Första gången nån av oss hörde talas om dem var i ett av de sinnessjukt uppvärmda husen. Det är en enplansvilla. Inuti är bordet dukat med knypplad duk och rulltårta, vaniljbulle, kanelbulle, hallonkaka, tunnbröd med skinka och den där sortens kokkaffe som alltid går som en viska genom systemet, trots att det egentligen inte ens är särskilt starkt.

Gammelfastern till frun till en av oss lutar sig fram i sin korta permanent och ler det segervissa leende som allt sedan urkommunismens dagar aldrig tagit ett nej från en gäst. Ett leende som säger: du kommer att tacka ja, vare sig du vill eller inte. Till en bulle, en tunnbrödrulle, en älgfärsbiff till, tills du inte längre vet om det är köttet, kakorna, kaffet, de trettio graderna eller porslingstomtarna som stirrar på dig från vad som känns som alla hörn i köket som är orsaken till frossan som just börjat sätta in.

XXX

XXX Hon berättar om de där ”gröna vågarna” i grannbyn, de på andra sidan berget upp mot Jämtlandsgränsen. Hur hon och de andra till att börja med hade tänkt att ”oj oj hur ska de klare sig däroppe”. Men att allt hade ändrats sedan de sett dem slå och hässja. På riktigt, för första gången på minst 30 år. Och som de hade kämpat. Och så fint det hade blivit. Och hon svarar sig själv som på en outtalad fråga att ”jaa de är så duktig så.”

För det krävs inte mycket för en människa att älska.

Långt senare, efter att vi lärt känna varandra och blivit vänner, bjöd vi in en av dem att skriva om sina erfarenheter. Vi gjorde det för att det är en berättelse om hur det är att komma till en trakt som vår, om att vara gäst och att känna sig vilse. Men också om att gå från passiv betraktare till att ingå i allians med platsen, att bli en del av en värld man älskar och att ta kampen för att försvara den världen.

Vi tycker också att den här texten lyfter något som ofta missas när det talas om ”miljökamp”. Att det under alla rationella skäl, under allt tal om koldioxid, biotoper och biologiskt mångfald ofta finns en annan ‒ mycket starkare ‒ drivkraft. Man kan kalla det för en andlig dimension. Man kan kalla det för ett sorts kall, i bemärkelsen att bli kallad, att bli ropad på. Marken, skogen, landet är inte passivt. Det talar till oss, ibland i form av en dansande tall, ibland som feberfrossa.

Och om vi lär oss att lyssna förstår vi att inte heller marken tar ett nej till svar.

XXX

VILSE

Vi kom från södern som så många andra. På flykt med tummen. Till något, men kanske mest bort från något. Hit och dit, upp och ner, tills vi hamna här.

Jag fick tag på en stuga på femton kvadrat just på kanten till en skog. För mig var det just bara en skog. En bland många. De andra hitta sina ställen. Granngårdar köptes upp. Husvagnar, kåtor, torp.

Världen var simpel då. Det förstörda och det orörda. Maskinen och det vilda. Stan och glesbygden. Å ena sidan, å andra.

Och vi visste på vilken sida vi stod.

Vi sågade och klöv all ved för hand den vintern. Satte upp en kåta mitt i den äldsta delen av skogen. Vi döpte den till vilseskogen, men jag vet inte om det mer var vårt eget dop vi skulle gå på. Jag vet inte ens om vi var bjudna. Kanske var skogen glad åt att se oss, kanske inte. Kanske varken eller, eller både ock. Men vilse gick vi i alla fall. Hela tiden. Med våra pannlampor halkade vi fram längs med isiga myrstigar. Lärde oss att sova på ris och fällar, med vattenflaskan i sovsäcken och stjärnorna i rökhålet.

XXX

XXX Med våra huvuden uppsnärjda i akademi och abstraktioner kändes jorden varm. Ivrigt diskuterade vi hur teorierna alltid måste växa ur en grund av praktik. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Det är ju ur erfarenheten av att leva i relation till som teorierna får förankring. Vilka teorier föds egentligen ur en omgivning beståendes av luftvärmepumpar, tempur-madrasser, pixelerade drömmar och icas egna varor? Hur skulle vi kunna försöka förstå och analysera världen när vi knappt ens varit ute i den?

