Det här är andra delen i vår planerade trilogi om arbetarrörelsen i Norrland.

Den första delen i serien hittar du här.

Ekar, grevar, fästingar

Man hör ibland att det är kylan som föder såna som oss. Att det skulle finnas någon sorts korrelation mellan vinter och socialism som gör oss mer lagda åt egendomsgemenskap. Och det är klart att det är viktigt att hålla ihop och dela på saker i ett fientligt klimat. Det finns en kommunism i snöstormen, hur man släpper allt och hjälps åt. Stannar vid vägkanten fast det är iskallt, man är hungrig, familjen väntar där hemma.

Men det gör det ju även i monsunen. Bland dem som måste samsas på en mycket trång plats i outhärdlig värme. Eller för den delen, om man bara är några stycken, på en alldeles lagom yta som aldrig är varken för varm eller kall.

Socialismen är även i den bemärkelsen som vatten. Alla måste vi dricka, oavsett väder.

XXX

*Sloge/slåtterallmänning 1921, foto: Karl Lärka*

XXX Samtidigt heter det i ett dessvärre utdaterat ordspråk: “ekar, grevar och fästingar – kommer aldrig över Dalälven”. Och det är ju sant att det inte funnits någon inhemsk överklass här. Innan skogsbaronerna kom var det väl egentligen bara prästen som var rik.

Men den som tror att det skulle handla om våra jordars oförmåga att producera överskott nog för att föda en elit, den har nog aldrig sett en tornedalsk gurka. En västerbottnisk rundloge eller bevittnat en sarvslakt. Den tänker kanske att älvarna alltid varit lika halvtomma som de blev efter vattenkraften, eller att det finns någon himmelsk lag, en arvssynd som säger att det förr eller senare måste uppstå en överklass. Som om översittare var frön som drev runt med vinden och slog skott varhelst det fanns tillräckligt bördig jord.

Och om det mot förmodan inte händer, så måste det finnas externa faktorer som hindrar det.

Som en helvetes massa snö.

Men det viktiga är inte klimatet utan vad vi väljer att göra med det. Det är inte jordens kalkhalt, antalet soltimmar eller tjäldjupet som bestämmer hur vi ska leva våra liv.

Idén att en viss folksjäl hänger ihop med ett visst landskap kallas för “blod och jord”. Det är en föreställning som kommer igen i förtäckt form, inte bara i de här resonemangen om väder. Även i de försök som finns från högern att förklara den “nordiska jämlikheten” med allt från luthersk byagemenskap till ett folk av odalbönder som bara på grund av sin allmänna rakrygghet (läs: ras) sagt du till varandra sedan folkungarnas dagar.

XXX Det finns motsatt problem inom “arbetarrörelsen” dock, där det gamla snarare konsekvent nedvärderas. Och det hade ju varit en sak om det var för att visa på den organiserade arbetarklassens inspirerande förmåga att uträtta storverk. Men allt som oftast handlar det snarare om att ge de egna organisationerna - och dess samtida företrädare obs - äran av samtliga verkliga och inbillade landvinningar.

Men gemensamt för både högerns och vänstern här, är en sorts historiesyn som fråntar folket agens.

Kanske var det så att patronen, prosten och rottingen härskade oinskränkt sedan evinnerlig tid där nere sörsverige. Att allt var mörkt och kallt innan mäster Palm klev i land från Köpenhamnsbåten som en röd Lucia. Det är upp till de där nere att utreda. Men för oss är det mer komplicerat. Oavsett om vi gör nedslag i tegssystemets jordsskiften och lottfördelning av skördar; i fäbodbruket, utmarksbruket eller kalenderdagarnas reglering av beten av allmänningsjordar; i svedjebrukets storfamiljskommunism; i tornedalens eller siidasystemets självstyre och princip för fördelning av betesmarker – så har vi knappast att göra med något premodernt mörker.

Lika lite är det något som uppstår av sig själv, ur vår jord, våra ryggar eller någonting annat mystiskt. Snarare är det olika sätt på vilket samhället medvetet gynnar gemenskapen och jämlikheten, samtidigt som det minimerar möjligheten för vissa att ackumulera välstånd på bekostnad av andra. Det är med andra ord politiskt.

XXX

XXX På många platser i landet norr om Dalälven är steget mellan det här sättet att leva och livet som lönearbetare i kapitalismen inte större än en generation. Det finns fickor av förkapitalistiska produktionssätt i vissa delar av Norrland ända in på 1900-talet.¹

Samtidigt existerade ju kapitalismen och det var Sverige som styrde och ställde.

