Tidigare publicerad i tre delar i Västerbottens Kuriren¹

Det finns en samling sagor från Tegsnäset och Granö om en man vid namn Spå-Klemmet. Han var en trollkunnig man som levde mot slutet av 1700-talet. Han kunde tala med djur och få dem att komma och gå som han ville och han var en eftertraktad getare. Som jägare hade han nittio skåror i björnbössan.

Spå-Klemmet var hemmahörande i Tegsnäset, men bodde i näverkåtor utspridda lite här och var i bygden. Han var på samma gång fruktad för sitt lynne, föraktad för sitt leverne och respekterad för sina krafter. Han tog ofta betalt i sprit för sina tjänster och han drack både mycket och gärna.

I de flesta källor anges han som same. Av vissa kallas han till och med nåjd. Men som alltid med muntliga berättelser finns en viss variation och vi har hört de som med bestämdhet hävdar att han inte var same.

XXX

XXX Trots att båda versionerna av honom kan vara värda att ta på allvar, kommer vi att hålla oss till den förstnämnda. Att Spå-Klemmet är same verkar vara den mest spridda uppfattningen, både i tryckta och muntliga källor och i den teateruppsättning som gjordes för ett antal år sedan.

Det är också den versionen som återges i den mest utförliga tryckta källa vi hittat, en återberättelse av sagorna som Lisa Söderblom gjorde för Västerbottningen 1921.

Vi baserar vårt eget återberättande av legenderna på en kombination av den och muntliga versioner. Vad vi däremot inte intresserar oss särskilt mycket för, är de verkliga personer och händelser som stått som förlaga för myterna. Vårt hjärta är inte med gamla förljugna rättsprotokoll, utan med den levande västerbottniska berättartradition sagorna är en del av. Om vi själva skulle råka ljuga vidare i den traditionen så hoppas vi att de som är mer kunniga än oss har överseende.

Något som däremot är gemensamt i sagans alla varianter är att han var en flitigt anlitad spå-man. Men “att spå” har i det här sammanhanget en lite annan betydelse än på vanlig svenska. Det handlar i hans fall mindre om förutsäga en förutbestämd framtid, och mer om att frammana den framtid man vill se. Spå-Klemmet hade förmågan att förvandla en förutsägelse till en besvärjelse. Med sin trolldom fick han skillnaden mellan nu och snart att kollapsa.

Som i berättelsen om när han hjälpte bondfolket med skörden.

XXX En särskilt varm och klibbig sommardag var Spå-Klemmet ute på vandring. Det var skördetid i bygden, slåttansbörtingen gick i bäcken och alla var på fälten och slog. Han kom till en äng där bondfolket hade ett särskilt sjå. De hade slagit och slitit i sitt anletes svett hela dagen och bara just börjat lada in fastän kvällen närmade sig. Spå-Klemmet frågade folket om de ville ha hjälp. Det ville de gärna. ”Två och två, om vart strå” spådde han, varpå bönderna förundrat fick se hur höet for upp i luften som ett moln och packade in sig själv i ladorna.

Det var som att den börda som legat på folket allt sedan förvisningen från Edens lustgård lyftes från deras axlar. Men alla var inte glada med de genvägar Spå-Klemmet erbjöd när det kom till att tjäna sitt bröd. Det fanns de som ogillade hur han drog runt och spred trolldom och oreda och det var allmänt ansett att han var i lag med den onde. I synnerhet en särskilt rättskaffens man hade gett sig på att sätta stopp för spåmannens ogudaktiga härjande: Spå-Klemmets evige ärkefiende, den svenske soldaten Carl Tiger.

Ett nytt landskap

Carl Tiger är bygdens rotesoldat. Han bor i ett soldattorp utanför Tegsnäset med sin fru och om det är något han avskyr från djupet av sitt hjärta så är det Spå-Klemmet. Han ligger vaken om natten och gnisslar tänder, han komponerar nidvisor vid gräftan och dagdrömmer om olika sätt att skada honom på.

Vid ett tillfälle när denne är på besök i hans stuga, kastar han honom i elden. Men spåmannen förvandlar sig till en padda så fort han hamnar i lågorna – för alla vet ju att paddor är osårbara för eld – och smiter sedan iväg.