Hur som helst. Hundra mil uppe i frösihjäl, som farfar säger, så höll jag och min vän på att försöka hitta den bästa vägen till kåtan. Det var inte helt lätt, men vi la små riktmärken på minnet. En stor sten där, en sumphåla där, en död låga som pekade vidare, böjda småbjörkar som skapade tunnlar. I en glänta halvvägs till kåtan stod en tall och snurrade sig, som en piruett av bark och tätvuxna fiber. Vi kallade den för den dansande tallen. Vi stannade ofta upp och tittade med barnögon på väg till kåtan, tog några skutt runtom och snubblade skrattandes över blåbärsriset.

Vi lärde oss namnen på allt som fanns runt omkring oss. Fåglar, höjder, spår i snön. Åar, byar, vägar, släkter och grannar. Fältfloran jag skaffat på akademibokhandeln började snabbt lossa i fogarna, och syskonen ryds¹ böcker fylldes på med diverse klotter och blåbärsfläckar, sotfingrar och hundöron.

Vi samlade påsar fulla med rötter av maskros och vänderot, som om de var rotfrukter vi skördade inför den långa vintern. Men vi insåg ganska snabbt att de växter marken gav inte skulle kunna ge oss så mycket mat. Det va väl en besvikelse så klart.

XXX

GAMLINGARNA

Men vi fick ganska bra grannar där i alla fall. Inte så många, men några stycken. De flesta gamlingar, födda här, halvvägs uppe på fjällbyarna nånstans på nån kökssoffa. Från en helt annan tid, men ändå så nyss. De växte upp i en värld där man fortfarande höll på med fäbodbruk och slåtter, där man cyklade eller åkte med häst och vagn när man skulle iväg och dansa nånstans. De vet hur man gör långfil och slipar en lie. De kan hur de gamla stigarna går, fast de sedan länge vuxit igen av sly. De har på många sätt (åtminstone i jämförelse med oss) varit en del av en levandes obruten tradition med en direkt relation till djuren, skogen, växtligheten och vattnet de levde av. Det är så svårt att greppa när det för oss på många sätt känns som en saga från en främmande planet.

Gamlingarna har i alla fall hjälpt oss väldigt mycket med allt möjligt. Räddat oss rent ut sagt några gånger. Som när nån flytta till torpet uppöver mitt i vintern med bara en kubik i vebon. Eller när nån körde fast med traktorn i nå sumpmark bort över byaskogen. Eller när getterna rymt för att jordspettet till stängslet stod för torrt. De berättar historier om hur det var förr, och som små fem-åringar frågar vi ut dem.

XXX

XXX En granne vi hälsa på ofta va bo, eller n’bo som man säger här. Vi hade redan förolämpat honom en gång genom att knacka på dörrn å int stiga på. Vi visste ju inte. Vi bara stod där på bron å vänta som nå idioter. Bo drämde en falukorv i bordet och sa åt oss att “äta uta bara faan”. Vi åt som de två utsvultna falafel-akademiker vi va och tog samtidigt av oss lager efter lager av kläder. N’bo hade “frusit nog i sina dar” och trettio grader skulle det va även om det va lika många minus ute. Efter knackningen kom så klart “har du te” och det va som det va. Vad gör man. Sen dess va och förblev vi filosoferna från lund. Det går nog aldrig helt ur.

SÖRLÄNNINGAR

Det är så klart ganska märkligt att flytta till en plats man inte har någon som helst förankring till. Men samtidigt vet jag inte hur mycket förankring jag hade till min omgivning där nere heller. Det är så svårt att minnas tillbaks hur jag tänkte då, för typ tio år sen, när jag kom upp. Jag vill skriva att jag i alla fall hade en bild framför mig. Typ att norrland var fullt av orörda skogar och fjäll, sibylla-kiosker, epa-dunk, lågmälda människor som sa schuup och nå, och samer som åkte runt på skidor och bodde i kåtor i små primitiva idylliska fjällbyar. Men sanningen är att norrland inte ens fanns i det kollektiva medvetandet bland de skånska villakvarteren jag växt upp i. Norrland var inte så mycket en fördom som ett mentalt vakuum. Ett terra nullius kräver ändå ett utrymme. Norrland var för mig mer bara som ett blankt ingenting, fullt av oskrivna fördomar.

