ta vägen genom vita havet och rinna längs älvarna ner mot tjuder-regimen i Petrograd? Aldrig har det krusats så mycket för fjällsamer som när man ville få dem att identifiera sig med den egna staten (senare vart det ju tyvärr annat ljud i skällan).

Vi tycker det är intressant att en liknande situation uppstår vid arbetarrörelsens framfart, och det handlar verkligen inte bara om en geografisk närhet till Ryssland.

Under tidningen Norrskensflammans storhetstid gavs den länge ut i en finskspråkig utgåva, Revontulet, som distribuerades i 5000 exemplar. Överallt i regionen fanns radikala kultur- och sportföreningar och i arbetarrörelsen var det, precis som tidigare i väckelserörelsen, ofta finska man talade. Samtidigt var finskan portförbjuden i det övriga samhället och liksom samiskan bestraffades den hårt i skolan.

Både den finska och samiska kulturen skulle visa sig svårutrotad. Och även om språken fortfarande lever en hotad existens, är den kulturella identiteten starkare än någonsin. Identifieringen med det tornedalska är exempelvis så pass starkt att det så sent som in på 2000-talet förmedlats kontakt med traditionella helare – blodstämmare – via sjuksköterskor på Pajala vårdcentral.⁶

XXX

Nordkalotnik

Det uppstod alltså en koppling mellan arbetarrörelsens projekt och den finska identiteten som i sin tur måste ha påverkat i vilken riktning man identifierade sig.

Man valde Ural framför Rosenbad.

Men det är inte hela förklaringen. Utbredningen av det som på svenska kallas ödemarkskommunism (efter finskans korpikommunismi) är ett fenomen som når långt ner i Västerbottens inland. Det pekar på en bredare kulturell, snarare än bara en språklig eller geografisk, närhet. Precis som Tornedalen med sina piroger, är man på något plan fortfarande del av en värld som är “nordlig”. Man identifierar sig snarare med sin breddgrad och mot sin längdgrad – i opposition både till det västerländska, men kanske i synnerhet till det sydländska.

Det sistnämnda är ett fenomen än idag. Begreppet Norrland är naturligtvis kolonialt. Och även om vi förstår de av våra vänner som vill avfärda begreppet,⁷ så kan vi samtidigt inte blunda för hur sjukt folkligt förankrat det är. Förutom att norr är ett coolt väderstreck för riktiga män som tål kyla, så tror vi att begreppet Norrlands popularitet delvis beror på att folk faktiskt upplever sig som en koloni. Det är en av anledningarna till att vi håller fast vid det. Vi tycker då det är bättre att man kallar det vid sitt rätta namn, än att börja låtsas att Ångermanlänningar, Norrbottningar, Tornedalingar eller samer är svenskar i Sverige på samma villkor som andra. För det är de inte.

XXX

XXX Men “Norrland” pekar också på en identitet som går tillbaka längre än koloniseringen. Något som existerat, om inte i opposition till så åtminstone på sidan av det svenska. Och som i allra högsta grad påverkat den väg arbetarrörelsen tog i norr.

Den här identiteten är dels kopplad till en historia av andra sätt att leva som är otroligt mycket mer närvarande här. Men den hänger också ihop med något som liknar begreppets Norrlands allmänna kepsvänlighet, något som väl kanske kan benämnas med det något vaga begreppet “kultur”.

Som i hemtjänsten i den västerbottniska inlandskommun där vi jobbar. Det finns en rullstolsburen kvinna där. Hon är ganska rund och har inte kunnat gå på bra många år, och hon ska nog dessvärre dö snart. Men tills dess ska hon göra det hon älskar: lägga pussel, laga mat, baka rulltårta, träffa barnbarnen. Och kolla fotoalbum.

Vi tittar på släktbilder från hennes hemby. Den ligger ännu längre inåt landet än var vi är, och har ett namn som slutar på -myr. Folken på bilderna ser äldre ut fast de är unga. Alla är mycket smalare i ansiktet, ändå känner man igen hennes anletsdrag. I mitten av ett av korten står en senig kvinna med fast blick. Hon bär pälsmössa, kappa och är omgiven av en handfull pojkar. Bakom henne skymtar en lagård.

Hon sticker ut på ett sätt som känns vagt bekant.

“Vem är det där?”

“Det är farmorn min,” svarar hon.

XXX “Är det hennes ungar allihop.”

“Ja hon hade sex pojkar och var änka. Det var hårt kan du tro.”

“Vilken mössa hon har. ”

“Joo. Det var för att hon var en sån där, vad heter det. Från Ryssland.”

“Var hon ryss?”

“Nej, nej. Men hon ville dit. Eller hon tyckte om det.”

“Var hon kommunist?”

“Ja just. Så hette det.”

Vi tittar på pälsmössan. Hon måste ha tagit på sig den enkom för fotograferingen. Trots svälten, arbetet, de allmänna levnadsvillkoren och allt annat som ligger mellan oss och henne påminner det om en helt annan sorts fotografering. Vi känner igen det från vår ungdom, sättet att passa på, att visa var man står och göra en kulturell markering.

Som på ett skolfoto.

För det har inte bara handlat om politiken. Det har alltid också varit kulturellt, det vill säga en fråga om stil. Och hennes är en sorts “commie style”. Det är polcirkelswag. Cirkumpolärt kulturkomplexhippt. Hon är nordkalotnik.

XXX

Noter

Lundmark, Koloni i norr : om 650 års utsugning av Norrbotten, 1971, s. 75 ↩︎
Axel Bilares minnesanteckningar, s. 1f samt Salomonsson, Sveriges längsta lockout, 1987, s. 23f ↩︎
Se till exempel Vertigos utgivning av tidig socialistisk diktning i Hatets Sånger (1885-1910), 1999 ↩︎
Gravarna vid Brotjärn och Vajkijaure – två unika gravfynd från yngre järnålder, Norrbottens Museum, 2019 ↩︎
Bennerhag Carina, Samhälle i förändring - järnålder i Norrbottens kustland, Arkeologi i Norr 13, 2012 ↩︎
Blodstämmare nygammalt inslag i norrländsk vård, SR.se, 2002 ↩︎
Debattören Nils Harnesk: Dags att skrota begreppet Norrland, SVT Norrbotten, 2024 ↩︎

Nordkalotnik

Det röda Norrland del 1

Nov 25, 2024