XXX Vid ett annat tillfälle försöker han dräpa honom genom att dra honom efter hästen längs en stenig väg. När han är säker på att Spå-Klemmet är död fortsätter han hela vägen in i byn för att visa upp sin fångst. Men när han kommer fram möts han av bybornas löje. Till sin förskräckelse ser han att det är en gammal stock han dragit omkring.

En stor del av berättelserna kretsar kring soldaten och spåmannens kamp mot varann. Det handlar om de händelser som till slut leder fram till mordet på Spå-Klemmet. Men det handlar på samma gång om så mycket mer. Kanske kan man säga att de män som en gång levde lånat ut sina namn åt mycket större krafter.

Sagans personer speglar den mycket specifika tid de berättats i, den så kallade nybyggareran.

Spå-Klemmet och Carl Tiger verkar i en del av Västerbottens inland som vid tillfället gränsar mot den så kallade lappmarken. Degerfors socken i Ume- och Vindelälvens nedre ådalar (numera Vindeln), är gammal bygd. Just Tegsnäset och byarna runt finns belagda från 1500-talet, men kan precis som Degerfors mycket väl vara äldre.

Livet i byarna är vid tiden rätt typisk för en nordisk älvdalskultur med tillhörande gemensamt förvaltade utmarker. Utkomsterna kommer från boskapsskötsel med mer eller mindre stora inslag av transhumans – det vill säga säsongsvisa flyttningar med boskap, jakt, fiske och spannmål.

XXX

XXX Under 1700-talet blir uppodlandet av marken – den sk “kolonisationen” – allt mer ett självändamål. Svea rike har successivt fått ge upp sina koloniala ambitioner på andra sidan andra hav än bottniska viken – och även där ska det som bekant snart gå på röven. Man har på allvar börjat kasta lystna blickar upp mot sitt egna småkalla “Västindien” i norr.

Premierad av skattelättnader från kronan tar nybyggareran fart. Och även om de flesta nybyggare kommer från den egna socknen – eller på sin höjd uppifrån Burträsk – kan man ändå säga att det innebär en sorts expansion. Den skandinaviska kulturen sprider sig upp ur de älvdalar där den sedan mycket länge ”hört hemma” och börjar etablera sig i utmarker som fram till dess varit hem åt en skogssamisk kultur som historiskt präglat stora delar av Västerbotten.

Dessa utmarker är förmodligen inga okända bygder för nybyggarna. På samma sätt som man får anta att älvdalarna brukats mer intensivt under vissa tider på året, har säkerligen trakter som Ekträsk, Storsävarträsk eller Manjaur varit en del av utmarksbruket under andra tider. Detta innebär däremot inte att det inte har funnits en samisk rådighet över det land som året-runt-brukats av samer. Att en kultur varit på en plats och jagat eller fiskat eller getat, betyder inte att de på samma gång haft en rätt till marken som motsvarar samtidens endimensionella syn på ägande. Den enes utmark är den andres hem.

För den skandinaviska kulturen innebär nybyggareran också att de sätt att bruka marken som varit gällande ovan Dalälven börjar träda tillbaka. Istället får vi det nya civiliserade bonderi som sanktioneras av staten. Det liknar mer en sydskandinavisk bondekultur, med stort fokus på bofasthet och odling av spannmål. Sett ur det perspektivet blir nybyggarpolitiken ett angrepp på såväl den samiska som den skandinaviska transhumansen och allmänningsbruket.

XXX Staten inleder med subventioner en process som den under avvittringen och baggböleriets stora landstölder kommer genomföra med våld. I slutändan förlorar de flesta bönder tillgången till mark nog att klara sig på. Man tvingas bli arbetare i sågverken, fabrikerna, skogarna, gruvorna och sätts där att förädla de “naturtillgångar” man nyss bestulits på. På så vis byggdes både Svea rikes rikedomar och de bolag som idag härskar oinskränkt i de en gång gemensamma markerna: Holmen, SCA, Stora Skog, Svea Skog. Etc.

Inget av detta hade hänt på Spå-Klemmets tid. Nybyggareran var ännu i sin linda och det var kanske inte ens självklart för de som bodde här att “Norrland” skulle tillhöra Svea rike. Kampen mellan den svenska kolonialmaktens påbjudna sätt att leva, och de former av liv som varit gällande fram till dess, var ännu inte avgjord.