XXX Varför hade ingen berättat om kväner och tornedalingar, skogsfinnar och samer? Hur kunde man inte ens nämna i norrland hafva vi ett indien eller hur man bränt och halshuggit så många kloka gummor, queers och rebeller under trolldomsprocesserna? Varför berättade ingen om hur byarna splittrades och skogen stals? Om skiftesreformer och baggböleri?

För att inte ens tala om sápmi. Jag hade ingen aning om att det här var och är samisk mark. Ordet sápmi hade aldrig stått i våra läroböcker. Ingen hade berättat för mig om slaveriet i silvergruvan på nása fjäll, om tvångsförflyttningarna och dammarna som dränkte hela bosättningar. Ingenting om alta-saken, upproret i kautokeino eller elsa laula. Inte ens en enstaka inklämd liten faktaruta om renar och rajder, jojk och kolt under alla ändlösa paragrafer om kungar och stormakter, världskrig och revolutioner.

Tvekan drar fortfarande mig i mungipan när jag säger det, att jag bor i sápmi. Jag önskar att jag med lätthet skulle kunna säga vem jag är och var jag kommer ifrån, men identitet är inget som kommer lätt till mig.

Ibland känner jag mig som slyet som växer på hygget. Eller det är väl egentligen inget hygge längre. Vi bara kallar det så. Det har ju ändå gått några år. Ändå står jag där som ett stubbskott och kikar upp på gammsälgen och undrar. Det var nog inte förrän vi hässja hö en sommar och hamnade på en sida i tå som det kändes som att ögonen på ica snegla annorlunda på oss. Även när jag rört mig i skogen har jag känt en slags skepticism som hängt över mig. Som om jag inte riktigt släpps in.

XXX Jag förstår att det tar tid dock. Så många sörlänningar som komma hit å int kan nå. Som har en massa idéer. Som försvinner igen så fort tjälen knackar på dörrn och mörkret hinner ikapp kroppen och skuggan blir för lång att dras med för en som inte är van. Jag förstår om man har lite att bevisa först. Men jag kan ändå inte låta bli att undra…

När släpper blängan från skogen? Hur hittar man sin plats i bygd och obygd och rotar ner sig ordentligt, eller i alla fall lagom ordentligt? När visar sig vittror och rån? Hur lång tid tar det att känna att man faktiskt kommer ifrån och hör till?

Det är som lätt att tänka att rötter är något man bara har så där. Men är det egentligen inte mer något man hela tiden måste kämpa för att bevara och förnya? Går de inte djupare än så? Djupare än kultur och släktband? Handlar rötter inte lika mycket om en förankring som sträcker sig ner i den faktiska jorden? I berggrunden och tjärnen, myrar och ängsmarker? Bland tjäder, björn, räv och harr? I dynga, hö och mycel? Att ha något att falla tillbaks på, landa i och hämta näring ifrån när kylan kommer och det rådande fallerar? Att hitta sin unika plats och nisch i den ständigt döende världen och att faktiskt ta den?

Visst, jag hade kunnat stanna där nere. Jag hade kunnat rota mig och gräva där jag stod. Mina far- och morföräldrar hade definitivt nära till grepen och jorden de stod på. Men det fanns inget kvar att ärva, och jag hade hursomhelst inte råd, och jag kunde inte vänta. Hur skulle jag kunna det? Jag visste ju inte ens vad jag väntade på och om det ens skulle vara värt. Jag hade ju ingen aning om vad det skulle innebära. Mina vänner hade liknande drömmar, men valde istället att skaffa lägenheter i malmö, utbilda sig, ta nått jobb och försöka spara ihop pengar för att sen eventuellt kanske nån gång i framtiden kunna…

XXX

XXX Jag saknar min stora släkt dock. Att plocka svamp med farmor och farfar. Dricka vin och elda drivved en varm sommarnatt med kusinerna på stranden. Jag saknar varma sommarnätter punkt. Jag saknar känslan av att bre på redit ordentlit och att låta käkarna slappna av och halsen rulla. Att glida på ett skorrande r och inte förvänta sig ett va. Jag saknar bokskogarna och alla stora lövträd jag aldrig lärde mig namnet på. Jag saknar till och med björnbärssnåren som alltid fastnade i ärmarna, fiskmåsarna i bakgrunden på alla memon jag spelade in längs med stranden och sanden som letade sig in i alla fickor och uppvikta byxben.