Kanske kan man låna ett litet begrepp från Marx här och säga att samhället ännu bara var formellt underordnat kapitalismen? Den alltmer storskaliga renskötseln eller nybyggareran kom förvisso inte ur tomma inte, men staten var något som låg mycket långt bort. Kapitalismen var ännu mest ett ramverk. Det omkringliggande ekonomiska systemet påminde mer om en turbin i ett redan existerande vattendrag, än den kraftdamm som stöper om hela flödet det senare skulle utvecklas till.

Först med de stora landstölderna mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet förändras situationen. Först då blir det lönearbetare, penga-användare och lagföljare av oss på allvar. Men minnet av de tidigare sätten att leva försvinner inte. De är i vissa fall inte ens en generation bort. Så när vi som arbetare väl organiserar oss, så utgörs våra organisationer av folk med direkt och personlig erfarenhet av andra sätt att leva. Och ingenstans är det här så tydligt som i den syndikalistiska Lokala Samorganisationen (LS).

XXX

Introduktion till en idé

Den bärande idén i syndikalismen är att organiseringen i fackföreningar ska ligga till grund för det socialistiska samhället. Produktionen ska övertas direkt av arbetarna, utan att gå via en centraliserad stat. Dess principer som ligger mycket nära anarkismens och den frihetliga kommunismens: direkt demokrati, lokalt självbestämmande, gemensamt ägande och idén om att samhället i så stor utsträckning som möjligt ska förvaltas av folket och arbetarna, utan representanter och ombud, är centrala.

Genom att praktisera ovan nämnda principer i den dagliga kampen för rättigheter på arbetet, så är tanken att vi lär oss allt det vi behöver för att en dag, tillsammans med andra sektioner på andra arbetsplatser, ta över produktionen.

Även organiseringen på orten är viktig. Det är i den lokala samorganisationen som den “geografiska” och “ekonomiska” organiseringen överlappar. Om den syndikalistiska sektionen på arbetsplatsen är embryot till en arbetarstyrd produktion, så är LS som ett embryo till en “syndikalistisk” kommun.

I Sverige uppstår syndikalismen i och med bildandet av Sveriges Arbetares Centralorganisation – SAC – i efterdyningarna av storstrejken 1909. Sedan dess har SAC fört en tillvaro av upp- och nedgångar, allt beroende på den allmänna konjunkturen och förmågan att anpassa sig till nya villkor.

XXX

XXX Ett exempel på det sistnämnda är dagens framgångsrika organisering av migrantarbetare inom byggindustrin. Ett annat är hur den slog rot i de nordsvenska skogslänen i början av 1900-talet.

Men det handlar inte bara om en organisations förmåga att anpassa sig efter folket som man tänker sig ska utgöra den. Det finns också en rörelse i motsatt riktning. Ett folk kan ta fasta på vissa saker i en organisation eller en idé och anpassa dessa efter sig själv.

Det var det som hände med Marxism-Leninismen när den landade i de antikoloniala rörelserna under 1900-talet. Och vi menar att det även var det som hände med syndikalismen, när den landade hos oss.

Exposé över de röda myrarna

Härjedalen

En slutsats man kan dra av Kata Dalströms pamflett Blad ur de lagliga stöldernas historia är att den skillnad vi ofta gör mellan avvittring och baggböleri är godtycklig.

I stället för avgränsade historiska skeenden – till exempel från en ökad statlig kartläggning av skogsmark och jord under den tidigmoderna epoken, till privatisering och överförande av jorden i enskilda händer i och med skiftesreformerna, till koncentration av jorden i företagens händer genom baggböleriet – har vi i att snarare att göra med en mängd landstölder som glider in och ut ur varandra, och ofta inte ens går att skilja åt. Allt genomsyras av den anda som efter en sågverksamhet utanför Umeå har kommit att kallas för Baggböleri.