Däremot var processerna i full blom under det 1800- och 1900-tal då sagorna om kampen mellan soldaten och spåmannen berättas. Därför behöver vi också förstå dem i ljuset av den utvecklingen, något som i sagorna tar sig både etniska och magiska, men även rätt våldsamma, förtecken.

Den eviga kampen

Men varför är Carl Tiger överhuvudtaget så besatt av att döda spåmannen?

I de olika varianterna av sagan beskrivs Spå-Klemmet på lite olika sätt. Ibland är han mest en lite dråplig figur. Som när han en höstdag har gett sig ut för att befria bygden från en särskilt elak slagbjörn.

XXX

XXX Han har spårat björnen dagar innan han tillslut får syn på den i en skogsdunge. Han laddar bössan i mynningen och tar stöd mot en väldig sten. Men han missar och skadeskjuter björnen, som såklart sätter av mot honom i full kareta. Spå-Klemmet försöker febrilt ladda om, men inser i sista ögonblicket att han inte hinner. Istället ger han ifrån sig ett tjut och springer in bakom stenen med geväret i hand och björnen efter. Björnen börjar jaga honom runt stenen, varv efter varv. Jakten fortsätter i timmar, ända tills det att spåmannen tröttar ut björnen, som säckar ihop. Först då kan han ladda bössan och komma till skott.

Men ibland beskrivs Spå-Klemmet också som tjuv och ond. Detta trots att mycket av det han gör – hur han hjälper bönderna med skörd eller håller bygden fri från björnar – i ett annat sammanhang skulle kunna betraktas som rätt goda gärningar.

Kanske är det för att sagorna berättats bland icke-samiska bönder som Spå-Klemmet framstår som så osympatisk. Det finns ju onekligen något av rasistisk fantasi i hur svensken på olika sadistiska sätt försöker ta “den lede lappen” av daga – något som också kan vara orsaken till att vissa idag inte riktigt vill kännas vid Spå-Klemmets samiska ursprung. Det kan också vara så att den verklige Spå-Klemmet faktiskt var en skitstövel och att det helt enkelt spiller över i sagorna.

Men överlag är det som fiendskapen mellan de två förutsätts. Soldaten och Spåmannen är en sorts mytiska personer, närmast kosmiska krafter som är dömda att krascha in i varandra. Och det hela tiden utan att varken den enda eller den andra får överhanden.

För oavsett hur grundligt Carl Tiger går till väga så lyckas han inte.

Åtminstone inte förrän han får hjälp.

XXX

XXX

Soldaten och Spåmannen

Det är tidig juldagsmorgon och soldaten Carl Tiger har än en gång fått tag på sin fiende Spå-Klemmet. Den här gången har han lovat sig själv – inget ska lämnas till slumpen. Nu ska spåmannen dö.

Han slår honom i huvudet med yxan tills han är stilla. Sedan känner han noga efter puls på den livlösa kroppen. Först när han är riktigt säker, hämtar han spaden. Snön singlar ner från himlen och midvintertjälen är djup och hård. Men gödselstacken är ännu ofrusen.

Han gräver så svetten lackar tills han fått upp en djup och smal grop. Sedan vräker han ner kroppen i dynggraven och fyller igen.

Men när han äntligen är klar och står där och flåsar mot spaden, nöjd med sig själv, står trollgubben där bredvid honom lik förbannat. Denne flinar hånfullt och säger: “Jaså. Det trodde man inte, att du – gudfruktiga karln – skulle arbeta så hårt på en så helig dag.”

Ja, hur än soldaten försöker, så lyckas han inte ta kål på spåmannen. Det beror såklart på dennes trolldom. Men det är inte vilken trolldom som helst. Spå-Klemmet har nämligen tagit ed av allting i skapelsen. Vapen, verktyg, växter och djur – allt har lovat nåjden att inte skada honom.

XXX Trots alla mordförsök verkar Spå-Klemmet inte alls lika blodtörstig som Carl Tiger. Han verkar å sin sida mer intresserad av att driva med soldaten än att ge tillbaka med samma mynt. Men när han tillslut får nog och bestämmer sig för att ge igen, visar det sig att även soldaten skyddas av mäktig magi.

En mörk och kulen natt går Spå-Klemmet upp på Stor-Ralberget – ett berg som ligger mitt emot Carl Tigers stuga. Väl däruppe klättrar han upp i den mäktiga Ralbergstallen varifrån han kan se huset där soldaten och hans fru sover lyckligt ovetande.