Jag hade nog inte tvekat på att stanna om det inte vore… Jag vill skriva för hur landskapet förändrats, men jag vet ju inget annat. Jag vet inte ens om det va bättre förr, även om jag gärna vill tro det. Men alla vägar, gräsmattor, byggnader, människor, skärmar, tåg, rapsfält. Varenda liten yta och relation domesticerad, medial och teknologiserad. Varenda cell i min kropp som kom från en hylla på ica. Och vattnet som jag drack filtrerat direkt ur en kran. Allt jag var och bestod av transporterades till mig via olika ledningar, skepp, tåg och lastbilar, kom med ett klick på en knapp.

Jag var säker på att det fanns nått bättre där ute nånstans. Nånting mer äkta, sant och direkt. En plats där jag kunde stå i direkt kontakt med ursprunget till min kropp och det den omgavs av. Och på många sätt gjorde det ju det också även om det kanske inte alltid var så romantiskt som jag hade föreställt mig.

XXX

PÅ SEXTON DÄCK PÅ VÄG SÖDERUT

Jag minns första vårvintern. Antalet timmerbilar genom byn. Lukten av fura som la sig som en tjock kletig aura över våra slemhinnor. Hur vi suckade och svor framför våra vedspisar.

Skog va inte skog. Den var en åker, ett plantage, en monokultur. Den gallrades, skördades, plöjdes, drogs som ett hönsnät över markerna.

Och det var inte bara skogen.

Älvarna var dämda. Bergen sprängdes. Allt höll på att industrialiseras. Vindkrafts-industrier, mega-fabriker, solcellsparker, högfartståg och aurora line…

Det var då jag förstod att det jag hade flyttat ut i är en koloni. Det var från dessa berg, älvar och skogar som mycket av det som omgav mig i min barndoms villakvarter faktiskt kom ifrån och fick sin energi utav. Det landskap vi hade drömt upp att existera där ute gled nu snabbt förbi utanför våra fönster, på sexton däck på väg söderut.

Det var så det va och så det gick. Utifrån och in och nerifrån och upp. Från utmark och glesbygd till innerstad och villakvarter. Från döda lågor, urberg och deep sea mining till skyskrapor, toppmöten och space x.

XXX Och däremellan maskinen som vaktade tröskeln. Likt en magisk frälsare inifrån, men som ett brutalt monster utifrån. Som försköt och förvrängde våra förbindelser till jorden och vårt ursprung.

DEN DANSANDE TALLEN

Efter att ha bott i vilse i nästan ett år var det dags att lämna skogen ett tag och plugga på en folkhögskola söderut.

Det var där jag en helt vanlig skoldag vaknade upp en morgon och rakt ur sömnen kastades in i ett sovrum av bultandes ångest. Taket svajade och svor. Tapeterna rann längs med väggarna och smetades ut över trasmattorna. Min tunga satt som wellpapp mot gommen och det blommiga täcket låg som ett klibbigt skavsår och rev mot min hud. Hade jag ätit något konstigt, eller va det bara en jobbig mardröm jag inte kom ihåg?

Jag tog mig upp och ut och tappade upp ett bad på skolans internat, släckte lysröret och sjönk ner i det mörka varma. Låg kvar där i min lilla puppa ända tills vattnet började bli lite för kallt. När jag torkade mig ringde mobilen. Min hud knottrade sig och det kalla stengolvet började sträcka sig upp längs med vaderna.

”Eh.. hej…”

XXX

”De hugger i vilse… Vi ville göra nått, men det gick så snabbt. De har typ huggt hela natten.”

Jag mumlade något om att jag skulle komma hem, la på och satte mig ner på klinkersen med händerna för pannan. Lysröret stirrade på min nakna kropp som äntligen kunde låta det som ville komma komma. Rinna, snuva, skrika.

Jag tog första bästa tåget upp. Jag visste inte vad jag skulle göra, bara att jag va tvungen att åka. Jag bytte till en anslutande buss i sundsvall. Tittade med glansiga ögon som speglades i fönsterrutan ut över giftbukten. De stora rökpelarna som reste sig över massafabriken innan bussen svängde av in på bävervägen. Åkte förbi dammar, vindsnurror, hyggen, contortan.

När jag kom snubblandes ut över en matta av tallris och stubbar var bara skotaren kvar. Bakom spakarna satt en pojke som såg allmänt uttråkad och intetsägande ut.