XXX

XXX Det handlar om stockfångspriviliger och koncessionsskogar som förvandlas till företags egendom, om kungsådror som privatiseras och blir fallrätter och på många platser verkar avvittringen överhuvudtaget inte ta steget via enskilt ägande, utan marken går direkt i bolagens händer.²

Dalströms pamflett beskriver i mångt och mycket bakgrunden till den situation som råder när de syndikalistiska idéerna, ofta med rallarna och bygget av inlandsbanan, anländer till bygden i början av 20-talet. Det är en situation som, vilket Ingemar Sjöö skriver i Fackliga fribrytare apropå Härjedalen, redan är kolonial:

“(S)kogsbolagen hade med sina sedvanliga skumraskmetoder … lyckats underlägga sig stora delar av landskapets produktiva arealer. Bortsett från den ynkliga skärv som utbetalades i form av ackordslön till de som utförde det faktiska arbetet med att avverka timret, försvann huvuddelen av de betydande värden som skogsbruket genererade ut ur landskapet, till kapitalägare som bodde på annat håll.”³

De flesta Härjedalingar var nog väl medvetna om att deras hembygd betraktades som en koloni. Pengarna från timret byggde stenstaden i Sundsvall och palats i Stockholm. Samtidigt var landskapet i övrigt “tämligen opåverkat av den moderna så kallade civilisationen”.⁴ Längre tillbaka tillhörde man Norge och språket man pratade var en version av tröndska och alltså fjärran statens svenska språk. Livet genomsyrades till stor del ännu av jakten, fisket, renskötseln och fäbodbruket.

XXX

XXX Västerbotten

Om vi flyttar blicken norrut så hittar vi en liknande situation. Så här låter det till exempel i Västerbottens Folkblad 1925 när de kommenterar “Sveriges längsta lockout”, dvs den utdragna konflikten som de syndikalistiska Ekträsk LS och Lossmen - Sävsjö LS hade med skogsbolagen Holmsund, Sandvik och Mo & Domsjö:

“Man må ogilla deras sätt att föra sin kamp, men det kanske inte är så underligt att metoderna blir desperata, när skogsförvaltare ställer en hel befolkning utan inkomster, sedan bolagen först berövat samma befolkning deras skogar och hemman, i vissa fall med användandet av list och knep.”⁵

I kampen mot arbetarna går bolaget även bortom bara arbetet. Ett exempel på det var hur man, i sitt försök att ”beröva människorna här deras värdighet” inte bara utestängde dem från deras arbete, utan även “lock-outade” dem från sånt som rätten att jaga “så länge de tillhörde sin nuvarande organisation”.⁶

En förklaring till stridsviljan och uthålligheten hos den typen av norrländska LS som Lossmen - Sävsjö och Ekträsk är exempel på, är den långa tradition av inbördes hjälp som existerade i de berörda byarna. Det här var en tradition som gick tillbaka till tiden ”långt innan anarkisten Peter Krapotkins lära förkunnades”.⁷ Man hjälptes åt med och fördelade mat utifrån behov utifrån mottot “En för alla, alla för en”.⁸

XXX

XXX Den här kamratskapen och solidariteten finns dokumenterad på många håll. I Nisse Lätts memoarer talas om ”okända ’jultomtar’ i Härjedalsskogarna”,⁹ Anders Eks Agitatorsminnen vittnar från Södra Norrland¹⁰ och i Norra Västerbotten fick man stöd ”ända från broderorganisationer i Norge”.¹¹

Till skillnad från i exempelvis Härjedalen har vi i ovanstående konflikt att göra med nybyggarland i Västerbottens inland. Men större delen av den nya marken bryts å andra sidan av folk som kommer från området. Det är lokal befolkning som “flyttar upp” till utmarkerna.¹²

Det finns alltså ett starkt kulturellt kontinuum. Mellan bondebefolkningen i mer traditionellt skandinaviska bygder kring älvar som Vindel- och Umeälven eller sjöar som Bur- och Bygdeträsk, och de som flyttat upp till de tidigare utmarker, exempelvis Ekträsk går en rak linje. Det är viktigt att komma ihåg, eftersom det här är ett område som precis som de andra vi tittar på, på ett eller annat sätt är djupt präglad av de värderingar som är rådande inom nordiska “utmarksregimen”.¹³

Norrbotten

Det här går att jämföra med Norrbottens inland. Även där blir den bofasta och nybyggande befolkningen till genom huvudsakligen “inre kolonisation”.¹⁴ I trakterna runt Jokkmokk innebär det här till exempel att nybyggarna till större delen består av lokala skogssamer, finnar som flyttar in från Gällivare socken och i viss mån skandinavisktalande folk från Norrbottensskusten.¹⁵ Knappast några långflyttande storsvenskar, alltså.