Sedan börjar han med mäktiga sånger att spå eld i stugan där nere.

När han ser det brandgula eldskenet från dalen är han först nöjd med sig själv. Men sedan inser han till sin fasa att det inte är hos soldaten det brinner. Trollskottet har träffat fel. Elden har lämnat Carl Tigers hus orört och istället är det den oskyldige grannen som brinner inne. Han hör skriken, barnagråten. Vinden för med sig lukten av bränt kött.

Spå-Klemmet gråter av förtvivlan. Vad har han gjort?

Och varför fungerar inte hans trolldom?

För att också soldaten har en magisk ed. Han har svurit sig själv till den svenska fanan och står under beskydd av trolldomen hos konungen, gud och självaste fosterlandet.

Faneden kan nämligen, enligt en föreställning som varit särskilt spridd i Västerbotten, ge en människa magiska krafter. Den som svurit den får dels makten att likt en präst fördriva vittra och rån och annat skrömt. Men den gör en också osårbar för trolldom.

XXX Vi har alltså en situation där deras respektive eder skyddar dem från varandra, något som både låser fast dem i evig kamp och lyfter kampen till en mytisk nivå.

Spå-Klemmets makt är den hos en ”trickster”. Inte bara i sin laglöshet, utan också i det att hans brott på ett typiskt trickster-sätt i slutändan ofta gynnar gemenskapen: Djuren rymmer inte när de getas av honom, björnarna hålls borta, säden dansar in i ladan.

Han är på samma gång en del av gemenskapen och utanför den, något som både påminner om en rätt typisk “schamansk” position, och om andra ambivalenta trolldomsfigurer som Loke, Oden eller Väinämöinen. Det går inte heller att ignorera parallellen mellan Spå-Klemmets ed och den som i de nordiska sagorna avkrävs allt i skapelsen om att inte skada Balder.

Huruvida det inslaget är ”genuint” eller har tillkommit som ett “lärt lån” är egentligen inte viktigt. Det centrala är att det lyfter ett drag som är närvarande överallt i berättelserna. Kampen mellan de två olika typerna av magisk ed visar på en konflikt mellan två radikalt skilda sätt att relatera till sin omgivning och vara i världen. Vi har den ed som allting i tillvaron avgivit till Spå-Klemmet, respektive den som Carl Tiger avgett till en frånvarande överhet.

Å ena sidan den ömsesidiga relationen till en livsvärld som man möter i ögonhöjd. En värld så nära att man kan tala med den och dess myller av djur, föremål, växter, etc.

Å andra sidan en lagstiftande makt som kommer uppifrån och strömmar nedåt till undersåten som en nåd. En makt som förutsätter underkastelsen under en frånvarande överhets heliga symbol – som den svenska fanan.

XXX

XXX Den ena makten är horisontell och emanerar ur en besjälad värld – den är animistisk, landbaserad och relationell. Den andra makten är utifrån kommande, monoteistisk och hierarkisk.

Piskan från gud

Carl Tigers faned är en del av ett större idékomplex och uttrycker något som kanske kan kallas för “spirituell fördrivning”. Den följer samma modell som de sagor som överallt i Skandinavien beskriver kristnandet som en process där kyrkornas klockor driver jättar, troll och andra landandar och hedniska väsen från landet.

Faneden tar alltså rollen som en sorts “piska från gud”, liknande den som kyrkklockan kan ha i mer civiliserade trakter. Men detta är en funktion som även kan fyllas av psalmboken eller bönen.

Den som bygger en lagård på fel ställe kan ju ansättas av de vittra som bor eller har sin vandringsled där. Men den som flyttar sin lagård, som ger dem att äta eller på annat sätt hjälper sina osynliga grannar, kan istället träda in en social relation med dem. Beter man sig som folk, kan det gå riktigt bra och i vissa fall till och med sluta med äktenskap.

Dessa berättelser är särskilt spridda i sagorna om det som ute i byarna ofta kallas för nybyggaröden. Och det är inte så konstigt. Det blir särskilt viktigt för en nybyggare som flyttar upp till en tidigare obebyggd utmark, att hitta sin plats i en redan existerande värld. Eller – för att använda en fullständig anakronism – om att etablera ett ekologiskt förhållningssätt till sin omgivning.