Hur hamnade vi här? Skogsarbetaren och jag. Två vilsna själar på den raka gränslinjen mellan vilseskogen och kalhygget. Och vad skulle jag säga nu när jag lyckats stoppa maskinen och han till slut öppnade dörren? Jag stod och andades ett tag. Hans ögon sökte efter ett fäste i marken och borrade ner sig i en rotvälta. Fingrarna pillade på en snusdosa. Hans panna glänste som stål, och huden i ansiktet drog mot rött. Han måste vart runt arton, kanske nitton.

XXX

XXX Tveksamt kastade han en blick ner på mina lovikka som viftade i luften. Jag vet inte om han hörde. Jag hörde inte vad han sa i alla fall. Men det va inte det. Det spelade ingen roll.

Jag fastnade med foten i riset och föll ner mot den frusna hårda marken. Mina handleder skavdes och en uppstickande stubbe gav mig en smäll i bröstet. Jag gav upp. Låg kvar där i det renrakade kaoset och tittade ut över de långa skövlade korridorerna som sträckte sig som fingrar genom vilse. Ett finger som sträckte sig hela vägen fram till, och nästan petade på, den dansande tallen. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg den stå där. Precis som att inget just hade hänt. Hur den dansade och vred på sig, upp mot något som jag kanske aldrig riktigt kommer att förstå.

A 31218-2017

Avverkningsanmälan kom som ett brev på posten.

Fördelen och nackdelen med att bo halvvägs uppe på berget nånstans är att ljud kan färdas långa avstånd och ändå låta så nära. Jag vet inte hur många gånger vi i panik sprungit genom skogen eller tagit bilen upp till skogsbilvägen bara för att inse att skördaren var flera kilometer, eller kanske mil, längre upp på berget.

Var det en skördare, eller bara en traktor eller kanske en skotare? Höll nån bara på att ploga eller grusa vägen? Var det han uppe på torpet som dragit igång motorsågen? Hur varje litet myggsurr kunde få pulsen att skena.

XXX Plötsligt skulle vilse bli något mer än bara ett mystiskt grönt myller. Med luppar och koordinater jagade akademin ikapp oss där vi satt i mossan och letade tecken på så kallade ”höga naturvärden”. Vilse blev lunglav, knappnålslav, kolflarnlav, rynkskinn, knärot, ullticka, doftticka och tretå. Den blev döda lågor, brandljud och torrakor. Den blev sumpmarker och tallmohedar, gammal och knotig, skiktad och strukturerad. Plötsligt lärde vi oss att se definitionen av hur en riktig skog faktiskt ser ut, och att det inte finns så många sådana skogar kvar.

Vi gick på samråd där gubbar i slips sa vad de sa, och våra ord kunde lika gärna ha stannat framför vedspisen. Vi visade våra listor över rödlistade arter. Vi överklagade och skrev insändare. En på byn försökte till och med köpa en del av skogen. Vi tog på oss diverse kläder och glasögon och använde alla möjliga sorters ord och formuleringar. Vi höll ceremonier med handtrummor och andar höra dessa ord, skördar mördar bördig jord, haveri och undergång, önskar vi med denna sång. Vi sprang in på scas lokalkontor i ramsele och sjöng ysca² med rörelser och allt. En av mina grannar ristade till och med in hela utarkens runrad i en cirkel runt hela byn och alla omgivande skogar. Vi försökte med allt vi kunde komma på. Allt för att få springa barfota igenom vilse ännu en sommar. Allt för att få stå nere vid ån och höra den dagdrömmande ljudmattan av porl och kvitter ännu en gång. Allt för att få gå – andas, dricka, sjunga – vilse igen.

XXX

XXX Det var i alla fall en ganska stjärnklar kväll i sena mars som en av mina grannar stod på bron till söderbergs och hörde något som bara måste komma från vilse. Han började springa ner mot nipan för att höra bättre och letade sig sen vidare över ån på en isbro. Det var definitivt en skördare. Som tur var va skaren hård och gick hyfsat lätt att ta sig fram på. Han fumlade fram sin knapptelefon ur fickan och skrev snabbt ett sms till några på byn innan han gick fram. Föraren öppnade dörren och sa nått i stil med att “det är inte ofta man får sällskap i skogen. Kan jag hjälpa dig med något?”