XXX

*LS möte i Moskosel, Arvidsjaur socken 1926*

XXX När Svea rike och skogsbolagen anländer är det verkligen som kolonisatörer i främmande land. Området är kulturellt och språkligt ointresserat av att rätta in sig i staten Sverige. Folket är en del av en kulturell enhet som betraktar den övre delen av Bottenviken som innanhav och som i stor utsträckning endera identifierar sig med det samiska, eller med det finska.

Här visar arbetarrörelsens två revolutionära grenar en känslighet och förmåga till anpassning som den storsvenska socialdemokratin saknar. Vi har i del 1: Nordkalotnik varit inne på Norrskensflammans finskspråkiga utgåva Revontulet. Det syndikalisterna gör är att helt enkelt starta en egen tidning: den numera bortglömda Norrlandsfolket. En dagstidning med redaktion och tryckeri i Kiruna som gavs ut som ett alternativ till den i söder producerade Arbetaren (som ändå var omöjlig att få upp i tid).

Norrlandsfolket kom ut i ungefär lika stor upplaga som Norrskensflammans finska utgåva. Förutom att täcka de vanliga frågorna som angår arbetarrörelsen utmärks den av sina skildringar av livet i skogarna – av orättvisorna i bygderna, det nya arbetets umbäranden och hoppet om ett annat liv. Den utgör på många sätt ett forum för en landsända att formulera sin situation, och det är troligt att den haft en rätt stor påverkan på syndikalismens utbredning.

Men något som verkligen utmärker området är närvaron av det samiska. Det här är bygder som fram till nyligen har präglats av förkapitalistiska samiska former för självstyre, kollektiva byastrukter som gått under namn som sijtar, skoltbyar, kåta-käräjät (tältdomstolar), etc.¹⁶

XXX

XXX Det samiska språket, tron och kulturen präglar livet för otroligt många människor när kapitalismen – med sin negation tätt i hälarna – anländer till bygden. Det är en identitet som i ännu större utsträckning än tornedalingar och lantalaiset, står i opposition till det svenska.

Men till skillnad från den finska, finns det inte så mycket skrivet om samerna och arbetarrörelsen.¹⁷ Den samiska historien handlar till stor del om de som blev kvar inom den samiska kulturen och höll fast vid traditionella livsformer. Historien om arbetarna å andra sidan, är i många fall historien om de proletariserade.

Om vi däremot tittar närmare på en utpräglat samisk skogsbygd som Jokkmokk, så går det att få syn på några generella drag.

För det första går proletariseringen otroligt fort. May-Britt Öhman beskriver effekten av avvittringen för en skogssamisk familj så här:

”Sålunda hade familjen på mindre än tjugo år gått från att vara självförsörjande på egna marker, genom renskötsel och fiske, till att vara hyresgäster, på av staten hyrd mark, och lönearbetare i skogsindustrin som nyttjade de marker de helt nyligen själva ägt och disponerat fritt.”¹⁸

XXX

*Delning av älgkött efter jakt, Fredrika/Åsele*

XXX År 1900 ägs 69 procent av skogarna i socknen av storbolagen.¹⁹ Relationen mellan den monumentala landstöld och en tidigare kollektiv självförvaltning som finns alldeles färsk i minnet, kan vara en ren slump när skogsarbetarna väljer facklig organisationstillhörighet. Vi har inte tillräckligt med material för att dra några långtgående slutsatser. Däremot går det att se på det i ljuset av de andra exemplen på “röda myrar” som vi tar i den här texten, där ju samma faktorer finns närvarande. Och i det sammanhanget är det intressant att när det gäller Norrbotten är syndikalisternas starkaste fäste, utöver gruvorterna i Malmfälten, just bland skogsarbetare i trakterna runt Jokkmokk.²⁰

Finnmarkerna

En annan utpräglat syndikalistisk bygd är finnmarkerna i norra Dalarna och Hälsingland.²¹

Precis som Härjedalen och Västerbottens och Norrbottens inland, har dessa sin egen specifika historia. Namnet anses de ha från de svedjebrukande skogsfinnar som från 1500-talet och under efterföljande århundraden flyttade in i bygderna.

Bastun och röken från björk hölls för helig och björnen vördades som en förfader genom särskilda begravningsritualer. Man hade stor kunskap om jakt-, fiske- och skördemagi, om haltija och väki och var av det omgivande majoritetssamhället efterfrågad som troll- och läkekunnig.