XXX Men, nybyggaren kan också välja att kringgå allt detta genom att ta till bönen, psalmboken eller faneden. Med hjälp av dessa lånade gudspiskor kan denne driva bort platsens ursprungliga invånare istället för att blidka dem. Genom andligt våld kringgås den anpassning till platsens villkor som landandarna avkräver oss, något som i sin tur representerar ett nytt förhållningssätt till omgivningen.

Det här återkommer på flera plan.

Istället för ömsesidigt beroende mellan folk, får vi undanträngning av den ena kulturen till förmån för den andra. Istället för ekologiskt samspel, får vi monokultur. Istället för myrslåtter, skogsbete och utmarksallmänningar, kalhyggen och plöjda fält för insådd vall. Istället för blandskog, hormoslyr. Istället för plockhuggning och byasågar, Mo och Domsjö. Istället för ett myller av gudar andar och väsen – den ende Guden.

Istället för Spå-Klemmet får vi Carl Tiger.

Men det går också att dra paralleller till den enda stora klocka som finns kvar idag.

Den som ständigt viner över landet och ringer överallt. Den som vi knappt ens längre hör trots att den hela tiden klämtar starkare och underkastar värde efter värde sitt eget heliga mått. Den hejdar älvarna och river bergen, den drar om vägarna och flyttar byarna och städerna, och den omformar inte bara jorden utan även människorna, ja till och med djuren till sin avbild.

Vi pratar naturligtvis om pengar.

XXX Vi vet att vittra, precis som jättarna, gjorde motstånd. Så sägs till exempel storklockan från Backens kyrka ännu ligga kvar på Umeälvens botten, sedan bärgningen av den saboterats av vitterfar i harhamn.

Kanske kan vi också förstå koskällorna, de där små av trä som korna bär, som en sorts motklockor. Det är ju ljudet av dem man kan höra när vittra är nära med sina osynliga djur. Kanske är det något liknande vi behöver för att rå på pengarnas stora klocka? Många små underjordiska bjällror, mot den väldiga och ensamma ovan där.

Men frågan är om det räcker som alternativ till kapitalets trolldom.

Grynstampen

Efter den totala katastrofen med att spå eld i soldaten Carl Tigers hus, finns ingen återvändo för Spå-Klemmet. Han har gett sig in på våldets väg och måste vandra den till slutet. Så han beger sig till soldatens gård. När detta sker kan variera beroende på vem som berättar. Kanske är det direkt efter brandnatten? Eller så händer det i själva verket långt senare när Carl Tiger förolyckats i kriget i Finland?

Vad som däremot går igen i alla versioner är att Spå-Klemmet smyger fram till gården och kikar in. Soldaten är inte hemma, men frun hans är. Hon står där ensam i köket. Men i samma ögonblick får hon syn på honom. De tittar på varandra under en kort sekund. Sedan rusar Spå-Klemmet fram till stugan och börjar rycka i dörren.

Hon har hunnit låsa, såklart, och hur han än bultar och ropar öppnar hon inte.

XXX

XXX Så han springer till fönstret för att ta sig in den vägen, men frun märker det såklart. Hon söker desperat efter något att värja sig med och greppar första bästa köksredskap med någon sånär tyngd: grynstampen.

Slaget träffar honom i huvudet när han är halvvägs in. Det hörs ett krasande ljud och spåmannen faller bakåt. Han landar på rygg på gårdsplanen, fingrar längs tinningen och tittar sedan förvånat på det röda blodet på sin hand. Han, den store trollkarlen som tagit ed av allting i skapelsen att inte skada honom. Nu känner han livet rinna ur honom i en strid ström.

“Grynstampen,” mumlar han och blickar upp mot den mjölkvita himlen. “Hur kunde jag glömma grynstampen?”

Det blir hans sista ord. Spå-Klemmets liv slutar där, på rygg på ett gårdstun i Tegsnäset.

I de nordiska sagornas motsvarande ed, är det misteln som Frigg glömmer. Här är det ett mycket mer världsligt föremål som spelar huvudrollen. En grynstamp är visserligen inget att leka med. Det kan vara en rätt rejäl klubba. Samtidigt måste det ha funnits knivar i köket. En spiskrok av järn, kanske till och med en liten handyxa?

Så varför just grynstampen?