“Jo, det hade varit fint om du kunde låta bli att hugga den här skogen. Annars kommer jag tyvärr att behöva stå i vägen.”

Efter några fler ord gick föraren in i komatsun, ringde sin chef, kom ut på ett tag och sa att han avbröt för kvällen, för att visa respekt, men imorgon kommer de minsann med polisen.

Den natten sov alla på byn dåligt, eller vissa kanske knappt alls. Jag själv låg och vände och vred på mig i mitt lilla orangea polyestertält någonstans längs med kusten i wales, och var inte till någon vidare nytta.

XXX Några på byn turades om att med jämna mellanrum sätta alarm och gå upp och ut för att höra om det lät något från skogen. På morgonen steg alla upp extra tidigt och begav sig ut i vilse igen. De satt där och elda och vänta och elda och vänta, drack nån kåsa kokkaffe och vänta lite till. De var förberedda och inställda på att sätta sig i vägen om det behövdes, men varken föraren eller polisen verkade dyka upp.

Tills nån från byn smsa att det körde förbi ett transportsläp på väg uppöver. Å strax därefter lastade de på skördaren, kollade att det inte var något fel med den och for därifrån.

Men åren gick och skördaren kom inte tillbaka. För några år sen löpte avverkningsanmälan ut och stora delar av skogen är nu klassad som nyckelbiotoper. Vilse verkar få stå kvar ett tag till. Åtminstone tills de har hunnit avverka allt annat häromkring.

FORTFARANDE VILSE

Jag tittar ut över ån och vilse på den andra sidan. Smältvattnet väller fram som ett brunt frustande avlopp. Kastar sig ut över de rundade stenarna på sin väg ner mot älven. Till en början hade ljudet från vårfloden känts befriande, väckt till liv alla drömmar som forsat över mig där jag låg på min fårfäll framför vedkaminen. Men nu känner jag bara att jag behöver komma bort.

XXX

XXX Jag går fram till repbron och balanserar försiktigt över. Ett steg i taget. När jag kommer till mitten hänger repet ner i vattnet, fyller mina foppa med en domnande kyla. Jag fortsätter, och till sist kommer jag över till den andra sidan. Jag lämnar stigen och vandrar planlöst fram mellan sumphål och snöfläckar. Flera nya träd har rasat i stormen och grantopparna kastas fortfarande fram och tillbaks över mig. Trädstammarna knakar och rötterna stampar otåligt i sina styltor. Allting pyr och viner, sträcker på sig som en yrvaken katt.

Det har gått tio år nu sen vi kom hit för första gången och jag har inte lika lätt för att gå vilse här längre. På nästan varje plats bor det små minnen och drömmar och våra steg har till slut blivit till snirkliga upptrampade små stigar.

Men jag känner mig ändå fortfarande vilse på den här platsen. För var går egentligen gränsen mellan ån och mitt saliv? Mellan abborren i tjärnen och musklerna i min kropp? Mellan bäcköringens underhudsfett och mitt? När slutar regnet vara regn och bli till blod?

Var går gränsen mellan det ständigt läckande gruvslammet och kvicksilvret som ackumulerats i mitt bakhuvud och mina lårben?

Varför ses inte cancer och autoimmuna sjukdomar som miljöproblem? Varför separerar och distanserar vi oss själva ifrån den värld vi kommer ifrån?

Varför förstår vi inte att vi är vilse och vilse är vägen hem?

XXX

VID ROTENS ÄNDE

När jag först flyttade hit kunde jag inte förstå varför gamlingarna på byn suckade så högt över att markerna höll på att växa igen. För mig var ju öppna landskap synonymt med den monokultur jag var på flykt ifrån. Varför skulle man vilja hämma och slå ner det vildväxande vackra? Förstod de inte att slyet som letade sig fram längs med kanterna var mitt uppe i en process att försöka läka de sår de själva en gång hade varit med att skapa?

Det tog flera år innan jag började fatta. När de berätta om hur hela byn var öppen förr, och att djura gick fritt på skogen utanför. När jag insåg att vi faktiskt kunde förbättra jorden, bidra till en högre mångfald och skapa utrymmen för fler arter. Genom att anlägga ängar och våtmarker. Genom regenerativ boskapsskötsel. Genom att jaga och fiska på ett sätt som inte tömde utan till och med gynnade arter och ekosystem i sin helhet.