XXX

XXX Svedjebruket innebar en långsam förflyttning över landskapet, en sorts “nomadism över generationer”. Nya svedjor togs upp med årsintervall för svedjerågen och -rovorna. När marken gjort sitt för odling förvandlades den till betesmark för kor och getter. Rökpörten, rior och bastuar byggdes med någon generations mellanrum.

Stora familjegrupper och släkter arbetade tillsammans i inbördes egendomsgemenskap, och man samarbetade över grann- och byagränser vid stora arbetsuppgifter.²² Det här var ett bruk av jorden som inte bara förutsatte en ganska låg befolkningstäthet, utan också att marken förvaltades som allmänning (eller “saknade ägare”) – något som fortsatte att gälla även efter att själva svedjandet förbjudits och boskapen, jakten och fisket tagit överhanden.²³

När det kommer till tystade folk, är det ofta svårt att veta hur mycket av kulturen som finns kvar. Men tack vare de finska folklorister som vände sig till de här bygderna för en oförvanskad finskhet så vet vi en hel del om vad som fanns kvar till åtminstone 30-talet.²⁴

Även om svedjebruket till största delen försvunnit när syndikalismen kom till bygden så var en stor del av kulturen intakt. I vissa skogar fanns det fortfarande de som enbart finskade. I andra började kanske finskan glömmas bort men man badade fortfarande rökbastu, bodde i rökpörten och åt surmört.

Det fanns med andra ord en sorts gentemot svenskheten oppositionell kulturell identitet, kopplad till en form av liv från tiden före kapitalismen.

XXX Och det är mot den fonden vi ska förstå konsekvenserna av jordens bolagisering. För om proletariseringen av befolkningen i Norrbotten och Västerbotten är brutal, så är den i Finnmarken fullständig. På legendariska LS-orter som Hamra och Los är bolagens markinnehav vid seklets början i princip hundraprocentigt.²⁵ Det finns ingen självägande bondeklass kvar överhuvudtaget. Alla är hänvisade till lönearbete åt stöldligor som Stora Skog eller Bergvik Ala.

Att syndikalismen när den väl kommer till bygden blir jordens grej, är ungefär lika chockerande som att deras tidning – med redaktion i pyttelilla Fågelsjö i Orsa finnmark – heter Skogsproletären.

Det här är något som går igen även i den sista av röda myrar vi valt att göra nedslag på.

Norra Dalarna

Dalarna har länge haft en märklig position i relation till majoritetssamhället. På samma gång som man varit ett av de starkaste föremålen för nationalromantiska projektioner, så är kulturen i synnerhet i Ovansiljan kanske den av de skandinaviska, som tydligast skiljer ut sig från den svenska.

Norra Dalarna den plats där fäbodväsendet än i dag är som mest utbrett. Det är också den region där skiftesreformerna, i synnerhet inom byarna, stött på störst motstånd. Det saknas nästan helt spår av den nordgermanska stormannakultur som präglat andra “svenska” landskap (med undantag för Norrbotten) och det har till dags dato varken hittats stora gravhögar eller runstenar.²⁶

XXX

XXX Det har rått en förhållandevis stor jämlikhet, inte bara mellan grannar, utan också mellan könen. Något som praktiserandet av realarv – det vill säga att man ärver både på fäderna och mödernet – vittnar om. Även namngivningen har varit semi-egalitär, då den ofta i första hand utgått från gården (som alltså kan ärvas från båda håll).²⁷

Men det kanske tydligaste exemplet på det icke-svenska är språket. Målen i norra Dalarna i och ovansiljan – i synnerhet norra Mora och Älvdalen – är de skandinaviska språk som tydligast skiljer ut sig, inte bara från svenskan, utan även norskan, danskan och isländskan.

Och precis som bland bondsktalande, finskande eller samisktalande, kunde man fortfarande in på 80-talet straffas om man talade sitt språk i skolan. Älvdalska uttryck som att “bocksvenska” – det vill säga tala svenska så att man får bock av magistern – eller fara “ut i Sverige” vittnar om en relation till Svea Rike som något i grunden annat än det egna. Något som ligger ganska långt från majoritetssamhällets föreställningar om nationens vagga.

I kombination med detta har vi en historia som vid det här laget börjar bli tjatig:

Baggböleriet, utmarksskiftet och den statliga stölden av allmänningsskogar – i bildandet av så kallade “kronoparker” – drabbar bygden hårt. Även om vissa byar förblivit oskiftade, så är den så viktiga utmarken borta. En tidigare fäbodbrukande befolkning proletariseras och tvingas in i skogsarbetet, med flottning och kolning på sommaren och huggning på vintern.