Det kan handla om själva korngrynet. Kvinnan förvandlar ett redskap som används för spannmål till ett vapen att döda med. Det är inte särskilt långsökt att se detta som en bearbetning av ett större kulturskifte. Sagan personifierar den jagande, getande och trollande kulturens död – och den spannmålsodlande bofasthetens triumf.

Men grynstampen är också ett kvinnoverktyg.

XXX Det är ju därför som Spå-Klemmet glömt den. Aldrig hade han kunnat föreställa sig att någon skulle ge sig på honom med ett simpelt köksredskap. Ur det perspektivet blir det då hans manliga horisont som får honom på fall.

Den blinda fläcken

Vi har fått intrycket av att många av de här sagorna har berättats av kvinnor, och då kan slutet ses som en rätt medveten ironi. När han gör intrång i kökets traditionellt feminina sfär dödas han med ett typiskt kvinnligt redskap. Att han av vissa dessutom framställts som våldtäktsman blir ytterligare ett sätt att förstärka den aspekten: Kvinnan lyckas där faneden går bet.

Men det här säger också något om Spå-Klemmet. För om de magiska ederna är ett sätt att uttrycka en viss relationalitet till sin omgivning, så har Spå-Klemmet misslyckats med att upprätta en relation till just den specifika sfär som Carl Tigers fru personifierar.

Den statliga magi som faneden uttrycker, är en underkastelse som omfattar allt inom dess territorium. När den missar något är det för att det förträngs eller aktivt förintas. Den horisontella “ekologiska” magin däremot, är mer seriell och adderande. Den måste liksom gå från grej till grej tills hela tillvaron är inkluderad i en ömsesidig väv av trolldom. Till skillnad från den statliga magin, blir dess blinda fläck att den kan råka glömma något.

Att Spå-Klemmet missar att ta ed av grynstampen är alltså inte bara ett uttryck för att han själv på något abstrakt sätt saknar ett kvinnligt perspektiv. Det blir ett sätt att illustrera hur den livsvärld han personifierar inte förmår vara allomfattande på samma sätt som nationalstaten och den gryende kapitalismen gör anspråk på att vara.

XXX Här är det viktigt att ta ett steg tillbaka och understyrka att det här är sagor som berättats ur en skandinavisk horisont, den hos t ex en bondfru i Västerbottens inland. Om de säger något om någon annan kultur än sin egen så beror det på likheter mellan kulturer i uppfattningar kring magi eller vad en “nåjd” är.

Spå-Klemmet är alltså en typisk skandinavisk konstruktion. Han har mer gemensamt med kringvandrande figurer som Kettil Runske eller Oden, än med den same han utges för att vara. Så kanske är det snarare med dylika han borde jämföras.

Vi har tidigare poängterat att mycket av det Spå-Klemmet gör i berättelserna, trots att det ofta beskrivs i något nedlåtande termer, i slutändan gynnar gemenskapen. Detta är något som påminner ganska mycket om hur till exempel Oden fungerar i sagorna om honom. Han stjäl, ljuger, förtrollar och förklär sig men i slutändan kommer det mesta han gör gemenskapen till del.

Men Oden har också något som Spå-Klemmet saknar.

Dels associationerna till krig, så klart. Dessvärre för Spå-Klemmets samiska kultur, så tillhör det organiserade våldet i berättelserna – oavsett om det rör sig om ett rättmätigt kollektivt självförsvar, eller som i Svea Rikes fall kolonisation och erövring – Carl Tiger.

Men ett annat drag som Oden bär men Spå-Klemmet saknar, är det könsöverskridande. Hos Oden är det exemplifierat i hur han utövar kvinnligt kodad trolldom. Även om Spå-Klemmet trollar, så är den här kvinnliga sidan frånvarande i honom. Om något så framstår han i sitt härjande som en rätt typisk karlakarl.

XXX

XXX

Oden och motståndet

Den här texten är skriven med klara sympatier för Spå-Klemmet. Vi tycker att det relationella förhållningssätt som uttrycks av hans magi, är ett bättre alternativ än den statligt sanktionerade monokultur som lett oss ner i den ekologiska katastrof vi just nu befinner oss i. För oss handlar det också om vilket “Norrland” vi i framtiden vill leva i. Sagorna om Spå-Klemmet säger något om kampen som pågår idag, och om hur vi bygger ett spirituellt och politiskt alternativ till den gröna kolonialismen och kapitalets stora klocka.