Vi gick mer och mer bort från perspektivet att försöka göra så lite påverkan som möjligt till att istället försöka bidra och bli en del av. Vi insåg att människan har en plats och att den kan va fin. Att det finns en skillnad mellan att döda och att utrota, och att vi måste försöka förstå den.

XXX

XXX För jag ska skriva några klyschor som alla förmodligen egentligen vet men som få faktiskt förstår djupet och innebörden av. Det är att smärtan är här för att stanna. Det finns inget ljus utan mörker. Det finns ingen tillväxt utan nedbrytning. Det finns inga blommor, inga frukter, ingen mognadsprocess eller upplysning utan en förankring i en verklighet beståendes av blod, skit och ruttna lik. För maten vi bär i våra tarmar, husen vi bor i, kläderna vi har på oss och marken vi står på består av en enda stor hop av ackumulerad död.

Som jag ser det så finns det två riktningar vi måste välja mellan. En som går in och en som går ut. Vi kan antingen fortsätta att sväva runt i ett höghus av illusioner och trycka ner smärtan i vårt undermedvetnas mörka skogar, eller försätta oss själva i en faktisk situation och börja ta ansvar, växa upp och lära oss att leva med den. För det bor och kommer alltid att bo något mörkt och svårt vid rotens ände. Allt vi kommer ifrån och är grundar sig på det faktumet. Ingen teknologi i världen kan “rädda oss” ur den underliggande sanningen.

Men om vi istället försöker inta vår plats mitt i den sårbarheten, sätta oss själva i direkt kontakt med våra rötter och fylla upp det hål³ vi lämnat efter oss där ute och nere, så kanske vi åtminstone kan finna en del av det djup, den förankring, samhörighet och mening som så många av oss längtar efter. Kanske kan vi då låta något annat växa fram ur det. Kanske kan vi då slåss för något som är mer än bara “höga naturvärden”.

Kanske kan vi då växa och slå nerifrån och upp.

XXX

DE SOM KOM FÖRE OSS⁴

”Jag tyck de e alldeles alldeles upp o nedvänt med allting. Det finns ingenting som e som de ha vöre.

Vi såg precis som det va méns sundsbolaget hade skogen. Dom for där å stämple, och de stämple så det vart ganska tätt i avverkningarn ibland. Och de had skogen ända te sca kommer nu och bögde mä sina dumheter. Och så tar dom varenda buske. Å så räknar de med att de ska få skogen på sjuttio år. Aldrig i världen! De får ingen skog. Han kom till å växa upp till en viss höjd och sen är det slut på han. Det är ju ingenting.

Å kräka skulle dom ha gett klådan, å frakta av med allt folk. Sen folk ha blitt gammal å orkeslös då e de inte nå å täge om, men när de här bort dom när dom e full i begör, de e ju alldeles alldeles på tok. Å de e ju huvudnäringen, jorbruk å kreatura. Å de ska bort. Fan man blir ju alldeles vansinnig på dom.”

– Amandus på stensjö 1973

XXX

XXX

”Vi ha ju had skogen och jord, och kor och getter, och har man de så svälter man ju inte ihjäl inte. Men sen dom ha tägi bort all skog som ä nu på sånna här platser va ska de uppväxande släkte ha å reda sig på? Det ska besprutas. Det ska dödas ta me fanken allt som finns. Ja menar va ska människan ta sin utkomst ifrån då sen då? Finns he bär i skogen då ska ju de å besprutes. Å det måste väl vara fel de. Naturn han skulle ju få sköte sej egentligen själv han. Å sen menar jag va det e för int nå politik. De ska flytta snart sagt varenda människa å tränga ihop dom i storstädran… Hysa in dom i stora lägenheter. Å dom har ju ingenting. Har dom en bostad så är den ju så dyr att inge folk kan bebo dom.

Det är för hög standard över huvud taget överallt. Å jag tror ju inte alls att det komme å hålla heller i längden inte. Jag skulle nog undra om inte dom får börje om.”

– Gustav på vike 1973

Noter

Yngve och Lilian Ryd
Se youtube: “Stormning av SCA. Why SCA?”
Se “Hålet efter dig” av Mismar
Citat tagna ur dokumentären “Gustav på Vike funderar” av Erik Eriksson. Amandus och Gustav var två gammgubbar som bodde en bit längre upp på berget här förut.

Vilse

May 25, 2024

av: Rotvälta