XXX

XXX Sedermera kommer vattenkraften och stryper de älvar som gett namn åt folk och bygder. Under vattnet ligger inte bara farleder, hus, fäbodar och fiskeforsar utan även en del av den egna identiteten. Österdalälven från norra Mora till Älvdalen är idag en av Sveriges hårdast exploaterade älvsträckor. Mellan Spjutmo och Trängslet, en sträcka på mindre än 6 mil, finns hela fem vattenkraftdammar (och en sjätte var planerad under 90-talet, men mötte på för hårt motstånd).

Samtidigt finns ytterligare en faktor som vi inte vore de vi är om vi lät passera obemärkt förbi.

I vår text Introduktion till Gertrud lägger vi kartan över häxprocessernas spridning ovanpå fäbodväsendets utbredning. Vi konstaterar att det går att se bålen som ett massmord riktad mot en kvinnocentrerad och animistisk motmakt med bas i fäboden.²⁸ Kanske kunde man komplettera den kartan med en över spridningen av syndikalistiska lokala samorganisationer?

Det mest utpräglat syndikalistiska området i Dalarna utanför finnmarken var Älvdalen. Älvdalen är samtidigt det språkligt mest annorlunda och det område där fäbodväsendet än idag är som mest levande. Det är både en av de bygder som drabbats hårdast av de nordiska trolldomsprocesserna och platsen där dessa startade, och än idag präglar minnet av de brända bygdens självbild.

Det finns studier från Hälsingland som visar att samma släkter som mot slutet av 1600-talet drabbades av trolldomsanklagelser, är drivande i den stora antiklerikala väckelse som tar fart under 1700-talet.²⁹ Hundra år är inte särskilt lång tid när det handlar om släkthistoria.

XXX Vi är själva ättlingar till alla de folk vi nämner här, från Jokkmokks skogsamer och Västerbottens nybyggare till tornedalingar, ovansiljansmasar, hälsingar och skogsfinnar.

Vi kanske har glömt bort våra språk och lever annorlunda. Men vi minns var vi kommer ifrån. Vi har ofta liknande politiska perspektiv som de som kom före. I vissa fall tillhör vi till och med samma organisation. Det är hundra år mellan oss och dem. Mellan de nordiska trolldomsprocesserna utbrott i slutet av 1660-talet och arbetarrörelsens framväxt är det ungefär 250 år. Det är en lång tid för ett samhälle som genomgår såna stora förändringar. Samtidigt är frågan, hur uppstår en oppositionell identitet och hur länge dröjer den sig kvar?

Vilken roll spelar den för människor när de några hundra år senare står inför valet av organisationsform? Och vart tar den vägen när den verkar försvinna igen?

Skiftesminnen

“Det var som att skogsarbetet och bolagsväldet skulle ta död på allt annat” säger dalafotografen Karl Lärka i en av sina böcker. I hans bilder och berättelser från hembygdens tidiga 1900-tal får vi en inblick i hur skiftet till det nya arbetet upplevdes av de som levde mitt i det.

En gubbe sitter envist kvar i sitt kök när de andra kommer för att få med honom ut i skogen. Han vill inte. “De är så grovsavade de där pengarna man får på skogsarbete” säger han och blir kvar i sitt kök. Han blir hellre kvar där och lagar kärl för småpengar. För det han tjänar på hemslöjden är på något vis “finare i saven”, “rejälare och förmer”. Och så kan övergången till alienerat arbete också beskrivas. Som en kärv smak.³⁰

XXX

XXX Men vi får också glimtar av det verkligt annorlunda, livet innan skiftet av system och jord, små ögonblick av slåtterkommunism.

Det är efter arbetsdagens slut och i bakgrunden blånar de dimhöljda bergen. En kvinna har ett knippe bomärken i sin famn. Hon går med dem över slåtterängen längs med slumpvis jämnstora högar nyslagen skörd. Hon släpper en sticka på måfå i varje hög. Och så fördelas det gemensamma arbetets frukter som ett offer, genom lott.³¹

I alla exempel i vår exposé, återkommer samma sak gång på gång: En brutal och hastig proletarisering genom landstöld, som sker mot bakgrund av en stark närvaro av prekapitalistiskt liv.