Spå-Klemmets död kan därmed ses som ett varnande exempel. Om vi ska lyckas med att både göra motstånd och bygga alternativ till den här utvecklingen måste vi lära oss av det misstaget.

Ett sätt att göra det är att bli lite mer som Oden.

Det här handlar inte om Oden som kung och maktfigur, om hur han som monark lyckas inlemma det anarkistiska schamanska i sin maktutövning. Det handlar inte heller nödvändigtvis om kön, om relationen mellan spannmål och boskapsskötsel, eller ens om kosmiska krafter som ordning och kaos.

Vad det snarare rör sig om, är en förmåga att på något vis kunna inlemma det man inte är.

XXX Förmågan till det har länge varit den efterkrigstida kapitalismens unique selling point. Du får kritisera Facebook på Facebook, borgerlig offentlighet i borgerlig offentlighet och den akademiska diskursen inom akademin. Det är helt ok att åka till jobbet i punktröja så länge du följer klockan och kommer i tid.

Åtminstone fram tills nyligen.

Kapitalismen genomgår nämligen just nu en kris på precis den fronten. För vad är den fascistiska våg som just nu sveper genom det västerländska projektets hjärtland, om inte just en kris för förmågan att inlemma det som är “annorlunda”?

Det finns också en om möjligt ännu djupare oförmåga som blir synlig i hur klimatkatastrofen hanteras. Här spelar det ingen roll om man tittar på fiaskot med utsläppsrätter, oförmågan att bygga folkligt stöd för en energiomställning, eller på hur den gröna kolonialismen i norr de facto slår sönder de få embryon som finns kvar till en faktiskt omställning (i hur den drabbar renskötselns tex).

Det sistnämna är kanske det bästa exemplet på hur lönlöst det är att försöka rädda både det kapitalistiska systemet och ekologin. Oavsett om det handlar om faktiska koldioxidutsläpp, materialåtgång eller tillgång till energi från uppdämda älvar, kärnkraft och vindkraftsparker, får naturen alltid stå tillbaka för vinstintresset. Att påstå att det inte finns en motsättning mellan de två är lika orimligt som att det inte skulle finnas en motsättning mellan arbetarnas löner och villkor och företagens vinstmarginaler. Eller för den delen, mellan Spå-Klemmet och Carl Tiger.

XXX Det går att dölja det med green-washing, genom att förflytta kostnaden till andra sidan jorden eller genom att sätta “schyssta villkor”-stickers från LO på dörrarna. Men varken företagens marknadsavdelningar eller politiken är särskilt intresserade av hur bra något egentligen är. Där skiljer de sig både från kolets kretslopp och de som drabbas av arbetsvillkor vars dödlighet den senaste tiden börjat läcka ut som batterisyra från fabriken i Skellefteå.

Vad det här visar på i en större skala, är en oförmåga hos kapitalismen att inlemma den ekologiska dimensionen i sitt system.

Men det visar också på vikten av att vi – när vi tänker oss alternativ till det systemet och med vår trolldom försöker frammana den framtid vi vill se – inte gör samma misstag. Att säga att motståndet behöver bli lite mer som Oden, handlar om att inlemma en mångfald av livsformer, eder och sätt att vara. Det handlar om att skifta väglängd och möta kapitalets trolldom med en annan magi — och det utan att resa ännu en klocka till skyarna.

Spå-Klemmet begravdes norr om den gamla kyrkan i Vindeln, som brukligt är med syndare och ogudaktiga. Men sedan dess har kyrkan byggts ut med en sakristia och idag ligger han enligt uppgift i själva verket under den.

Det påminner om de första kyrkornas eget inlemmande, när de försökte kapsla in de hedniska templens och lundarnas makt genom att placera sig ovanpå dem. Men det påminner också lite om hur man begraver en kung.

Och precis som kungligheter planterar träd överallt de far fram - som till exempel det som Gustaf IV Adolf lämnat efter sig i Vindelns centrum – står Spå-Klemmets tall på Stor-Ralberget kvar än idag.

För träden kommer att överleva kungarna.

XXX

Bilder

Bilder av xbimx

Noter

¹ Publicerad i tre delar i Västerbottens Kuriren: del 1 (2024-08-17), del 2 (2024-08-23), del 3 (2024-08-31)

Om små och stora klockor

Sep 15, 2024