I vissa är de könsroller och den animistiska spiritualitet som vi tror utgjort grunden för det här livet synliga. I andra är det bara något vi kan ana under, som en övervuxen torpargrund på ett hus som satt sig, uppmultnade syllar, kåtabottnar, miljord.

Vad vi däremot nästan alltid ser är närvaron av en kollektiv självförvalning av det som behövs för överlevnaden. Skogen, marken, skörden, djuren, bodarna. I en annan tid och på en annan plats skulle det kallas produktionsmedel.

I den mån det är möjligt är ägandet av detta gemensamt. I annat fall görs ett kommunistiskt bruk av det privata. Det är ett samhälle byggt på frivilliga sammanslutningar och ömsesidiga överenskommelser. Det som styr är sociala åtaganden snarare än lag, samt lokal snarare än central kontroll. Vi tror alltså inte det är en slump att det här påminner om en viss politisk tendens.

XXX

XXX

Noter

¹ Se t ex Alalehto, Tage När kom kapitalismen till Tornedalen?, i Arkiv. Tidskrift för samhällsanalys, nr 10, 2019

² Se Kata Dalström, Blad ur de lagliga stöldernas historia

³ Sjöö, Fackliga fribrytare, 2011, s. 100f

⁴ Ibid., s. 98

⁵ Salomonsson, Sveriges längsta lockout, 1987, s. 20

⁶ Ibid., s. 29

⁷ Ibid., s. 29

⁸ Ibid., s. 26ff

⁹ Nisse Lätt, En svensk anarkist berättar, 1993, s. 144

¹⁰ Anders Ek, Agitatorsminnen

¹¹ Salomonsson, 1987, s 31

XXX ¹² Bunte mfl, Vindeln : en norrländsk kommuns ekonomiska utveckling 1800-1980 : en analys av bondesamhällets ekonomiska utveckling, anpassning och förvandling under 200 år s. 30

¹³ Se vår text Om små och stora klockor för en djupare genomgång av nybyggareran, se vår text Hålet efter dig för en genomgång av utmarksregimerna.

¹⁴ Lundmark, Koloni i norr : om 650 års utsugning av Norrbotten, 1971, s. 43

¹⁵ Hultblad, Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken, 1968, s. 162

¹⁶ Ibid., s. 68ff

¹⁷ Se t ex ARBETARHISTORIA NR 185-186 Kapitalism och Kolonialism s. 30ff. Bland det som finns skrivet handlar mycket om den inspiration man tog från arbetarrörelsen under kampens tidiga år, se t ex: https://samefolket.se/mer-an-ett-sekel-av-samisk-kamp/

¹⁸ Öhman, May-Britt, Morfars farmors syster Brita Stina Larsdotter Rim : Återtagande av lulesamisk och skogssamisk historia och identitet i ett bosättarkolonialt Sverige, Tidsskrift for kjønnsforskning, 2021 s. 209

¹⁹ Lundmark, 1971 s. 38

²⁰ Ibid., s. 76

²¹ Vi kommer att fokusera på de i norra Dalarna och Hälsingland, men många av de saker vi säger är giltiga även för andra finnmarker, i synnerhet myrarna norr om Torsby som väl om något borde betraktas som en del av det “Röda Norrland”.

XXX ²² Söderling Mikko, Skogsfinnar i Sverige från Gustav Vasas tid fram till 1800-talet

²³ Feltzin Ida, Björnskallar och magiska bilder - Skogsfinsk religion och folktro i materiella källor, s. 11

²⁴ Vi baserar det här på Carl Axel Gottlunds samt Matti Mörtbergs uppteckningar, gjorda på mitten av 1800 respektive 1930-talet.

²⁵ Kata Dalström, Blad ur de lagliga stöldernas historia

²⁶ Se årsbok Dalarna 2016: Arkelogi i Dalarna

²⁷ Se exempelvis Kvinnans ställning i Karl Lärkas Dalarna, Ljuder Stefan Westberg, s. 3f, samt Bergman och Tobiasson, Bilden av skiftet måste nyanseras

²⁸ Introduktion till Gertrud

²⁹ Se Marie Lennerstrand och Linda Ojas, När oväsendet tystnat, samt Livet går vidare för en djupdykning i häxprocessernas efterverkningar.

³⁰ Karl Lärkas Dalarna s. 60

³¹ Ibid., s.42

Vattnet och björnen

Det röda Norrland del 2

Jan 20, 2025